Otto Willmann

Gustav Philipp Otto Willmann, född den 24 april 1839 i Lissa, död den 1 juli 1920 i Leitmeritz, var en österrikisk filosof och pedagog.

Willmann var 1877–1903 professor i Prag och från 1910 livstidsledamot av herrehuset. Han anses som en av sin tids främsta representanter för den romersk-katolska filosofin. Han återupplivade och utvecklade Tomas från Aquinos åsikter. I dennes anda skrev han under skarp opposition mot Kant Geschichte des Idealismus (3 band, 1894-97).

Som pedagog tillhörde han den herbartska riktningen. Han var 1863-68 lärare vid Tuiskon Zillers övningsskola i Jena och grundlade ett pedagogiskt seminarium vid Prags universitet. I Didaktik als Bildungslehre (2 band, 1882-89; 3:e upplagan 1903) lämnade han en översikt av bildningsidealens historia och vidgar den herbartska uppfostringsläran till socialpedagogik.

S.J.B. Seilenberger lämnade i "Grundlinien idealer Weltanschauung" (1902) och "O. Willmann und seine Bildungslehre" (1903) en översikt av Willmanns åsikter.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Willmann, Otto, 1904–1926.