Manteldjur (Tunicata eller Urochordata), även kallade tunikater, utgör en understam till stammen ryggsträngsdjur.

Manteldjur
Sea-tulip.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamManteldjur
Vetenskapligt namn
§ Tunicata
AuktorLamarck, 1816
Klasser
Synonymer
Urochordata (Haeckel 1876)
Hitta fler artiklar om djur med

De finns över hela världen på havens, flodernas och sjöarnas botten. Några arter lever också på växternas yta. Kroppen omsluts av ett material, Tunica, som liknar cellulosa (utom i klassen svanssjöpungar). Födan består oftast av plankton. Med hårliknande celler skapar de en vattenström som forslar det näringsrika vattnet till munöppningen.

De flesta manteldjursarterna tillhör sjöpungarna, där endast larverna har en ryggsträng i svansen, som de använder för att simma till en lämplig plats att fästa vid. Efter att de fäst absorberas svans och ryggsträng. Svanssjöpungarna behåller dock svans och ryggsträng hela livet.

Manteldjuren saknar, till skillnad från kraniedjur (Craniata) och lansettfiskar (Cephalochordata), hjärna.[ifrågasatt uppgift]

Vetenskapligt namnRedigera

Det finns två konkurrerande vetenskapliga beteckningar på manteldjuren, dels Tunicata och dels Urochordata. Båda är rätt vanliga, och båda har förespråkare. Artdatabanken[1] och WoRMS[2] anger namnet Tunicata, och nämner inte respektive nämner men ogiltigförklarar[3] namnet Urochordata. Dyntaxa[4] förepråkar Tunicata, men anger Urochordata som en giltig synonym. ITIS förespråkar däremot Urochordata[5], och ogiltigförklarar Tunicata[6]. (I en kommentar till ITISuppslaget[5] anges dock att Tunicata verkar att vara ett vanligare namn än Urochordata i modern vetenskaplig litteratur, och är det namn som används i uppslagets "huvudreferens".)

Namnet Tunicata (som tillskrivs Lamarck, 1816) är bildat från latinets tunica, som i klassiskt och senare tiders latin har stått för olika klädesplagg; jämför de svenska lånorden tunika och tunik. Det syftar på djurens mantel, deras sega skyddande cellulosahaltiga yttersta hölje, och motsvarar därför rätt väl det svenska trivialnamnet "manteldjur".

Namnet Urochordata (som av WoRMS tillskrivs Haeckel, 1874[3], men enligt taxonomen Claus Nielsen snarare borde tillskrivas Lankester, 1877[7]) är en sammansättning av två från klassisk grekiska bildade ord med betydelsen "svans" eller "stjärt" respektive "sträng", och skulle därför närmast motsvara ett svenskt trivialnamn "svanssträngsdjur". Det syftar på att ryggsträngen hos dessa djur är begränsad till larvernas stjärt, och för vissa av dem (svanssjöpungarna) motsvarande även hos adulta (vuxna) individer kvarstående kroppsdel.

SystematikRedigera

Både den yttre och den inre systematiken för manteldjuren var under 2000-talets första årtionden under omprövning.

Stammen (fylumet) ryggsträngsdjur (Chordata) indelas i tre understammar, förutom manteldjuren även kraniedjuren (alltså ryggradsdjuren i vid mening, inberäknat pirålarna) och lansettfiskarna. Tidigare ansågs ryggradsdjuren och lansettfiskarna närmast släkt. Molekylärbiologiska undersökningar tyder dock snarare på att manteldjur och kraniedjur är närmare släkt med varandra än med lansettfiskar[8].

I understammen manteldjur finns omkring 3 000 arter som traditionellt fördelats på följande klasser:


Här följer ett äldre och två enligt Nationalnyckeln "mer moderna"[8] kladogram:

Äldre uppfattning om manteldjurssystematiken[a]>Redigera

Chordata 
 Tunicata 
Ascidiacea 

Aplousobranchiata



Phlebobranchiata



Stolidobranchiata




Thaliacea



Appendicularia



Sorberacea



 Euchordata 

Craniata



Cephalochordata




Två föreslagna[b] mer moderna kladogramRedigera

Chordata 
Olfactores 
 Tunicata 



Aplousobranchiata



Appendicularia







Phlebobranchiata



Thaliacea




Stolidobranchiata





Craniata




Cephalochordata



Chordata 
Olfactores 
 Tunicata 



Phlebobranchiata





Aplousobranchiata



Thaliacea







Stolidobranchiata



Appendicularia






Craniata




Cephalochordata



Externa länkarRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Namnet Euchordata på den hypotetiska kladen Craniata+Cephalochordata nämns bland annat av F. Delsuc et al.[10]
  2. ^ Den inre systematiken (delträdet med Tunicata längst till höger) är återgiven efter de två kladogram som ges i Artdatabankens artikel om manteldjur[8], sid. 3. Den yttre systematiken följer uppgifterna i inledningen av samma artikel. Beteckningen Olfactores tillskrivs R. P. S. Jefferies (av F. Delsuc et al.[10]).

KällhänvisningarRedigera

  1. ^ ”Manteldjur”. Artdatabanken. https://artfakta.se/artbestamning/search/species?q=Manteldjur. Läst 21 december 2020. 
  2. ^ ”Tunicata”. World Register of Marine Species. http://www.marinespecies.org/aphia.php?p=taxdetails&id=146420. Läst 21 december 2020. 
  3. ^ [a b] ”Urochordata”. World Register of Marine Species. http://www.marinespecies.org/aphia.php?p=taxdetails&id=1822. Läst 21 december 2020. 
  4. ^ ”Tunicata”. Dyntaxa. https://www.dyntaxa.se/Taxon/Info/4000093?changeRoot=True. Läst 21 december 2020. 
  5. ^ [a b] ”Urochordata”. ITIS Report. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=158853#null. Läst 21 december 2020. 
  6. ^ ”Tunicata”. ITIS Report. https://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=203347#null. Läst 21 december 2020. 
  7. ^ Nielsen, Claus (2012). ”The authorship of higher chordate taxa”. Zoologica Scripta 41 (4): sid. 435–436. doi:10.1111/j.1463-6409.2012.00536.x. 
  8. ^ [a b c] UNDERSTAM Tunicata - manteldjur. Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. https://assets.artdatabanken.se/pdf/7065_4000093.pdf. Läst 21 december 2020. 
  9. ^ ”Sorberacea”. http://www.marinespecies.org/aphia.php?p=taxdetails&id=22558. Läst 21 december 2020. 
  10. ^ [a b] Delsuc, F.; Brinkmann, H.; Chourrout, D.; Philippe, H. (2006). ”Tunicates and not cephalochordates are the closest living relatives of vertebrates.”. Nature 439 (7079): sid. 965–968. doi:10.1038/nature04336. PMID 16495997. Bibcode2006Natur.439..965D. https://hal.archives-ouvertes.fr/halsde-00315436/file/Delsuc-Nature06_HAL.pdf.