Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental

Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental
Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental
	Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental.
	Militärtjänst
I tjänst för	Sverige
Tjänstetid	1703−1709
Grad	Överste
Befäl	Skånska ståndsdragonregementet
Slag/krig	Stora nordiska kriget Slaget vid Pułtusk; Belägringen av Thorn; Stormningen av Lemberg; Slaget vid Punitz; Inringningen av Grodno; Slaget vid Holowczyn; Slaget vid Malatitze; Slaget vid Rajovka; Stormningen av Veprik; Slaget vid Poltava;
	Personfakta
Personnamn	Maximilian Emanuel
Andra namn	"Lillprinsen"
Född	27 februari 1689; Stuttgart, Baden-Württemberg, Tyskland
Nationalitet	Württemberg
Hemort	Stuttgart
Alma mater	Tübingens universitet; Université de Genève
Död	25 september 1709 (20 år); Dubno, Ukraina
Dödsorsak	Feberanfall
	Släkt
Frälse- eller adelsätt	Württemberg-Winnental
Far	Fredrik Karl av Württemberg-Winnental
Mor	Eleonore Juliane av Brandenburg-Ansbach

Maximilian Emanuel, född 27 februari 1689 i Stuttgart, död 25 september 1709 i Dubno, var en tysk prins och volontär i svenska armén under Karl XII och trogen vän till den svenske kungen.

Han var son till Fredrik Karl av Württemberg-Winnental och Eleonore Juliane av Brandenburg-Ansbach År 1703, vid en ålder av 14 år, gick han med i Karl XII:s armé och deltog i den polska kampanjen före slaget vid Pułtusk. Han blev därefter känd som "lillprinsen" inom den svenska armén.

Han deltog även när Thorn och Elbing erövrades, samt tillhörde den främsta linjen när Lemberg stormades. Ofta hamnade han i livsfara, och en gång räddade han Karl XII från att drunkna. Efter freden i Altranstädt 1706 begav han sig hem till Stuttgart, men återkom till Karl XII:s sida redan fem veckor senare.

Den 18 juni 1708 skadades han i närheten av floden Berezina vid ett försök att med sin egen kropp agera som en sköld för kungen mot kulor, varvid han blev skjuten genom kroppen av en fiendekula. Om än ej fullt återställd deltog han kort därpå i slaget vid Holowczyn. Han utnämndes till kapten över Buchwalds dragonregemente, och därpå, under tåget till Ukraina, till överste för detsamma.

Under slaget vid Poltava stred han tappert på kavalleriets vänsterflygel, men blev till sist kringränd och tillfångatagen av ryssarna. Peter den store lät personligen fria honom strax därpå, varvid han ämnade ta sig hem till Würtemberg. På vägen hem avled han dock av ett feberanfall i närheten av Dubno i Volynien. När prästen frågade honom om han var beredd att dö ska tjuguåringen ha svarat: "Jag dör gärna: allt i denna värld är ju förgängligt och fåfängligt, och det gör ingenting, om man dör några år förr eller senare."^[1]

Karl XII sörjde länge förlusten av sin nära och anförtrodde vän. Enligt uppgift av en tysk författare från 1700-talets början skulle "lillprinsen" ha varit påtänkt som make åt Ulrika Eleonora och alltså kunnat bli Karl XII:s efterträdare.^[1]

Hans hjärta är begravet i St. Gumbertus kyrka i Ansbach.

Källor redigera

Nordisk Familjebok, andra upplagan 1904-1926. Stockholm 1907/Bd. 17, sp. 1323.

Noter redigera

^ [a b] Grimberg, Carl. ”435 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0449.html. Läst 6 maj 2021.

[:0-1] [a b] Grimberg, Carl. ”435 (Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/5/0449.html. Läst 6 maj 2021.

[1]