Psykosyntes är en alternativ terapiform, vars grundare heter Roberto Assagioli. Han var en av Sigmund Freuds elever. Baserat på sin kliniska erfarenhet som psykolog lade Assagioli större vikt vid empati och den terapeutiska relationen än vid specifika metoder när han utformade psykosyntesen. Detta har tidigare betraktats som kontroversiellt men finner numera stöd i vetenskaplig forskning[1][2].

Psykosyntesens framväxtRedigera

Assagioli var till en början medlem av det Internationella psykoanalytiska sällskapet i Zürich. Så småningom kom han, likt C.G. Jung och Alred Adler, att vända psykoanalysen och Freuds idéer ryggen. Framförallt ville Assagioli, förutom driftslivet också räkna med mänskliga uttryck som kärlek, kreativitet, skönhet och andlighet. Dessa borde ha ett egenvärde och därför studeras för sin egen skull. Assagioli ville räkna med det som var friskt inom varje människa istället för att primärt se på det patologiska. Han kom att så småningom att kalla sin teori för psykosyntes.

1926 grundade Assagioli ett institut i Florens. Detta kom så småningom att bli psykosyntesens huvudcentra vid namn Istituto di Psicosintesi. Syftet var att här hjälpa till att lära ut samt tillämpa olika psykoterapeutiska tekniker. Psykosyntesen kom att sprida sig alltmer under 1950-60 talen, och denna period tillbringade Assagioli långa tider i USA. Här kom han att samarbeta med bland andra Abraham Maslow och Carl Rogers. Han kom även att medverka i den nya tidskriften The Journal of Transpersonal Psychology. Bland övriga medlemmar av styrelsen kan nämnas Viktor Frankl, Stanislav Grof, Abraham Maslow samt Arthur Koestler.

Från 1960-talet och även efter Assagiolis död 1974 har psykosyntesen vidareutvecklats av flera andra psykologer och psykoterapeuter, exempelvis James Vargiu, Piero Ferrucci, Molly Young Brown, John Firman och Ann Gila.

Grundläggande konceptRedigera

Psykosyntesens tankemodeller är att betrakta som just modeller för att underlätta den terapeutiska processen, snarare än exakta beskrivningar av människans psyke[3].

JagetRedigera

Jaget i psykosyntesteori skiljer sig markant från det psykoanalytiska jaget, och definieras utifrån medvetande och vilja. Jaget är “det som upplever” i distinktion till “det som upplevs”[3].

Det mellersta omedvetnaRedigera

Till skillnad från psykoanalys delar psykosyntesen in det omedvetna i det högre, lägre och mellersta omedvetna. I det mellersta omedvetna finns innehåll som är tillgängligt för medvetandet men som inte befinner sig i medvetandet just nu[3].

Det lägre omedvetnaRedigera

I det lägre omedvetna finns negativt laddade upplevelser och emotioner som trängts undan av psyket som en försvarsmekanism[3].

Det högre omedvetnaRedigera

I det högre omedvetna finns ‘’positivt’’ laddat innehåll som trängts undan. Ett av målen med psykosyntesterapi är att integrera innehåll ur det högre och lägre omedvetna och därmed lösa inre konflikter[3].

Primärt sårRedigera

Ett primärt sår uppstår när ett barn blir bemött med bristande empati (‘’empathic failure’’[4]), vilket orsakar förträngningar av medvetet innehåll till både det högre och lägre omedvetna. Ett besläktat begrepp är klyvning. Ett exempel kan vara ett barn som uttrycker sin kreativitet men blir bemött med avvisande eller skambeläggande. Barnet kan då skydda sig mot den obehagliga upplevelsen av skam genom att avvisa den från medvetandet, till det lägre omedvetna. Men samtidigt avvisas också den kreativitet som ledde till skambeläggandet, till det högre omedvetna. Detta innebär att smärtsamt innehåll i det lägre omedvetna och tillbakahållen potential i det högre omedvetna ofta är sammankopplade och bildar ett komplex[3].

DelpersonligheterRedigera

Delpersonligheter är olika roller eller sammanhängande beteendemönster som är “delar” av en individ, men samtidigt kan betraktas som egna enheter. En och samma person kan till exempel vara en IT-tekniker på kontoret men en mamma hemma, osv. Detta exempel gäller delpersonligheter i det mellersta omedvetna, men delpersonligheter bildas också ofta kring innehåll i det högre och lägre omedvetna. Barnet som skäms för sin kreativitet kan exempelvis som vuxen ha utvecklat en konstnärlig delpersonlighet i det högre omedvetna som ibland vill komma till uttryck och då samtidigt aktiverar känslan av skam[3].

