Murbräcka

belägringsvapen under antiken och medeltiden
För växten, se myrbräcka.
Antik murbräcka med skjul

En murbräcka är ett belägringsvapen som under antiken och medeltiden, innan eldvapen fanns, användes för att göra hål i fästningsmurar. Den utgörs av en lång och grov ekbjälke, som i främre ändan är försedd med en metallskoning, vanligen i form av ett gumshuvud (latin aries). Bjälken är upphängd i starka kedjor under ett rörligt skjul täckt med hudar, kallat sköldpadda (latin testudo), som förs fram till muren[1]. Där försätts murbräckan i en svängande rörelse fram och tillbaka, varigenom den oupphörligt stöts mot muren, tills denna faller eller åtminstone ett hål bildas, genom vilket de anfallande kan tränga in i fästningen. Skjulets funktion är att skydda mot fiendens pilar, stenar och kokande olja.

Murbräcka var under 1500-talet också benämningen på tunga artilleripjäser.

Moderna varianter av murbräckor används av polis och militär för att öppna låsta dörrar.

BilderRedigera

KällhänvisningarRedigera

  1. ^ Testudo i Nordisk familjebok (första upplagan, 1892)