Nordisk stormhatt

underart av växt

Nordisk stormhatt (Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale) är en flerårig ört som står rakt upp och kan bli upp till två meter hög. Stjälkarna är ogrenade och klädda med körtelhår. Bladen sitter strödda och är håriga och handflikiga med fem till sju breda flikar. Nordisk stormhatt blommar i juli-augusti med vanligen smutsigt violetta, sällan vita eller gulvita, blommor som sitter samlade i toppställda klasar. Blommorna har en mycket speciell byggnad med fem yttre hylleblad där ett av hyllebladen är utbildat som en långsträckt hjälm som är omkring tre gånger så hög som bred. Nektarbladen är vridna. Frukten består vanligen av tre mångfröiga baljkapslar.

Nordisk stormhatt
Aconitum septentrionale.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Trikolpater
Eudicotyledonae
Ordning Ranunkelordningen
Ranunculales
Familj Ranunkelväxter
Ranunculaceae
Släkte Stormhattssläktet
Aconitum
Art Alpstormhatt
A. lycoctonum
Underart Nordisk stormhatt
subsp. septentrionale
Vetenskapligt namn
§ Aconitum lycoctonum ssp. septentrionale
Auktor (Koelle) Korsh.
Hitta fler artiklar om växter med

Arten delas upp i flera underarter, huvudunderarten nordisk stormhatt (subsp. sepentrionale) växer vild i Sverige medan de två underarterna alpstormhatt (subsp. lycoctonum) och sydstormhatt (subsp. neapolitanum), som är gulblommiga och hör hemma i Syd- och Centraleuropa, är tillfälliga. Nordisk stormhatt är, liksom övriga stormhattar (Aconitum), mycket giftig[1].

Innehåll

UtbredningRedigera

 
Nordisk stormhatt i Padjelanta nationalpark.
 
Aconitum lycoctonum subsp. vulparia

Nordisk stormhatt är ganska vanlig i fjälltrakterna men förekommer också sällsynt nedom fjällen. Den växer vanligen på fuktig näringsrik mark, i högörtsängar och ängsbjörkskogar, ofta tillsammans med andra högväxta örter som torta (Cicerbita alpina), smörboll (Trollius europaeus) och midsommarblomster (Geranium sylvaticum). Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920).

Användning[2]Redigera

Stormhattens rot har använts inom medicinen och som pilgift hos eskimåer i Alaska (bland annat av aleuter), östra Sibirien och Kamtjatka. Inom medicinen började man på 1700-talet i Europa nyttja den i mycket små doser som smärtstillande medel. Stormhatt har använts länge i Kina som lokalbedövning bland annat vid så kallad trepanering, på grund av stormhattsgiftets förlamande effekt. Under första världskriget användes rot av stormhatt som smärtstillande medel på västfronten. Dekokt av roten användes förr mot ohyra, bland annat i Sverige mot vägglöss.

EtymologiRedigera

Artnamnet lycoctonum kommer av grekiskans lykos (varg) och ktonos (mord) och betyder varggift. Aconitum är det antika namnet på växten stormhatt, där berget Akonitos har gett växtens namn[3]. Vid berget Akonitos föll helveteshunden Cerberus fradga, och ur den växte stormhatt upp.

Externa länkarRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Wigander, Millan (1976). Farliga växter. Stockholm: Almqvist & Wiksell Förlag. sid. 70. ISBN 91-20-04445-3 
  2. ^ Stefan Källman, Vilda växter som mat & medicin, Västerås: ICA Förlaget AB, ISBN 91-534-1690-2
  3. ^ Corneliuson, Jens (1997). Växternas namn. Wahlström & Widstrand. sid. 47, 334. ISBN 91-46-17102-9