Otto Reinhold Klingspor
Otto Reinhold Klingspor, född 1751 på Stora Kärr, död 1802, var en svensk friherre och militär. Han föddes 1751 på Stora Kärr i Skaraborgs län, Habo socken och var son till friherre Christian Fredrik Klingspor (1711-1785) och Anna Magdalena Pauli (1721-1774). Han var bror till Wilhelm Mauritz Klingspor (1744-1814) och Fredrik Filip Klingspor (1761-1832)[1]
Militärt redigera
Kvartermästare vid Adelsfanan 1764. Kadett i Karlskrona 1766. Sergeant vid regementet 1768. Fänrik vid Kronprinsens regemente 1769. Löjtnant vid Jämtlands dragonregemente 1770. Adjutant vid Jämtlands dragonregemente 1770. Premiärlöjtnant 1773. Kapten 1776. Därifrån blev han transporterad till Björneborgs regemente 1779. Major vid Björneborgs regemente samma år. Sekundmajor vid Tavastehus läns infanteriregemente 1780. Premiärmajor vid Tavastehus läns infanteriregemente 1780. Överstelöjtnant i armén 1787.[2]
Anjalaförbundet och livet redigera
Klingspor var en av de mest aktiva i Anjalaförbundet då han, förutom hade skrivit på handlingarna och deltagit i överläggningarna, även uppviglat underbefälen och soldaterna på regementet där han tjänstgjorde.[3] Han arresterades i Finland och fördes tillbaka till Stockholm. Trots att många förespråkade för hans frihet, bland andra hertiginnan av Södermanland, föll domen den 13 augusti 1790 att han skulle bli av med liv, ära och gods som många andra av anjalamännen.
När domen lästes upp för honom den 23 augusti förlorade Klingspor förståndet. Det sägs att han föll på knä, kysste handen på slottsfogden och polismästaren samt bönföll hos präster och läkare att be för hans liv. Dagen innan straffet skulle verkställas slog han sig i väggen och bet sig i fingrarna så att hans galenskap som de tidigare trodde var påhittad, ansågs verklig.[3] Han benådades då till livet och fördes till Danvikens hospital. Vid slutet av 1791 lämnade han hospitalet och bosatte sig en tid i Hamburg-Altona.[3] Enligt en källa gjorde han det då han blivit friskförklarad[4], enligt en annan då han med hjälp rymt. Enligt den berättelsen kastades hans hatt ut på isen, och det påstods att han hade drunknat och man beställde draggning efter honom. Förklädd till kammartjänare ”Klingson” reste han enligt den berättelsen genom Sverige till Hamburg.[3]
Efter Gustav III:s död återfick han 1792 ära och gods, dock utan rätt att bosätta sig i Sverige. 1793 köpte han en mindre gård, Carolinenhof, vid Reinbeck i Holstein.[5] Där gifte han sig med Carolina Magdalena Fredrika von Goetzel (1770-1798). Efter att hon dött i barnsäng gifte han sig 1798 med hennes syster, Maria von Gotzel. De fick två söner, Georg Mauritz Fredrik, (1800-?) och Otto Mauritz Fredrik (1802-1885). 1799 sålde de Carolinenhof och flyttade till Itzehoe där han dog 1802.[6]
Källor redigera
- Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB
Noter redigera
- ^ Carlquist, Gunnar (red. 1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15
- ^ Riddarhusets register
- ^ [a b c d] Svenskt Biografiskt lexikon, ny följd, band 6. 1865-1868. sid. 63-65
- ^ Berättelser ur svenska historien. https://runeberg.org/sverhist/9/0219.html
- ^ Svenskt biografiskt lexikon. Bd 21, Katarina-Königsmarck / under redaktion av Erik Grill.. 1975-1977
- ^ Elgenstierna, Gustaf (1998 (1925)). Den introducerade svenska adelns ättartavlor / med tillägg och rättelser utgivna av Gustaf Elgenstierna