Messier 22 eller M22, även känd som NGC 6656, är en elliptisk klotformig stjärnhop i stjärnbilden Skytten, nära den galaktiska bulgregionen. Den är en av de klotformiga stjärnhopar som ligger närmast jorden, 10 000 ljusår bort,[9] och en av de ljusstarkaste på natthimlen. Den är en av de först upptäckta klotformiga hoparna, redan 1665 av Abraham Ihle, och den ingick i Charles Messiers katalog över kometliknande objekt 1764.

Messier 22
M22HunterWilson.jpg
Messier 22
Observationsdata
Stjärnbild Skytten
Rektascension 18t 36m 23,94s[1]
Deklination -23° 54′ 17,1″[1]
Klass VII[3]
Avstånd 10 600 ± 1,0[2] (3 000 ± 300 pc) ljusår
Skenbar storlek 32 bågminuter
Skenbar magnitud +5,1[4]
Noterbart En av fyra klotformiga stjärnhopar som är kända för att innehålla en planetariska nebulosa.
Fysiska egenskaper
Massa 2,9 x 105[5] solmassor
Radie 50 ± 5[6] ljusår
Antalet stjärnor ca 70 000
VHB 14,2
Uppskattad ålder 12[7] miljarder
Upptäckt
Upptäcktsår 26 augusti 1665
Upptäckare Abraham Ihle
Andra beteckningar
NGC 6656, GCl 99[8]
Se också: Klotformiga stjärhopar, Lista över klotformiga stjärhopar

Messier 22 är en av de endast fyra kända klotformiga hopar (de andra tre är M15, NGC 6441 och Palomar 6) som innehåller en planetarisk nebulosa. Denna upptäcktes med hjälp av IRAS-satelliten år 1986. Den planetariska nebulosan uppskattas vara bara 6 000 år gammal och har en blå stjärna som sitt centrum.

Centrala delen av Messier 22

EgenskaperRedigera

Harlow Shapley gjorde år 1930 ingående observationer av Messier 22 och upptäckte omkring 70 000 stjärnor samt fann att den hade en tät kärna.[10] De ljusaste stjärnorna är av 11:e magnituden, med hundratals stjärnor som är tillräckligt ljusa för att upplösa med ett 8" teleskop.[11] Halton Arp och William G. Melbourne gjorde därpå fortsatta studier i 1959.[12] På grund av den stora färgpridningen av dess röda jättegrensekvens (RGB), liknande den in Omega Centauri, blev den föremål för intensiv granskning av James E. Hesser et al. med start 1977. [2][13]

Messier 22 sträcker sig över 32 bågminuter på himlen vilket innebär att dess diameter utifrån dess uppskattade avstånd är 99 ± 9 ljusår. 32 variabla stjärnor har registrerats i Messier 22. Den är belägen framför en del av den galaktiska utbuktningen och är därför användbar för dess mikrolinseffekt på dess bakgrundsstjärnor.[7]

Trots sin relativa närhet till oss begränsas ljuset från denna metallfattiga stjärnhop av fördunkling orsakad av mellanliggande galaktiskt stoft, vilket ger den en skenbar magnitud på 5,5 vilket ändå gör den till den ljusaste klotformiga hopen synlig från de mellersta nordliga breddgraderna (som Japan, Korea, Europa och större delen av Nordamerika).[14] På dessa breddgrader är dess rörelse över himlen, på grund av dess deklination av nästan 24° söder om himmelsekvatorn, synlig lågt på den sydliga himlen. Den verkar således mindre imponerande för människor på det tempererade norra halvklotet än motsvarigheter ganska nära i vinkel (bäst sett på sommarnatthimlen) som Messier 13 och Messier 5.

M22 är en av endast fyra klotformiga stjärnhopar i Vintergatan känd för att innehålla en planetariska nebulosa (en expanderande, glödande gas som sväller från en massiv stjärna, ofta en röd jätte). Det var ett objekt som 1986 först noterades av Fred Gillett och hans medarbetare som en punktformig ljuskälla av intresse med hjälp av IRAS-satelliten,[15] och dess natur undersöktes 1989 av Gillett et al.[16] Den planetariska nebulosans centrala stjärna är en blå stjärna. Nebulosan, som betecknas GJJC1, är troligen bara ca 6 000 år gammal.[2]

Två svarta hål på mellan 10 och 20 solmassor upptäcktes med Radioteleskopet Very Large Array i New Mexico och bekräftades av röntgenteleskopet Chandra 2012.[17] Dessa antyder att gravitationell utströmning från svarta hål från stjärnhopar inte är så effektivt som man tidigare antagit, och leder till slutsats att totalt 5 till 100 svarta hål finns inom Messier 22.[18] Interaktioner mellan stjärnor och svarta hål skulle kunna förklara den ovanligt stora kärnan i stjärnhopen.[18]

