Segeltorpsvägen är en lokalgata i stadsdelen Herrängen och kommundelen Segeltorp i södra Stockholm respektive i Huddinge kommun. År 1928 fick vägen sitt namn efter gården Segeltorp, som revs 1964.

Bebyggelse vid Segeltorpsvägen i Segeltorp.

Om namnets ursprung råder det delade meningar. Enligt en uppfattning härrör förleden Seger från sigh (sjuk), ett åldrigt uttryck för vattensjuk mark och sipprande vatten.[1] Det finns även en tolkning som menar att namnet kan förknippas med någon av de många drabbningar, som under 1500-talet utkämpades mellan danskar och svenskar i dessa trakter. Det skulle alltså vara en militär seger för svenskarna som födde namnet Segerstorp. Enligt Jan Paul Strid (Ortnamn i Huddinge) handlar det dock om sägner utan historisk bakgrund.[2] I början på 1900-talet började avstyckningen av tomter för villabebyggelse. I samband med detta ändras namnet "Segerstorp" till det nuvarande Segeltorp, som alltså inte har något samband med segel.

Själva gården Segeltorp var ett torp från tidig 1700-tal under säteriet Vårby gård och låg vid nuvarande Dalvägen 80-82, som utgör förlängningen av dagens Segeltorpsvägen mot nordväst. Byggnaden revs 1964 när radhusbebyggelse uppfördes på platsen.

   
I Stockholm är kvartersnamnen utsatta, men inte i Huddinge.

Vägsträckning och bebyggelse

redigera

Segeltorpsvägen går längs nordöstra sidan av Långsjön och sträcker sig genom två kommuner: Stockholms kommun, där vägen börjar och Huddinge kommun, där vägen slutar. Kommungränsen passerar mellan Segeltorpsvägen nummer 74 och 76. Vid nuvarande nummer 49/51 ligger Herrängens gård med anor från 1600-talet. Innan vägen fick sitt nuvarande namn och nuvarande sträckning på 1930-talet fanns redan en vägförbindelse, men med avbrott vid Herrängens gård. Därifrån gick föregångaren till Segeltorpsvägen ända fram till Södertäljevägen. Nuvarande Segeltorpsvägen slutar i en vändplan vid Dalvägen, ungefär där gården Segeltorp en gång låg.

Bebyggelsen präglas huvudsakligen av småhus och villor. Det största antal villor kom till på 1940- och 1950-talen. Dessa byggdes av ägarna själva genom eget arbete men med instruktioner och material från Stockholms stad.

Referenser

redigera
  1. ^ Alf Nordström (1988), s. 34
  2. ^ Jan Paul Strid (1981), s. 49

Tryckta källor

redigera

Externa länkar

redigera