Öppna huvudmenyn

Myrodling innebär uppodling av myrar och andra våtmarker. Under 1700- och 1800-talen genomfördes en omfattande uppodling av bl a myrmarker i Norden[1]. Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet skedde en mycket omfattande myrodling i Sverige. Totalt omfattade myrodlingen som mest ca 600 000 hektar, men åtminstone hälften har fått överges på grund av bortodling. När myrodlingen i Sverige var som mest populär, fanns den livaktiga Mosskulturföreningen, grundad 1886 av Carl von Feilitzen, som starkt ivrade för myrodling.[2]

Innehåll

Fullständig torrläggning krävdesRedigera

En förutsättning för att kunna odla upp myrarna, var att de först torrlades genom ett sänkningsföretag. När sänkningsföretaget väl var genomfört, krävdes ofta en kompletterande täckdikning (s.k. fullständig torrläggning), för att få myrarna i odlingsbart skick. Alla träd och buskar på området fick naturligtvis röjas bort.

Effekter på den ursprungliga floran och faunanRedigera

Torrläggningen och uppodlingen av myrarna var förstås förödande för de organismer, som var beroende av myrarna för sin överlevnad. Flera våtmarksberoende organismer har trängts tillbaka eller t.o.m. utrotats. Detta gäller flera fågelarter, grodarter och växter.

I Skåne räknar man med att mellan 80 och 90% av alla blöta eller fuktiga ängar dikats ur vilket lett till att bland annat storken haft mycket svårt att klara sig i Sverige.[3] Andra arter som påverkats negativt av myrodlingar är skärfläcka, brushane och svarthakedopping.[4]

JuridikRedigera

De starka effekterna på den ursprungliga floran och faunan har starkt bidragit till att all nyodling av myrar idag är förbjuden enligt miljöbalken. Redan uppodlade myrar får fortsätta brukas som vanlig jordbruksmark.

KällorRedigera