Plutus är en opéra comique i tre akter med musik av Charles Lecocq och libretto av Albert Millaud och Gaston Jollivet. Historien bygger lösligt på den antika pjäsen med samma namn av Aristofanes om vad rikedomen kan orsaka för skada för äkta kärlek.

Charles Lecocq

Historia och uppförandehistorik redigera

Trots sin stora popularitet hos Parispubliken under 1870- och det tidiga 1880-talet hade Lecocq inte blivit erbjuden att komponera för den berömda operascenen Opéra-Comique. 1884 fick han äntligen ett uppdrag att göra så.[1][2] Arbetet gick långsamt då Lecocqs hälsa inte var bra och han undergick en allvarlig operation vid samma tidpunkt. I slutet av 1885 var musiken i alla fall färdigkomponerad.[3]

Till librettot omarbetade Albert Millaud och Gaston Jollivet en tvåaktskomedi de hade skrivit redan 1873 till Théâtre du Vaudeville. Teaterchefen på Vaudeville vid tiden för den första uppsättningen hette Léon Carvalho.[4] Han hade därefter blivit ledare för Opéra Comique, där operettversionen av Plutos började repeteras i december 1885.[5] Lecocq tillägnade Carvalho operetten. Till handlingen använde sig Millaud och Jollivet av Aristofanes komedi Plutos och lade till ett kärlekspar och tonade ned satiren.[2][6] Den hade premiär den 31 mars 1886 men blev ingen succé och togs bort från repertoaren efter åtta föreställningar och ersattes av en nypremiär av Ambroise Thomas Le Songe d'une nuit d'été.[7] Plutus skulle bli den första och sista operett som Lecocq skrev för Opéra-Comique.[8]

Kritik redigera

1886 hade Lecocq erhållit ett internationellt rykte och kritiker från såväl Storbritannien och USA som Frankrike närvarade vid premiären. I Le Ménestrel skrev Henri Moreno att en del av numren var för långa, men att operetten som helhet "hedrar M. Lecocq och förtjänar att spelas igen".[9] En amerikansk kritiker ansåg att även om stycket inte matchade Lecocqs mest firade operett, Madame Angots dotter i popularitet så innehöll den "många charmanta airs, både glädje och eftertanke som i bästa fall skulle hedra en positivhalare".[10] En brittisk kritiker i The Musical World beskrev stycket som en glimrande succé,[11] men hans konkurrent i The Era höll inte med: "Kompositören har inte levt upp till förväntningarna och hans Plutus måste anses som hans mest misslyckade och obetydliga verk ... musiken är på det hela taget miserabelt svag".[6] I en studie av operetten från år 2015 kommenterar Robert Letellier att antingen fann Lecocq det antika poemet oförenligt med sina styrkor som kompositör eller också var han illa till mods att skriva för den prestigeartade teatern Opéra Comique.[2]

Personer redigera

Roller Stämma Premiärbesättning den 31 mars 1886
(Dirigent:)
Plutos, rikedomens gud Bas Lucien Fugère
Chrémyle, en arbetare Bas Hippolyte Belhomme
Xinthias, son till Chremyle Tenor Jean Mouliérat
Carion, slav Baryton Gabriel Soulacroix
Xenon, en rik gammal man Tenor Pierre Grivot
Blepsidème, en arbetare Bass M. Balanqué
Aristippe, en bonde Tenor M. Mauguière
Lycas, en vinmakare Tenor M. Sujol
Cléomène, en vinmakare Bas M. Troy
Myrrha, fästmö till Xinthias Sopran Juliette Patoret
La pauvreté Mezzosopran Blanche Deschamps-Jéhin
Praxagora, en rik änka Mezzosopran Juliette Pierron
En skördearbeterska Sopran Mlle. Dupont
En skördearbeterska Mezzosopran Mlle. Degrandi
Källa: Partitur och Almanach des Spectacles.[12][7]

Handling redigera

Hjälten Xinthias är son till den fattige arbetaren Chrémyle. Han passas upp av slaven Carion, som är mer klartänkt än sin husbonde. Båda är upptagna av hjärteaffärer: Xinthias älskar och älskas av Myrrha; Carion älskar inte men älskas av den rika änkan Praxagora, som han gör allt för att undvika.

