Turkoskardinal

fågelart i familjen kardinaler
(Omdirigerad från Passerina cyanea)

Turkoskardinal[2] (Passerina cyanea), även kallad indigofink, är en nordamerikansk fågel i tättingfamiljen kardinaler. [3] Hanen har en praktfullt indigoblå fjäderdräkt och honan är brunfärgad. Den är en sällsynt gäst i Europa, men de allra flesta fynden tros utgöras av burrymlingar.

Turkoskardinal
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult hane i häckningsdräkt
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljKardinaler
Cardinalidae
SläktePasserina
ArtTurkoskardinal
P. cyanea
Vetenskapligt namn
§ Passerina cyanea
Auktor(Linné, 1766)
Utbredning
Synonymer
Indigofink

Fältkännetecken redigera

Utseende redigera

Turkoskardinalen är en liten finkliknande fågel, 11,5–13 centimeter lång. Könen skiljer sig kraftigt åt i utseendet. Medan hanen är lysande coelinblå med indigoblått huvud och svart stjärt med coelinblå kanter är honan enhetligt brunfärgad, något ljusare under än ovan, med ett otydligt vingband och svagt streckad under. Hanen antar dock en brun fjäderdräkt vintertid. Näbben är kort och konisk. Honans näbb är ljusbrun med en blå nyans, medan hanens övre näbbhalva är brunsvart och den undre ljusblå.[4] Fötterna och benen är svarta eller grå.[5]

Läte redigera

Turkoskardinalens varningsläte är ett skarpt tjipp!, medan kontakt- och flyktlätet är ett högfrekvent surrande zeeep.[6] Sången är likaså högfrekvent och surrande två till fyra sekunder lång ramsa: suit-suit tjiu-tjiu suit-suit. Hanen sjunger ofta från en sittplats i busktoppar och på stolpar.[7]

Utbredning och systematik redigera

Turkoskardinalen är en flyttfågel som häckar i Kanada och USA och övervintrar så långt söderut som Stora Antillerna, Colombia och Venezuela.[3] Den är en sällsynt gäst i Europa, men troligen rör sig de allra flesta fynden om förrymda burfåglar, bland annat det enda svenska fyndet i Tynderö, Medelpad 28 april till 1 maj 1989.[8] Det har dock gjorts över 50 fynd i Azorerna, vilket tyder på att en viss andel trots allt har ett ursprung från Nordamerika.[9]

 
Utbredningsområde
      Häckningsområde (sommar)
      Område där arten vanligtvis uppträder under flytten
      Vinterkvarter

Släktskap redigera

I Nordamerika hybridiserar indigofinken ofta med lazulikardinalen (Passerina amoena) där deras utbredningsområden möts. Forskning tyder på att de är varandras närmaste släktingar, men utgör två skilda arter.[10][11][12]

Ekologi redigera

 
Turkoskardinalens bo.

Indigofinken trivs buskiga skogskanter, öppen lövskog, fält och ungskog.[13] Den bygger sitt bo i en tät buske eller lågt träd, oftast mellan tre decimeter och en meter över marken. Honan bygger boet av löv, gräs, kvistar och bark, och fodrar det med mjukare gräs eller hår från vitsvanshjort. Hon lägger oftast tre till fyra vita ägg och ruvar dem ensam i 12–13 dagar.[14][15] De flesta par lägger två kullar och hanen kan mata nykläckta ungar samtidigt som honan ruvar nästa kulls ägg.[16]

Brunhuvad kostare parasiterar ofta på turkoskardinalen,[17] som överger boet ifall kostaren lägger sitt ägg innan turkoskardinalen lagt sina. Turkoskardinalernas ägg kläcks, men ungarna har svårare att klara sig i konkurrens med kostarens unge.[18]

