Paul Lafargue, född 15 januari 1842 i Santiago de CubaKuba, död 26 november 1911 i Draveil i Frankrike, var en fransk socialistisk författare, ekonomikritiker, arbetskritiker och politisk aktivist, känd för den starkt polemiska skriften Rätten till lättja (1880, reviderad 1883) och som aktiv i Pariskommunen 1871.[1][2] Lafargue var gift med Laura Marx (född 1845), som var Karl Marx och Jenny von Westphalens näst äldsta dotter. Lafargue menade att industrin utvecklas långsammare i länder med längre arbetstid, något som stämmer i kraft av att det i varje fall korrelerar empiriskt.[3][4] Således förordade han en lagstadgad arbetsdag på absolut maximalt tre timmar.

Paul Lafargue 1871.

BiografiRedigera

Lafargue föddes i Santiago de Cuba. Fadern ägde kaffeplantager i landet och familjens välstånd gjorde att de hade råd att låta sonen studera i Santiago och senare i Frankrike. 1851 flyttade Lafargue till Bordeaux och därefter till Toulouse och Paris, där han studerade medicin. Det var också under denna tid som hans filosofiska och politiska karriär påbörjades.

Mellan 1873 och 1882 bodde han i London och undvek att praktisera läkaryrket eftersom han mist tilltron till det. Från 1880 och framåt arbetade han åter som redigerare vid tidningen L'Egalité.

Tillsammans med Jules Guesde var han ledare för det franska marxistpartiet, Franska arbetarpartiet (Parti ouvrier français, POF), och blev 1891 deputerad. Bland hans skrifter märks bland annat I'évolution économique (1892) och La propriété (1895).[5]

Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.
– Ur: Rätten till lättja, inledningen av kapitel 1

Lafargue och hustrun Laura Marx valde att på ålderns höst avsluta sina liv tillsammans genom att gemensamt begå självmord med hjälp av varsin dödlig dos kaliumcyanid den 25 november 1911. Lafargue var då 69 år och Marx 66 år gammal. Något som överraskade omgivningen som inte tyckte ana sig några som helst tecken på att paret var självmordsbenägna. Laura lämnade inget meddelande efter sig, men det gjorde Paul.

Hans självmordsnotis proklamerade: "Frisk till kropp och själ, tar jag mitt eget liv innan den obarmhärtiga ålderdomen sätter in och berövar mig tillvarons glädjeämnen och nöjen".[6]

'Rätten till lättja'Redigera

Huvudartikel: Rätten till lättja

Lafargues bok Rätten till lättja (Le droit à la paresse) översättes nyligen åter igen till svenska av Marie Berthelius och med ett efterord av Sven-Eric Liedman.

Det är rena vansinnet, menar Lafargue, att folket kämpar för "rätten" till åtta timmars arbetsdag. Alltså åtta timmars träldom, exploatering och lidande, när det är fritid, glädje och självförverkligande man borde kämpa för - och så få timmars slaveri som möjligt.

Automationen, som redan på Lafargues tid hade nått långt, skulle utan vidare kunna reducera arbetstiden till tre eller fyra timmar per dag. Därmed skulle en stor del av dygnet återstå för sådant som vi egentligen vill göra - umgås med vänner, koppla av, njuta av livet, idka lättja.

Maskinen är mänsklighetens frälsare, menar Lafargue, men bara om den arbetstid den frigör blir till fritid. Så kan det bli, så borde det bli, men så har det sällan blivit. Den tid som frigörs blir vanligtvis omgjord till ytterligare arbetstimmar, ytterligare timmar av slit och släp. Att arbeta alltför många timmar per dygn är ofta nedbrytande, medan att arbeta väldigt få timmar kan vara mycket vederkvickande och berikande och leda till allmän förkovran, hälsa, glädje, tillfredsställelse.

InflytandeRedigera

 
Lafargue & Marx grav.

Lafargue talade på sin tid inte för helt döva öron, arbetarrörelsen hade ännu ett koncept om arbetstidsförkortning för att kunna njuta av det som gör livet värt att leva. Lafargue gav ett kraftfullt slagord till denna kamp, nämligen: Rätten till lättja! Hela vägen bort till Sverige tog sig inflytandet. Ingrid Millbourn skrev exempelvis, om än i andra ordalag, i sin avhandling "Rätt till maklighet': Om den svenska socialdemokratins läroprocess 1885-1902.[3]

BibliografiRedigera

  • Le droit à la paresse, 1880 (reviderad 1883)
  • Rätten till lättja, 1883
  • Le matérialisme économique de Karl Marx, 1883
  • Cours d'économie sociale, 1884
  • Le socialisme utopique, 1892
  • Le communisme et l'évolution économique, 1892
  • Le socialisme et la conquête des pouvoirs publics, 1899
  • La question de la femme, 1904
  • Le déterminisme économique de Karl Marx, 1909

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Rätten till lättja”. www.marxists.org. https://www.marxists.org/svenska/lafargue/1883/1883.htm. Läst 2 september 2021. ”Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. /.../ Men nationalekonomerna, vars egna skränande gör dem till döva åsnor, svarar: Arbeta, arbeta för er egen välfärds skull! /.../ Arbeta, arbeta dag och natt; när ni arbetar växer ert elände, och ert elände befriar oss från att använda lagens makt för att påtvinga er arbetet. Lagligt tvångsarbete "skapar för mycket besvär, kräver för mycket tid och väcker för stort uppseende: svälten är däremot inte endast ett fredligt, tyst och ständigt verksamt tvångsmedel, utan som den mest naturliga drivkraften för att åstadkomma flit och arbete framkallar den också de största ansträngningarna." Arbeta, arbeta, ni proletärer för att öka nationens rikedom och ert eget individuella elände! Arbeta, arbeta för att ni, när ni blir fattigare, ska ha större anledning att arbeta och vara eländiga! Så lyder den kapitalistiska produktionens obönhörliga lag. /.../ Är det alltså för detta som människan ska dra in magen och maskinen utvidga sin produktivitet, är det för detta som ekonomerna predikar sina malthusianska teorier för oss, predikar sin avhållsamhetsreligion och arbetet som dogm? Man borde riva ut tungan ur deras mun och kasta den till hundarna!” 
  2. ^ ”Paul Lafargues: Rätten till lättja”. www.bakhall.com. https://www.bakhall.com/artikel//ratten. Läst 2 september 2021. 
  3. ^ [a b] Liedman, Sven-Eric (2017). Rätten till lättja (Efterord av Liedman). Bakhåll. sid. 92-93,47. ”Men om en reducering på ynka två timmar har fått produktionen i England att öka med närmare en tredjedel på tio år - vilka svindlande framsteg skulle den franska produktionen då inte göra med en tre timmars lagstadgad förkortning av arbetstiden?” 
  4. ^ Data, Our World In (2020 (chart creation)). ”English:  :Hours of work vs. GDP per capita”. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Hours_of_work_vs._GDP_per_capita,_OWID.svg. Läst 6 september 2021. 
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 16. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 681 
  6. ^ Rätten till lättja. Bakhåll. 2017. sid. 90 

Externa länkarRedigera