SjälvetRedigera

Självet (som traditionellt alltid skrivs med stort S) är ett transpersonellt koncept som motsvarar individens högsta potential. Ur ett psykosyntesperspektiv har Självet en egen vilja, och målet med självutveckling är att handla enligt den viljan. Att vara i kontakt med sitt Själv kännetecknas av en känsla av inre frid och meningsfullhet (som det ordet används inom existentiell psykoterapi)[3].

MetoderRedigera

Psykosyntesterapi definieras snarare utifrån sin människosyn (se ovan) och sitt fokus på den terapeutiska alliansen än utifrån någon specifik metod. De flesta terapimetoder går att inkludera i psykosyntesens ramverk, och verksamma psykosyntesterapeuter uppmuntras därför att skaffa kompetens inom skilda terapitekniker för att kunna erbjuda klienter det som fungerar bäst för dem som individer. Vissa tekniker är dock mycket vanligt förekommande:

  • Mindfulness-meditation, vilket används för att stärka jaget och har visats ha flera terapeutiska effekter som minskad stress[5][6].
  • Avidentifiering, för att kliva ur sina delpersonligheter eller roller.
  • Guidad visualisering, vilket haft påvisad terapeutisk effekt för vitt skilda besvär[7][8][9].
  • Delpersonlighetsarbete för att lösa upp inre konflikter mellan oförenliga delpersonligheter (ibland, men inte nödvändigtvis, i kombination med den gestaltterapeutiska tekniken “den tomma stolen”[10]).

Psykosyntes idagRedigera

I SverigeRedigera

Psykosyntesen har som behandlingsmetod ännu inte testats i till exempel randomiserade kontrollerade test och saknar i stort kvantitativa studier, och legitimeras därför inte av Psykologförbundet.[11] Däremot finns flera vetenskapliga kvalitativa studier i mindre skala som funnit lovande resultat och visar på värdet av ytterligare forskning.[12][13][14][15][16]

Trots detta finns två EFPP-godkända psykosyntescenter i Sverige[17], Psykosyntesakademin i Stockholm och Psykosyntesinstitutet i Göteborg.

I världenRedigera

I dag finns ett fyrtiotal institut i USA, samt enstaka institut i Italien, Spanien, Grekland, Frankrike, England, Nederländerna, Kanada, Mexiko, Argentina, Japan och Indien.

Inom EU samordnas officiella psykosyntesinstitut av föreningen ‘’European Federation for Psychosynthesis Therapy’’ (EFPP), som i sin tur är knutet till Europeiska Psykoterapiförbundet (EAP)[18]. Utanför Sverige är psykosyntesterapi en auktoriserad terapiform[19], som legitimeras av exempelvis ‘’United Kingdom Council for Psychotherapy’’ i Storbritannien och ‘’Fédération Française de Psychothérapie et Psychanalyse’’ i Frankrike.

