Låten och inspelningenRedigera

Redan på In My Life på ”Rubber Soul” hade Beatles experimenterat med att återskapa platser från barndomen i sin musik och man fortsatte på den linjen i och med ”Penny Lane”, kanske en av gruppens vackraste och mest optimistiska låtar som skapar en bild av ett England som inte riktigt fanns i verkligheten, men nästan. ”Penny Lane” ger en bild av Liverpool i ett nostalgiskt skimmer, måhända påspätt av droginfluenserna men miljön skulle givetvis kunna figurera i vilken engelsk stad som helst.

McCartney hade blivit inspirerad av Bachs Brandenburg-konserter och försökte återge dessa för George Martin, som förstod vad han syftade på. Paul hade även hört piccolatrumpetaren David Mason spela ett stycke ur konserterna på TV och man rekvirerade därför denne musiker för inspelningen av ”Penny Lane”. Utöver Mason medverkade flöjtisterna Ray Swinfield, P Goody, Manny Winters, Dennis Walton, trumpetarna och hornisterna Leon Calvert, Freddy Clayton, Bert Courtley, Duncan Campbell, oboisten Dick Morgan, engelske hornisten Mike Winfield, kontrabasisten Frank Clark samt George Martin på piano. Beatles medlemmar skötte också sina vanliga instrument även om tyngdpunkten låg på de inhyrda musikernas insatser. Man jobbade med denna ambitiösa låt 29–30 december 1966, 4, 5, 6, 9, 10, 12 och 17 januari 1967. Pianospelet i stackato blev också stilbildande för många senare men man krävde en hel del pålägg. Masons berömda piccolasolo gjordes sista dagen av inspelningen, 17 januari 1967. Penny Lane blev en singel tillsammans med Strawberry Fields Forever, vilken utkom i USA och England 13 respektive 17 februari 1967. Båda låtarna kom även att ingå som utfyllnad på den amerikanska LP:n ”Magical Mystery Tour”, men låtarna saknades på den ursprungliga europeiska utgåva i form av en dubbel-EP.

KällorRedigera