Öppna huvudmenyn
Bild ur antologin Ansikten 1932.

Olof Paul Lundh, född 13 augusti 1890 i Transtrand, död 15 januari 1967 i Hedemora, var en svensk författare, folkskollärare och kommunpolitiker.

BiografiRedigera

Paul Lundh växte upp i ett folkskollärarhem i Sälen. Han arbetade i sin ungdom inom skogs- och jordbruk. Efter realexamen 1909 tog han 1912 studentexamen som privatist och avlade 1917 folkskollärarexamen i Uppsala. Året därpå fick han en lärartjänst i Hedemora, där han var socialdemokratisk ledamot i stadsfullmäktige 1921–1956 och dess ordförande 1939–1956.

Paul Lundh debuterade 1924 med diktsamlingen Med valkig näve, som både till form och innehåll erinrade starkt om Dan Anderssons vildmarksromantik. Paul Lundh hörde tillsammans med Nils Bolander, Martin Koch och Kerstin Hed till den så kallade Hedemoraparnassen. I hans gästfria hem samlades under årens lopp en stor skara författare, bland andra Ivar Lo-Johansson och Albert Viksten. Med Ivar Lo-Johansson utvecklade han en livslång vänskap.

Paul Lundh var från 1919 gift med Hilma Estrid Johansson (1898–1966). Hans bror Erik Samuel Lundh (1879–1944) var redaktionssekreterare för nykterhetstidningen Blå Bandet, redaktör i Nerikes-Tidningen och författare till bland annat diktsamlingen Där bergen blåna (1924), där motiven var hembygden och hembygdskänslan.

FörfattarskapRedigera

Paul Lundhs författarskap var med få undantag inspirerat av motiv från ungdomsåren i Sälen och övre Västerdalarna. Under 1920- och i början av 1930-talet var han mycket produktiv. Hans konstnärligt främsta insatser anses vara novellsamlingarna Det ensamma folket (1926) och Den eviga lustgården (1928) med humoristiska och kulturhistoriska inslag i berättelser som inte sällan har drag av arbetarskildringar från skog och jordbruk. Paul Lundh skrev som poet en enkel och melodisk vers. Efter debuten nådde han en mer fördjupad koncentration och självständigare uttryck i till exempel Hjärtat och marken (1927). Som prosaist skrev Lundh kvickt och ledigt med ibland dialektala och folkligt grovkorniga inslag, präglade av underfundig humor. Han fick emellertid aldrig något litterärt genombrott eftersom hans förlag Tiden avbröt samarbetet efter diktsamlingen Nära ting 1931. På äldre dagar återkom han på nytt förlag med bland annat Folklivsberättelser från Dalarna (1950) och den självbiografiska romanen Gerfast och kärleken (1954).

BibliografiRedigera

  • Med valkig näve1924, dikter
  • I tunga nätter1925, dikter
  • Det ensamma folket. Berättelser1926, noveller
  • Kvinna av nåd1926, roman
  • Hjärtat och marken1927, dikter
  • Den eviga lustgården. Skisser och berättelser1928, noveller
  • I dalaskog. Skildringar og dikt, forteljingar og småstubbar1929, tillsammans med Haakon Garaasen
  • Nära ting1931, dikter
  • Ödemarkens hemlighet. Äventyrsbok för pojkar1933, roman, omslagstitel Pojkarnas äventyrsbok julen 1933
  • Barn1949, diktsamling
  • Folklivsberättelser från Dalarna1950
  • Kortfilm1951, dikter
  • Sånna är vi1952, noveller
  • Gerfast och kärleken1954, roman
  • Farfars ungar. Småskisser om barn och gammalt folk1956, noveller
  • Fjällvind1960, dikter i urval

KällorRedigera