Myrrhas fader ämnar gifta bort henne med den rike och gamle friaren Xénon. Xinthias har rådfrågat Apollons orakel, vars råd är att invitera en blind och fattig tiggare. Tiggaren visar sig vara Plutus, rikedomens gud, som belönar Xinthias med att leda in floden Paktolus genom huset. Vattnet innehåller kopiösa mängder med guld och Xinthias blir mycket rik. Vattnet forsar även genom byn och byborna, som tidigare var fredliga, blir korrupta av guldet, och svartsjuka, strider och skvaller härjar. Plutus motsats, fattigdomen, kommer och varnar byborna för rikedomens förbannelse men drivs iväg.

Chrémyle anser nu Myrrha vara ett dåligt val för sin rike son, och de unga förtvivlar. Deras förtvivlan berör den gamle mannen som ger med sig. Men Myrrah tvekar och känner att Xinthias rikedom kan bli ett hinder i vägen. De unga sjunger om guldets förbannelse på jorden. Plutus förbarmar sig över dem och återställer de älskande och deras grannar till fattigdom, kärlek och lycka. Carion säger att rikedom inte kan köpa lycka.

Källa: The Era.[6]

Musiknummer redigera

Akt 1

  • Prelude
  • Kör – Ah! Nous avons quitté la chaumière
  • Duet (Myrrha, Xinthias) – A l'heure où l'ombre croît

Akt 2

  • Entr'acte
  • Couplets (Carion) – Je pourrais trouver mieux, sans doute
  • Duet (Praxagora, Carion) – Ah! ce vin est une merveille
  • Quartet (Myrrha, Praxagora, Xinthias, Carion) – A-t-elle vu son père?
  • Madrigal (Xénon) – Que dites-vous là, ma pervenche
  • Duet (Xinthias, Carion) – Elle est partie! — Oui, maître!
  • Quartet (Xinthias, Carion, Chrémyle, Plutus) – Dites-moi, citoyens, le chemin pour Athènes
  • Trio (Carion, Chrémyle, Plutus) – Nous le tenons! Il est à nous!
  • Finale – Mes amis, l'heure est opportune

Akt 3

  • Kör – Le vin joyeux rit dans l'amphore
  • Bacchic couplets (Plutus) – A nous les vins, à nous les roses
  • Air (Myrrha) – Vénus, que traînent les colombes
  • Duet (Myrrha, Xinthias) – Saluons d'un si beau jour
  • Trio (Myrrha, Xinthias, Chrémyle) – Ta fiancée?
  • Morceau d'ensemble – Cela n'est pas de jeu
  • Duet (Praxagora, Carion) – Est-ce toi que j'entends
  • Couplets (Carion) – J'aurais voulu, sur mon âme
  • Finale – Restez! je plains voire souffrance

Referenser redigera

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter redigera

  1. ^ "Music in Paris", The Musical World, 6 december 1884, s. 769
  2. ^ [a b c] Letellier, s. 269–270
  3. ^ "Scraps from Paris", The Musical World, 5 december 1885, s. 769; och "Waifs", The Musical World, 1 augusti 1885, s. 486
  4. ^ Wright, s. 114
  5. ^ "The Drama in Paris", The Era, 19 december 1885, s. 9
  6. ^ [a b c] "The Drama in Paris", The Era, 3 april 1886, s. 9
  7. ^ [a b] Milliet and Soubies, s. 31
  8. ^ Andrew Lamb. "Lecocq, (Alexandre) Charles", Grove Music Online, Oxford University Press. Läst 29 november 2018  [inloggning kan krävas]
  9. ^ Citat i "Musical Notes", The Monthly Musical Record, 1 maj 1886, s. 114–115
  10. ^ "Our Musical and Theatrical Review", The American Register, 3 april 1886, s. 6
  11. ^ "Paris", The Musical World, 10 april 1886, s. 239
  12. ^ Lecocq, onumrerade inledningssidor

Källor redigera

  • Lecocq, Charles; Albert Millaud; Gaston Jollivet (1886). Plutus, Opéra comique en trois actes. Paris: Brandus. OCLC 474080983 
  • Letellier, Robert (2015). Operetta: A Sourcebook. Volume I. Newcastle: Cambridge Scholars Publishing. ISBN 978-1-4438-6690-3 
  • Milliet, Paul; Albert Soubies (1886). Almanach des spectacles. "13". Paris: Librarie des bibliophiles. OCLC 868203773 
  • Wright, Lesley (2009). ”Carvalho and the Opéra Comique”. Music, Theater and Cultural Transfer: Paris, 1830–1914. Annegret Fauser and Mark Everist (ed). Chicago: University of Chicago Press. ISBN 978-0-226-23926-2