Sundaörn[2] (Nisaetus alboniger) är en fågel i familjen hökar som förekommer i Sydostasien.[3] Liksom många andra skogslevande arter i området minskar den i antal till följd av skogsavverkningar, men beståndet anses ändå vara livskraftigt.

Sundaörn
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteNisaetus
ArtSundaörn
N. alboniger
Vetenskapligt namn
§ Nisaetus alboniger
Auktor(Blyth, 1845)
Synonymer
  • Blyths hökörn
  • Spizaetus alboniger

Utseende och läten redigera

Sundaörnen är en rätt liten (50–58 cm) och slank tofsförsedd örn. Adulta fågeln är svart på ovansidan inklusive huvudet, på vingarna mattare och på stjärten ett grått band. Undersidan är vit med ett svart strupstreck, svartstreckat bröst och tvärbandad buk. I flykten syns underifrån ett vitt stjärtband och tunt bandade vingpennor. Ungfågeln har gulbrunt huvud, beigefärgad spets på huvudtofsen, brun ovansida och fyra till fem stjärtband. Undersidan är beige med eller utan mörkare fläckar. Det skriande lätet återges i engelsk litteratur som "yhu yhu yip-yip-yip".[4]

 
Fotograferad på Jurong Bird Park i Singapore.

Utbredning och systematik redigera

Fågeln häckar på Malackahalvön, Borneo och Sumatra i öppna skogar.[3] Tidigare placerades den i släktet Spizaetus, men DNA-studier visar att arterna i släktet inte är varandras närmaste släktingar.[5]

Levnadssätt redigera

Sundaörnen hittas i bergsskogar på mellan 500 och 1500 meters höjd. Den jagar höklikt genom träden och ses sällan kretsa. Födan är relativt okänd men tros bestå av trädlevande däggdjur, fladdermöss, fåglar och ödlor. Den har också rapporterats ta tamhöns. Även häckningsbiologin är dåligt känd, med ruvande fågel i bo noterad i november och unge från slutet av december till slutet av april.[4][6]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, men tros minska i antal, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Referenser redigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Nisaetus bartelsi Från: IUCN 2014. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2014.3 www.iucnredlist.org. Läst 21 december 2014.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2014) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 6.9 <http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download>, läst 2014-12-12
  4. ^ [a b] Ferguson-Lees, James; Christie, David A. (2001). Raptors of the World. Houghton Mifflin. ISBN 978-0-618-12762-7. http://books.google.com/books?id=hlIztc05HTQC&lpg=PP1&pg=PP1#v=onepage&q&f=false. Läst 31 januari 2012 
  5. ^ Helbig, A.J.; Kocum, A.; Seibold, I.; Braun, M.J. (2005). ”A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level”. Molecular Phylogenetics & Evolution 35 (1): sid. 147–164. doi:10.1016/j.ympev.2004.10.003. PMID 15737588. https://repository.si.edu/bitstream/handle/10088/6276/2005B_Helbig_et_al.pdf?sequence=1&isAllowed=y. 
  6. ^ Clark, W.S., Boesman, P. & Marks, J.S. (2020). Blyth's Hawk-eagle (Nisaetus alboniger). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53177 11 mars 2020).

Externa länkar redigera