Föda redigera

Turkoskardinalen söker efter föda på marken eller i träd och buskar.[19] Under häckningssäsong födosöker den på egen hand efter insekter, frön och bär. Under vinten födosöker den gärna i flock, då oftast på jakt efter frön, men också knoppar och insekter om de finns tillgängliga. Turkoskardinalen dricker inte regelbundet, utan får tillräckligt med vatten från födan.[5]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Noter redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Passerina cyanea Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Passerina cyanea. Audubon Society. 2003. Arkiverad från originalet den 10 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080610151942/http://www.audubon.org/bird/boa/F15_G4b.html. Läst 29 juli 2008. 
  5. ^ [a b] Zumberg, R (1999). Passerina cyanea. Animal Diversity Web. University of Michigan Museum of Zoology. http://animaldiversity.ummz.umich.edu/site/accounts/information/Passerina_cyanea.html. Läst 12 juli 2008. 
  6. ^ Eliott, Lang (2004). Know Your Bird Sounds. Stackpole Books. sid. 23. ISBN 0-8117-2964-8. https://books.google.com/books?id=F_8UJLFw8SkC&pg=PA23 
  7. ^ Kaufman, Kenneth (2001). Birds of North America. HMCo Field Guides. sid. 366. ISBN 0-618-13219-8. https://books.google.com/books?id=eEty2_87bSkC&pg=PA366 
  8. ^ Turkoskardinal, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  9. ^ Tarsiger.com Fynd av turkoskardinal i Västpalearktis
  10. ^ Carling, M.D., and R.T. Brumfield (2008), Integrating Phylogenetic and Population Genetic Analyses of Multiple Loci to Test Species Divergence Hypotheses in Passerina Buntings, Genetics 178, 363-377.
  11. ^ Carling, M.D., and R.T. Brumfield (2009), Speciation in Passerina buntings: introgression patterns of sex-linked loci identify a candidate gene region for reproductive isolation, Mol. Ecol. 18, 834-847.
  12. ^ Carling, M.D., I.J. Lovette, and R.T. Brumfield (2010), Historical Divergence and Gene Flow: Coalescent Analyses of Mitochondrial, Autosomal and Sex-Linked Loci in Passerina Buntings, Evolution 64, 1762-1772.
  13. ^ Sibley, Charles Gald; Burt Leavelle Monroe (1991). Distribution and Taxonomy of Birds of the World. Yale University Press. sid. 775. ISBN 0-300-04969-2. https://books.google.com/books?id=Wk-vyrNVAccC&pg=PA775 
  14. ^ Harrison, Hal H. (2001). A Field Guide to Western Birds' Nests. HMCo Field Guides. sid. 231. ISBN 0-618-16437-5. https://books.google.com/books?id=uSSl_f83LFEC&pg=RA1-PA231 
  15. ^ ”Indigo Bunting”. All About Birds. Cornell Lab of Ornithology. 2003. http://www.birds.cornell.edu/AllAboutBirds/BirdGuide/Indigo_Bunting_dtl.html. Läst 12 juli 2008. 
  16. ^ Fergus, Charles (2000). Wildlife of Pennsylvania and the Northeast. Stackpole Books. sid. 316–317. ISBN 0-8117-2899-4. https://books.google.com/books?id=T4gLRnplhVwC&pg=PA316 
  17. ^ Terres, J. K. (1980). The Audubon Society Encyclopedia of North American Birds. New York, NY: Knopf. sid. 290. ISBN 0-394-46651-9 
  18. ^ Johnsgard, Paul A. (1997). The Avian Brood Parasites: Deception at the Nest. Oxford: Oxford University Press. sid. 349. ISBN 0-19-511042-0. https://books.google.com/books?id=hhhRGJNqQhIC&pg=PA349 
  19. ^ Kaufman, Kenneth (2001). Lives of North American Birds. HMCo Field Guides. sid. 569. ISBN 0-618-15988-6. https://books.google.com/books?id=JhJwsTkYkoIC&pg=PT75 

Externa länkar redigera