KällorRedigera

  1. ^ Elliott, Robert; Bohart, Arthur C.; Watson, Jeanne C.; Greenberg, Leslie S. (2011). ”Empathy.”. Psychotherapy 48 (1): sid. 43–49. doi:10.1037/a0022187. ISSN 1939-1536. http://dx.doi.org/10.1037/a0022187. Läst 14 februari 2020. 
  2. ^ Horvath, Adam O.; Del Re, A. C.; Flückiger, Christoph; Symonds, Dianne (2011). ”Alliance in individual psychotherapy.”. Psychotherapy 48 (1): sid. 9–16. doi:10.1037/a0022186. ISSN 1939-1536. http://dx.doi.org/10.1037/a0022186. Läst 14 februari 2020. 
  3. ^ [a b c d e f g h] Firman, John, 1945-2008 Gila, Ann (2002). Psychosynthesis : a psychology of the spirit. State University of New York Press. ISBN 0-7914-5533-5. OCLC 897198939. http://worldcat.org/oclc/897198939. Läst 14 februari 2020 
  4. ^ ”APA Dictionary of Psychology” (på en). dictionary.apa.org. https://dictionary.apa.org/. Läst 14 februari 2020. 
  5. ^ Galantino, Mary Lou; Baime, Michael; Maguire, Maureen; Szapary, Philippe O; Farrar, John T (2005). ”Association of psychological and physiological measures of stress in health-care professionals during an 8-week mindfulness meditation program: mindfulness in practice”. Stress and Health 21 (4): sid. 255–261. doi:10.1002/smi.1062. ISSN 1532-3005. http://dx.doi.org/10.1002/smi.1062. Läst 14 februari 2020. 
  6. ^ Elliston, Paul (2002-06). ”Mindfulness-based cognitive therapy for depression. A new approach to preventing relapse. Zindel Segal, J. Mark Williams & John Teasdale, 2002 The Guilford Press, New York ISBN 1-57230-706-4”. Spirituality and Health International 3 (2): sid. 53–54. doi:10.1002/shi.90. ISSN 1743-1867. http://dx.doi.org/10.1002/shi.90. Läst 14 februari 2020. 
  7. ^ Case, Laura K.; Jackson, Paula; Kinkel, Revere; Mills, Paul J. (2018-01). ”Guided Imagery Improves Mood, Fatigue, and Quality of Life in Individuals With Multiple Sclerosis: An Exploratory Efficacy Trial of Healing Light Guided Imagery”. Journal of Evidence-Based Integrative Medicine 23: sid. 2515690X1774874. doi:10.1177/2515690x17748744. ISSN 2515-690X. http://dx.doi.org/10.1177/2515690x17748744. Läst 14 februari 2020. 
  8. ^ ESPLEN, M. J.; GARFINKEL, P. E.; OLMSTED, M.; GALLOP, R. M.; KENNEDY, S. (1998-11). ”A randomized controlled trial of guided imagery in bulimia nervosa”. Psychological Medicine 28 (6): sid. 1347–1357. doi:10.1017/s0033291798007405. ISSN 0033-2917. http://dx.doi.org/10.1017/s0033291798007405. Läst 14 februari 2020. 
  9. ^ Fors, Egil A; Sexton, Harold; Götestam, K.Gunnar (2002-05). ”The effect of guided imagery and amitriptyline on daily fibromyalgia pain: a prospective, randomized, controlled trial”. Journal of Psychiatric Research 36 (3): sid. 179–187. doi:10.1016/s0022-3956(02)00003-1. ISSN 0022-3956. http://dx.doi.org/10.1016/s0022-3956(02)00003-1. Läst 14 februari 2020. 
  10. ^ Paivio, Sandra C.; Greenberg, Leslie S. (1995). ”Resolving "unfinished business": Efficacy of experiential therapy using empty-chair dialogue.”. Journal of Consulting and Clinical Psychology 63 (3): sid. 419–425. doi:10.1037/0022-006x.63.3.419. ISSN 1939-2117. http://dx.doi.org/10.1037/0022-006x.63.3.419. Läst 14 februari 2020. 
  11. ^ ”Psykologförbundet”. http://www.psykologforbundet.se. Läst 4 april 2018. 
  12. ^ Tien, H. C. (1969-01). ”Pattern Recognition and Psychosynthesis”. American Journal of Psychotherapy 23 (1): sid. 53–66. doi:10.1176/appi.psychotherapy.1969.23.1.53. ISSN 0002-9564. http://dx.doi.org/10.1176/appi.psychotherapy.1969.23.1.53. Läst 9 februari 2020. 
  13. ^ Lombard, Catherine Ann (2014-01-17). ”Coping with anxiety and rebuilding identity: A psychosynthesis approach to culture shock”. Counselling Psychology Quarterly 27 (2): sid. 174–199. doi:10.1080/09515070.2013.875887. ISSN 0951-5070. http://dx.doi.org/10.1080/09515070.2013.875887. Läst 9 februari 2020. 
  14. ^ Feinberg-Moss, Beverly Besmer; Oatley, Keith (1990-06). ”Guided imagery in brief psychodynamic therapy: Outcome and process”. British Journal of Medical Psychology 63 (2): sid. 117–129. doi:10.1111/j.2044-8341.1990.tb01605.x. ISSN 0007-1129. http://dx.doi.org/10.1111/j.2044-8341.1990.tb01605.x. Läst 9 februari 2020. 
  15. ^ Mulvey, Kevin P. (1995-02-10). ”Wellness Beyond AA”. Alcoholism Treatment Quarterly 13 (1): sid. 1–15. doi:10.1300/j020v13n01_01. ISSN 0734-7324. http://dx.doi.org/10.1300/j020v13n01_01. Läst 9 februari 2020. 
  16. ^ Böge, Kerem; Mouthaan, Joanne; Krause-Utz, Annegret (2019-05-02). ”Effects of dialogical mindfulness on psychopathology: A pilot study’s results from a seven-day psychosynthesis course about the inner child.”. The Humanistic Psychologist. doi:10.1037/hum0000134. ISSN 1547-3333. http://dx.doi.org/10.1037/hum0000134. Läst 9 februari 2020. 
  17. ^ ”Nätverk | Psykosyntes Akademin”. https://www.psykosyntesakademin.se/om-psykosyntes/natverk/. Läst 14 februari 2020. 
  18. ^ ”About EFPP” (på en-GB). European Federation for Psychosynthesis Psychotherapy. https://psychosynthesis.net/about-efpp/. Läst 14 februari 2020. 
  19. ^ ”Training Centres” (på en-GB). European Federation for Psychosynthesis Psychotherapy. https://psychosynthesis.net/training-centres/. Läst 14 februari 2020. 

Externa länkarRedigera