Nervstatus eller neurologiskt status används inom sjukvården för att undersöka patienter vid misstanke om sjukdomar i nervsystemet. Med hjälp av ett nervstatus kan man dels frikänna patienter från neurologisk åkomma, dels anatomiskt lokalisera en skada. Avsikten är att täcka in alla delar i nervsystemet, från hjärnbarksfunktioner till muskelfunktion och kranialnervsfunktioner. Vilka moment som undersöks varierar beroende på vilken sjukdom man misstänker. En vanlig rutinundersökning innehåller ofta följande moment, som utförs dels kontinuerligt under samtalet med patienten, dels med patienten i stående, sittande respektive liggande ställning.

SamtalRedigera

Högre cerebrala funktioner:

  • Talpåverkan (dysartri, dysfasi)
  • Orientering ifråga om person, plats, tid, minne, spatial funktion, uppmärksamhetsstörning.
  • Observation av ofrivilliga rörelser, ansiktsmotorik, motorik vid avklädning

StåendeRedigera

  • Gång med vändning, tå- och hälgång (ISHAV: Igångsättning, Steglängd, Hållning, Armrörelser, Vändning)
  • Rombergs test
  • Fingernäs-test
  • Nigsittning och uppresning

SittandeRedigera

LiggandeRedigera

  • Smärtkänsel och vibrationssinne i ansikte, armar och ben
  • Omvänd Barré
  • Tonus hand, armbågs och knäleder
  • Häl-knäförsök
  • Babinski

Övriga tester inkl. sensibilitetsnivå vid behovRedigera

Glöm inte somatiskt status inkl. Puls, blodtryck, hjärta, kärl, bukpalpation. Tänk på att lyssna över carotiderna.