För en svensk operett från 1944 av Lajos Lajtai, se Serenad (operett). För Serenade to Spring, se Danse mot vår.

Serenad betyder ursprungligen en nattlig hyllningssång framförd utomhus. Ordet kommer från italienskans serenata, av sereno; "klar (lugn) natt(himmel)".[1]

Amerikanskt notomslag från 1922.
Spansk serenad av Carl Spitzweg.
Uppsalaserenad av Jenny Nyström.

Historia

redigera

Redan trubadurerna i 1100-talets Occitanien sjöng serenader för sitt hjärtas dam till ackompanjemang av luta, och serenadtraditionen levde vidare särskilt i renässansens Italien. Under 1600-talet blev det sed att studenterna i Europas universitetsstäder under natten tågade runt och hyllade sina utvalda flickor med serenader. Senare bildades små instrumentalkörer som kunde hyras för samma ändamål, och detta ledde till uppkomsten av en särskild instrumental musikform, serenata eller cassazione.

Instrumentalmusik

redigera

Från och med 1700-talet betecknar alltså serenad även ett rent instrumentalmusikverk i mindre format för orkester. Mozart skrev många serenader och senare även bland andra Brahms och Tjajkovskij. I Sverige har under 1900-talet bland andra Wilhelm Stenhammar, Lars-Erik Larsson och Dag Wirén komponerat serenader.

Manskör

redigera

Under romantiken skrevs många serenader för manskör, speciellt i de då enda svenska universitetsstäderna Uppsala och Lund. Där lever ännu bland studenterna traditionen att i manskör, med en eller flera i varje stämma, sjunga serenader för flickorna natten före studentnationernas Vårbal i mitten av maj.

I latinska länder, särskilt i Spanien, lever en motsvarande tradition bland de manliga studenterna att sjunga serenader. Där härstammar traditionen ända från 1200-talet och sånggrupperna kallas "Tunasångare".

Kända serenader

redigera

Instrumentalverk

redigera

Manskörsånger

redigera

Källor

redigera

Fotnoter

redigera
  1. ^ Svenska Akademiens ordbok: Serenad (tryckår 1967)

Externa länkar

redigera