Nils Bertil Hallberg, tidigare Johansson, född 18 september 1921 i Klara församling i Stockholm, död 8 oktober 2010 i Sankt Matteus församling i Stockholm,[1] var en svensk skådespelare. Han var en av Sveriges flitigaste filmaktörer med 105 roller på vita duken.

Nils Hallberg
FöddNils Bertil Johansson
18 september 1921
Klara församling, Stockholm, Sverige
Död8 oktober 2010 (89 år)
Sankt Matteus församling, Stockholm, Sverige
Aktiva år1934–198?
BarnMessiah Hallberg
Betydande roller
Tom i Kärlekens bröd
Freddy Sjöström i Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen
IMDb SFDb

Biografi

redigera

Hallberg växte upp på Södermalm. Han upptäcktes som 13-åring av regissören Sigurd Wallén när denne letade efter ungdomar till filmen Anderssonskans Kalle 1934. Samtidigt började han även uppträda på scen hos Ragnar KlangeFolkets Hus. Senare tog han privatlektioner för Gabriel Alw. 1938 spelade han ett busfrö i Två år i varje klass och gjorde samma roll i uppföljaren Sigge Nilsson och jag.

Efter karriären som barnskådespelare fastnade Hallberg i ett fack som filmbov. Han fick spela mördare, tjuvar och diverse skurkar i en lång rad filmer. Först på 1950-talet lyckades han bryta mönstret när han i fem filmer spelade den komiskt taffliga deckarassistenten Freddy i Arne Mattssons Hillman-deckare. I övrigt var han mest förekommande i komiska sammanhang bland annat som 87:an i två filmer om 91:an Karlsson 1955 och 1957. Mycket beröm fick han av filmkritikerna för sitt porträtt av den desillusionerade Harry i Janne Halldoffs Firmafesten 1972. Hans sista roll på film var i Det sista äventyret 1974.

På teaterscenen medverkade han bland annat i några av Kar de Mummas revyer. Han var med i musikalen Irma la DouceScalateatern 1959 och Tolv edsvurna mänIntiman 1960. På 1980-talet reste han med ett eget turnésällskap och spelade komedier som Vågar vi älska och Fy skäms, George.

Nils Hallberg var 1959–1976 gift med Monica Norell (född 1936) med vilken han fick sönerna Mikael (född 1961) och Mattias Hallberg (född 1965).[2][3] Han var från 1989 gift med skådespelaren Marie-Louise Werklund (född 1944) med vilken han fick sonen Messiah Hallberg (född 1984).

Hallberg är begravd på Norra begravningsplatsen utanför Stockholm.[4][5]

Filmografi

redigera

Roller (ej komplett)

redigera
År Roll Produktion Regi Teater
1936 En springpojke De oskyldiga (The children's hour)
Lillian Hellman
Harry Roeck-Hansen Blancheteatern[6]
1937 En springpojke Hans första premiär
Svend Rindom
Harry Roeck-Hansen Blancheteatern[7]
1954 Matros Badger Farligt uppdrag (Seagulls over Sorrento)
Hugh Hastings
Keve Hjelm Riksteatern[8]
Rövarna på Hunneberg
Rune Lindström
Sandro Malmquist Skansens friluftsteater[9]
1955 Kiki Han, Hon och Hin (Le Mari, la Femme et la Mort)
André Roussin
Per Gerhard Vasateatern[10]
1959 Bläckfisken Irma la Douce
Alexandre Breffort och Marguerite Monnot
Åke Falck Scalateatern[11]
1961 Biondello Så tuktas en argbigga (The Taming of the Shrew)
William Shakespeare
Per Gerhard Vasateatern[12]
1963 Olsson Änkeman Jarl
Vilhelm Moberg
Per-Axel Branner Skansens friluftsteater[13]
1966 Sommar (L'Été)
Romain Weingarten
Kaj Ahnhem Marsyasteatern[14]
1967 Dåd i det förgångna (The Meter Man)
Scott Forbes
Nils Hallberg Marsyasteatern[15]
År Produktion Upphovsmän Teater
1967 Dåd i det förgångna
The Meter Man
Scott Forbes
Översättning Hans Råstam
Marsyasteatern[15]

Radioteater

redigera
År Roll Produktion Regi
1955 En bensinvakt Hillman och de tre ingenjörerna
Folke Mellvig
Carl-Otto Sandgren[16]
1960 Nisse Jons födelsedag
Inge Johansson
Helge Hagerman[17]

Referenser

redigera
  1. ^ Sveriges dödbok 1830-2020, Sveriges släktforskarförbund
  2. ^ Sveriges befolkning 1960, Arkiv Digital.
  3. ^ Sveriges befolkning 1980, Arkiv Digital.
  4. ^ Hitta graven
  5. ^ SvenskaGravar
  6. ^ ”De oskyldiga”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22076&pos=96. Läst 19 april 2016. 
  7. ^ ”Hans första premiär”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF22209&pos=99. Läst 20 april 2016. 
  8. ^ ”Riksteaterpremiär i Ångermanland”. 23 januari 1954. s. 7. https://arkivet.dn.se/tidning/1954-01-23/21/7. Läst 6 januari 2022. 
  9. ^ ”Skansenteatern”. Leopolds antikvariat. Arkiverad från originalet den 28 mars 2016. https://web.archive.org/web/20160328020221/http://www.abm.se/leopolds/Skansenteatern.html. Läst 19 mars 2016. 
  10. ^ ”Han, Hon och Hin”. Musikverket. http://calmview.musikverk.se/CalmView/Record.aspx?src=CalmView.Performance&id=PERF14104&pos=469. Läst 6 maj 2016. 
  11. ^ ”Irma la Douce”. Dagens Nyheter: s. 14. 30 oktober 1959. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1959-10-30/295/14. Läst 22 augusti 2015. 
  12. ^ ”Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 45. 2 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-10-02/267/45. Läst 22 augusti 2015. 
  13. ^ Ebbe Linde (20 juni 1963). ”Buskteater på ont och gott”. Dagens Nyheter: s. 20. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1963-06-20/165/20. Läst 20 mars 2016. 
  14. ^ Göran O. Eriksson (10 november 1966). ”Kattliv på Marsyas”. Dagens Nyheter: s. 25. https://arkivet.dn.se/tidning/1966-11-10/305/18. Läst 8 januari 2022. 
  15. ^ [a b] Sven Barthel (26 januari 1967). ”Thriller på Marsyas”. Dagens Nyheter: s. 19. https://arkivet.dn.se/tidning/1967-01-26/24/19. Läst 14 januari 2022. 
  16. ^ ”Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 16. 24 december 1955. https://arkivet.dn.se/tidning/1955-12-24/349/16. Läst 19 december 2021. 
  17. ^ ”TV och radio”. Dagens Nyheter: s. 31. 19 november 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-11-19/315/31. Läst 18 mars 2016. 

Externa länkar

redigera