John Wesley, född 1703, död 1791, var präst och teolog. Han är framför allt känd som grundare av metodismen. Wesley prästvigdes 1728 och verkade som präst och som lärare vid universitetet i Oxford. Här beslöt han 1729, tillsammans med en grupp unga män, att studera trossatserna och försöka följa dem i praktiken. Den lilla gruppen, The Holy Club, samlades regelbundet för att läsa Bibeln och be tillsammans. Man lade sig också vinn om att besöka människor som på olika sätt hade det svårt. Särskilt dödsdömda i fängelser ägnades uppmärksamhet. På grund av sitt systematiskt strukturerade andliga liv fick gruppen öknamnet metodister (methodists).
Den 24 maj 1738 fick han en religiös upplevelse i herrnhutarnas lokal på Aldersgate Street i London, vari han upplevde att han fått syndernas förlåtelse. Detta blev inledningen till hans verksamhet som kringresande väckelsepredikant. Den anglikanska kyrkan utestängde honom formellt, men fråntog honom inte hans prästämbete. Wesley predikade i Armianismens anda och omvände därmed många till metodismen. Wesley och hans bror Charles samt ett antal lekmannapredikanter organiserade de omvända i sällskap som så småningom blev metodistkyrkan. År 1748 började han utbilda och utse präster till de grenar av metodistkyrkan som växte upp i Skottland och USA.