Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann, född 18 juli 1849, död 1919, var en tysk musikvetare, musikteoretiker, pianist och tonsättare, framför allt känd som funktionsanalysens eller funktionslärans upphovsman.
| Karl Wilhelm Julius Hugo Riemann | |
 Hugo Riemann. | |
| Född | 18 juli 1849 Grossmehlra, Sonderhausen |
|---|---|
| Död | 1919 |
| Nationalitet |  Tyskland |
| Yrke/uppdrag | Musikvetare, Pianist och Tonsättare |
Biografi redigera
Riemann föddes den 18 juli 1849 på godset Grossmehlra nära Sondershausen. Han läste vid universitetet och utbildade sig även i musik vid Leipzigs konservatorium. Han blev filosofie doktor 1873. Efter fem års verksamhet som musiklärare och dirigent i Bielefeld höll han 1878–1880 föreläsningar som privatdocent i musik vid Leipzigs universitet. Därefter följde nio år (1881–1890) som lärare i pianospel och musikteori vid Hamburgs konservatorium och ytterligare fem år (1890–1895) vid Wiesbadens konservatorium, varefter han återvände till Leipzig. Där utnämndes Riemann 1901 till professor i musikvetenskap vid universitetet och 1908 även till föreståndare för det nyinrättade Collegium musicum. Han blev 1899 hedersdoktor i musik vid Edinburghs universitet.
Publikationer redigera
Riemanns bidrag till harmoniläran, framför allt funktionsläran, utarbetades i ett antal skrifter från 1870-talet och framåt, bland andra:
- Musikalische Syntaxis (1877)
- Handbuch der Harmonielehre (1887)
- Systematische Modulationslehre (1887)
- Katechismus der Harmonielehre (1890)
- Vereinfachte Harmonielehre (1893)
Riemann publicerade sin funktionslära i någorlunda slutgiltig form i Vereinfachte Harmonielehre.[1] Övriga delar av kompositionsläran, som till exempel melodik och kontrapunkt, har han behandlat i bland annat:
- Neue Schule der Melodik (1883)
- Lehrbuch des einfachen, doppelten und imitierenden Kontrapunkts (1888)
- Katechismus der Musik (1888; fjärde upplagan som Allgemeine Musiklehre 1908)
- Grosse Kompositionslehre (utgiven i tre band, 1902–1913)
Riemann blev känd genom sitt, då, allmänt uppskattade musiklexikon (1882, utkom i flera upplagor), som översattes till flera språk. Han skrev dessutom musikartiklarna i Meyers Konversations-Lexikon. Riemann ägnade sig även åt musikhistoria bland annat i:
- Studien zur Geschichte der Notenschrift (1878)
- Opernhandbuch (1884, med supplement 1893)
- Geschichte der Musiktheorie im 9.–19. Jahrhundert (1898)
- Geschichte der Musik seit Beethoven (1901)
- Handbuch der Musikgeschichte (i fem delar, 1901–1913)
Riemann gav även ut ett flertal läroböcker i bland annat musikinstrument, orgel, generalbasspel, orkestrering, partiturspel, sångkomposition, musikdiktat, pianospel, musikhistoria, musikestetik, akustik med mera. Av hans tidskriftsartiklar finns många samlade i Präludien und studien (utgiven i tre band, 1895–1901). Riemann har även varit verksam som tonsättare, med pianoetyder, sonatiner, kammarmusikverk, sånger för en röst och körsånger.
Referenser redigera
Fotnoter redigera
- ^ Bonniers Musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära; Riemann, Hugo. Sohlmans musiklexikon, uppslagsord: Funktionslära.
Tryckta källor redigera
- Törnblom Folke H., Lidman Sven, Lund Ann-Marie, red (1988). Bonniers musiklexikon (2. [dvs 3.], rev. uppl.). Stockholm: Bonnier. Libris 8350253. ISBN 91-34-50958-5 (inb.)
- Åstrand Hans, red (1975-1979). Sohlmans musiklexikon. (2., revid. och utvidgade uppl. /[huvudred.: Hans Åstrand]). Stockholm: Sohlman. Libris 8372037. ISBN 91-7198-020-2 (inb.)
Internetkällor redigera
- Riemann, Karl Wilhelm Julius Hugo i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1916)