Lisbet Carlsdotter, född i Katarina församling, död 20 december 1676, var ett vittne i de stockholmska trolldomsprocesserna, häxprocessen i Katarina i Stockholm under det stora oväsendet. Hon tillhörde den grupp unga vittnen ("Myras pigor", "Gävlepojken", "hökarens Kerstin" med flera) som av rättens ledamöter ansågs ha påverkat och organiserat barnen som vittnade i rättegångarna. Efter att vittnenas trovärdighet började ifrågasättes, blev dessa därför själva anklagade och straffade, för mened.

Verksamhet som vittneRedigera

Lisbet Carlsdotter var under de åren rättegångarna utspelade sig förmodligen runt 16-20 år gammal. (Uppgifterna i protokollen och i hennes dödsdom och begravningseftermäle, skiftar.) Hon var ett flitigt använt vittne, från förhören i kyrkans sakristia, de första förhören i kämnärsrätten, till rättegångarna i hovrätten och slutligen inför den kungligt tillsatta kommissionen. När vittnena började granskas hårdare och korsförhöras, började barnen erkänna att de inte hade varit i Blåkulla. Många barn vittnade då om hur de, i de så kallade vakstugorna, hade blivit påverkade av Lisbet Carlsdotter och andra.

VändpunktRedigera

Den 11 september 1676 brukar kallas en vändpunkt i förloppet. Vittnet Annika Thomsdotter (15 år) pressas i förhör om sina blåkullafärder, och erkänner att hon inte själv har varit i Blåkulla, utan bara lärt sig säga så av Myras pigor. Tillfrågad om hon känner till fler menedare nämner hon Kjerstin Jönsdotter, som också erkänner och pekar ut Myras pigor och Lisbet Carlsdotter som de som lärt dem att vittna falskt. Sjutton barn erkänner sig ha begått mened: 9 efter att alla ledamöter utom Hjärne, Coyet, läkare Olaus Bromelius och Noraeus lämnat rätten efter att den dragit ut på tiden. Dessa förhör hölls av den kungliga trolldomskommissionen som hade tillträtt i juni 1676, med ett särskilt förordnande, och de ledamöter som kan sägas ha agerat mindre vidskepligt och som åtminstone stannade kvar den där dagen, när vittnenas gemensamma överenskommelse, lögnerna om vad som har hänt dem i Blåkulla, upphör att fungera, är Urban Hjärne, Storkyrkokaplanen Erich Noraeus, Doktor Bromelius och häradshövdingen Chronander.

ÅtalRedigera

Myrapigorna vägrade erkänna och fängslades. Lisbet Carlsdotter bekände efter att ha lovats straffimmunitet. Domstolen behövde henne för att inte barnen ska gå tillbaka till sina tidigare vittnesmål. Under tiden som följde utspelades många konflikter mellan de präster och församlingsbor som fortfarande "trodde" på barnafödandet och den dömande rätten. Även flera av ledamöterna i kommissionen hade svårt att släppa tanken på att de anklagade kvinnorna kanske ändå hade gjort sig skyldiga till trolldom. Men de kvinnor som stod anklagade för trolldom och barnafödande, men ännu inte dömts, blev frigivna. Lisbet Carlsdotter däremot medverkade på nytt i vakstugor, samt höll sig undan när rätten kallade henne, vilket medförde att de (inte utan långa diskussioner) kom fram till att hon inte längre kunde göra anspråk på den utlovade immuniteten. Hon blev infångad och dömdes till döden som "menederska och Guds fasliga försmäderska".

DödRedigera

Lisbet Carlsdotter och Agnis Eskilsdotter (en av Myras pigor) med flera, avrättades 20 december 1676 på Hötorget.

Ryttmästare Gråå och hans familj lämnade staden. Johan Johanssons dödsdom bekräftades och han avrättades. Carlsdotter och myrapigorna avrättades 20 december 1676, "starkt ropande till Gud om sina synder till straff". Vissa inom kommissionen ville skära tungan av Lisbeth innan avrättningen, men detta avfärdades.

Ytterligare en del vittnen piskades: Annika (15 år), som vittnat mot sin mor Britta Sippel och sin moster, dömdes att piskas tolv gånger fyra dagar i rad, kyrkoplikt och ett års tukthus, men dog av piskningen.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  • Per Anders Fogelström: Häxorna i Katarina, ur antologin Historia kring Stockholm, Wahlström och Widstrand. ISBN 91-46-13942-7
  • C. Aldersparre: Historiska Samlingar del 4-5. Stockholm 1812 och 1822.
  • Jan Guillou: Häxornas försvarare (ISBN 916420037X) Piratförlaget (2002)
  • Alf Åberg (1989). Häxorna.De stora trolldomsprocesserna i Sverige 1668-1676. Göteborg: Novum Grafiska AB. ISBN 91-24-16385-6 
  • John Chrispinsson, Sekelskiften, Norstedts, 1999