Minimum är en bok av filosofen Hans Larsson som utkom 1935. Den var hans sista bok.

Boken var enligt inledningen ett försök att skapa orientering i samtidens debatt, utreda konsekvenser av olika teorier och finna ett minimum att enas om. Den inleds med manuskriptet till ett tal som Larsson höll för studenter i Lund 1932 och fortsätter med uppsatser som på olika sätt går att ansluta till talet. Vissa av uppsatserna hade tidigare publicerats annorstädes.

I sin sista bok kopplar Hans Larsson samman gemenskapstemat från föregående verk, Gemenskap (1932), med begreppet humanism. Humanismens kärna beskrivs som:

Detta, att naturen har immanenta lagar, vilka kräva samstämmighet mellan drifterna inom oss och samstämmighet mellan människorna inbördes.
– Hans Larsson, Minimum (1935)

På så vis uppfattas humanismen av Larsson som förankrad i objektiva sakförhållanden i människans natur, oberoende av metafysiska ståndpunkter. [1]

Innehåll redigera

  • Vid Lunds studenters Tegnérsfest den 4 oktober 1932
  • Utan mening
  • För att...
  • Djuret, odjuret, människan
  • Sunda förnuftets kris
  • "Jag sitter vid mitt bord"
  • Naturen vill
  • Eld
  • Eviga sanningar
  • Varför är det orätt?
  • Omvärdering och avvärdering
  • Hur långt är objektiv värdering möjlig?
  • Adam Smiths fiktion
  • Hälftensanningar
  • Eros och Agape
  • Kärlekens arter
  • Anti-idealistisk teologi
  • Osjälviskhet
  • Rättskultur
  • Historiens dom
  • Humanism
  • Ismerna
  • Spårväxling
  • Diplomatfilosofi
  • Den näst bäste
  • Örnar
  • Det onda

Referenser redigera