Pjotr Leonidovitj Kapitsa (ryska: Пётр Леонидович Капица), född 9 juli 1894 i Kronstadt, död 8 april 1984 i Moskva, var en sovjetisk fysiker och nobelpristagare.

Pjotr Kapitsa Nobelpristagare i fysik 1978
Född26 juni 1894 (g.s.)[1][2]
Kronstadt[3][4]
Död8 april 1984[2][5][6] (89 år)
Moskva[7]
BegravdNovodevitjekyrkogården
Medborgare iKejsardömet Ryssland[8], Sovjetryssland och Sovjetunionen[1][9]
Utbildad vidTrinity College, Cambridge
Polytekniska Institutet i Sankt Petersburg
Universitetet i Cambridge
SysselsättningFysiker[10][11][12], uppfinnare, professor
ArbetsgivareSankt Petersburgs polytekniska universitet
A.V. Shubnikov Institut for Krystallografi
Institutet för fysikproblem
Ioffe institutet
Universitetet i Cambridge
Moskvauniversitetet (1943–)
Moskvas institut för fysik och teknologi (1956–)
MakaAnna Aleksejevna Krylova
BarnSergey Petrovich Kapitsa (f. 1928)
Andrei Petrovich Kapitsa (f. 1931)
FöräldrarLeonid Petrovich Kapitsa
Olga Stebnitskaja
Utmärkelser
Nobelpriset i fysik, 1978
Se lista
Redigera Wikidata
Pjotr Kapitsa (till vänster) och Nikolaj Semjonov. Målning av Boris Kustodijev 1921.

Biografi redigera

Kapitsa var son till en militäringenjör som byggde befästningar. Hans studier avbröts av första världskriget där han tjänstgjorde som ambulansförare vid den polska fronten under två år. Han utexaminerades från Tekniska högskolan i Petrograd 1918 och studerade därefter i Storbritannien.

Kapitsa arbetade sedan i över tio år med Ernest Rutherford i Cavendishlaboratoriet vid universitetet i Cambridge, och grundade den inflytelserika Kapitsaklubben. Han blev medlem av Royal Society 1929 och var (1930-1934) den förste direktören för Mond Laboratory i Cambridge.

På 1920-talet började han utveckla teknik för att skapa ultrastarka magnetfält och 1928 upptäckte han resistivitetens linjära beroende av magnetfältet för olika metaller i mycket starka magnetfält.

På 1930-talet började han forska om låga temperaturer, med en kritisk analys av de befintliga metoderna för att uppnå dessa. År 1934 utvecklade han en ny apparat (baserad på den adiabatiska principen) för att kunna framställa flytande helium i större mängd.

Kapitsa återvände till Ryssland och började arbeta med en serie experiment för att studera flytande helium, som 1937 ledde till upptäckten av suprafluiditet (inte att förväxla med supraledning).

År 1939 utvecklade han en ny metod för kondensering av luft med en lågtryckscykel med hjälp av en speciell högeffektiv expansionsturbin. Till följd av detta utsågs han under andra världskriget till chef för avdelningen för syrgasindustri knuten till Sovjetunionens ministerråd, där han utvecklade sin lågtrycksexpansionsteknik för industriella ändamål. Han uppfann högeffektmikrovågsgenerator (1950-1955).

Omedelbart efter kriget övertygade en grupp framstående sovjetiska forskare (inklusive Kapitsa) regeringen att skapa ett nytt tekniskt universitet, Moskvainstitutet för fysik och teknik. Kapitsa undervisade där i många år. Från 1957 var han också medlem av presidiet i Sovjetunionens vetenskapsakademi. Vid sin död 1984 var han den enda presidiemedlemmen som inte var medlem i kommunistpartiet. I ett öppet brev till Brezjnev inför den 23:e partikongressen 1966 varnade han tillsammans med bl.a. Sacharov för en rehabilitering av Stalin, efter rättegångarna mot Andrej Sinjavskij och Julij Daniel.[13]

Kapitsa mottog halva Nobelpriset i fysik 1978 för sina "grundläggande uppfinningar och upptäckter inom lågtemperaturfysiken". Den andra halvan delades av Arno Penzias och Robert Woodrow Wilson.

Kapitsa invaldes 1966 som utländsk ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Utmärkelser redigera

[Redigera Wikidata]

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Pyotr Kapitsa, tidigare version.

Noter redigera

  1. ^ [a b] Pyotr Leonidovich Kapitsa - SOVIET PHYSICIST (på engelska), 4 juli 2018, Pyotr Leonidovich Kapitsa, Alexei Kojevnikov, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, Petr Leonidovič Kapica (1894-1984), BnF Catalogue général : öppen dataplattform, Petr Leonidovič Kapica, läs online, läst: 11 januari 2019, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  3. ^ This Month in Physics History - January 1938: Discovery of Superfluidity (på engelska), American Physical Society, januari 2006, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  4. ^ Papers of Piotr Leonidovich Kapitza (på engelska), Piotr Leonidovich Kapitza, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  5. ^ Pyotr Leonidovich Kapitza, Biografisch Portaal (på nederländska), Pyotr Leonidovich Kapitza, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  6. ^ SNAC, Pyotr Kapitsa, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  7. ^ Prominent Russians: Pyotr Kapitsa (på engelska), RT, Pyotr Kapitsa, Anna Yudina, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  8. ^ Pyotr Kapitsa – Facts (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelprize.org, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  9. ^ Malcolm Browne, BALL LIGHTNING NOW SEEMS MORE FACT THAN FICTION (på angika), The New York Times, 26 maj 1981, Soviet scientist Pyotr Kapitsa, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  10. ^ läs online, Taylor & Francis.[källa från Wikidata]
  11. ^ läs online, Taylor & Francis.[källa från Wikidata]
  12. ^ Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  13. ^ Jonson, Lena (1980). Den politiska oppositionen i Sovjet. sid. 29 
  14. ^ ”Minor Planet Center 3437 Kapitsa” (på engelska). Minor Planet Center. https://www.minorplanetcenter.net/db_search/show_object?object_id=3437. Läst 4 november 2023. 
  15. ^ Большая золотая медаль РАН имени М.В.Ломоносова, Rysslands Vetenskapsakademi, läs onlineläs online.[källa från Wikidata]
  16. ^ läs online, www.iop.org.[källa från Wikidata]
  17. ^ The Nobel Prize in Physics 1978 (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelprize.org, Pyotr Leonidovich Kapitsa, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]
  18. ^ The Nobel Prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, Nobelprize.org, läs online, läst: 11 januari 2019.[källa från Wikidata]

Externa länkar redigera