GalleriRedigera

Se ävenRedigera

  • Klotformiga stjärnhopar
  • Messierobjekt

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Goldsbury, Ryan; Richer, Harvey B.; Anderson, Jay; Dotter, Aaron; Sarajedini, Ata; Woodley, Kristin (December 2010). ”The ACS Survey of Galactic Globular Clusters. X. New Determinations of Centers for 65 Clusters”. The Astronomical Journal 140 (6): sid. 1830–1837. doi:10.1088/0004-6256/140/6/1830. Bibcode2010AJ....140.1830G. 
  2. ^ [a b c] Monaco, L.; Pancino, E.; Ferraro, F. R.; Bellazzini, M. (2004). ”Wide-field photometry of the Galactic globular cluster M22”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 349 (4): sid. 1278–1290. doi:10.1111/j.1365-2966.2004.07599.x. Bibcode2004MNRAS.349.1278M. 
  3. ^ Shapley, Harlow; Sawyer, Helen B. (August 1927). ”A Classification of Globular Clusters”. Harvard College Observatory Bulletin 849 (849): sid. 11–14. Bibcode1927BHarO.849...11S. 
  4. ^ ”Galactic Globular Clusters Database (M22)”. Galactic Globular Clusters Database (M22). http://venus.mporzio.astro.it/~marco/gc/cluster_4.php?ggc=M+22.  Arkiverad 3 juni 2009 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Marks, Michael; Kroupa, Pavel (August 2010). ”Initial conditions for globular clusters and assembly of the old globular cluster population of the Milky Way”. Monthly Notices of the Royal Astronomical Society 406 (3): sid. 2000–2012. doi:10.1111/j.1365-2966.2010.16813.x. Bibcode2010MNRAS.406.2000M.  Mass is from MPD on Table 1.
  6. ^ From trigonometry: radius = distance × sin( diameter_angle / 2 ) = 50 ly
  7. ^ [a b] Gaudi, B. Scott (2002). ”Interpreting the M22 Spike Events”. Astrophysical Journal 566 (1): sid. 452–462. doi:10.1086/338041. Bibcode2002ApJ...566..452G. 
  8. ^ http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-id?Ident=Messier+22
  9. ^ ”Messier 22” (på engelska). NASA. 2019. https://www.nasa.gov/feature/goddard/2017/messier-22. Läst 5 maj 2020. 
  10. ^ Shapley, Harlow (1930). ”The Mass-Spectrum Relation for Giant Stars in the Globular Cluster Messier 22”. Harvard College Observatory Bulletin 874: sid. 4–9. Bibcode1930BHarO.874....4S. 
  11. ^ Burnham's Celestial Handbook vol.3, Robert Burnham (ed.), 1978, Dover (publisher), at pages 1594–1599; this statement applies in a dark, clear, night sky.
  12. ^ Arp, H. C.; Melbourne, W. G. (1959). ”Color-magnitude diagram for the globular cluster M22”. Astronomical Journal 64: sid. 28. doi:10.1086/107848. Bibcode1959AJ.....64...28A. 
  13. ^ Hesser, J. E.; Hartwick, F. D. A.; McClure, R. D. (1977). ”Cyanogen strengths and ultraviolet excesses of evolved stars in 17 globular clusters from DDO photometry”. Astrophysical Journal Supplement Series 33: sid. 471. doi:10.1086/190438. Bibcode1977ApJS...33..471H. 
  14. ^ Ivans, I.; Sneden, C.; Wallerstein, G.; Kraft, R. P.; Norris, J. E.; Fulbright, J. P.; Gonzalez, G. (2004). ”On the Question of a Metallicity Spread in Globular Cluster M22 (NGC 6656)”. Memorie della Società Astronomica Italiana 75: sid. 286. Bibcode2004MmSAI..75..286I. 
  15. ^ Gillett, F. C.; Neugebauer, G.; Emerson, J. P.; Rice, W. L. (1986). ”IRAS 18333-2357 – an unusual source in M22”. Astrophysical Journal 300: sid. 722–728. doi:10.1086/163846. Bibcode1986ApJ...300..722G. 
  16. ^ Cohen, J. G.; Gillett, F. C. (1989). ”The peculiar planetary nebula in M22”. Astrophysical Journal 346: sid. 803–807. doi:10.1086/168061. Bibcode1989ApJ...346..803C. https://authors.library.caltech.edu/96075/1/1989ApJ___346__803C.pdf. 
  17. ^ Gary, Stuart (4 October 2012). ”Astronomers discover twin black holes”. ABC Science News. Australian Broadcasting Corporation. http://www.abc.net.au/science/articles/2012/10/04/3603801.htm?topic=space&WT.svl=healthscience0. 
  18. ^ [a b] Strader, J.; Chomiuk, L.; MacCarone, T. J.; Miller-Jones, J. C. A.; Seth, A. C. (2012). ”Two stellar-mass black holes in the globular cluster M22”. Nature 490 (7418): sid. 71–73. doi:10.1038/nature11490. PMID 23038466. Bibcode2012Natur.490...71S. 

Externa länkarRedigera

     NGC 6654  •  NGC 6655  •  NGC 6656  •  NGC 6657  •  NGC 6658