Häxprocessen i Katarina är det vanliga namnet på den häxprocess som utspelade sig under det stora oväsendet i Katarina församling i Stockholm år 1676. Det är en av de mest berömda enskilda häxprocesserna i Sverige, och skildrar också upplösningen av den svenska häxjakten 1668-76.

BakgrundRedigera

Sedan 1668 hade häxprocesser spritt sig i Sverige och våren 1675 gick många rykten i Stockholm. I maj 1675 kom Johan "Gävlepojken" Johansson (12 år) till Stockholm från Gävle för att bo hos sin mors släkting hustrun Ingrid Eriksdotter Grijs (död 1677)[1] gift med hökare Lind eller Lindvald på Falkenbergsgatan i östra Södermalm, Katarina församling – hans mor satt då fängslad i Gävle anklagad för trolldom. Beskrivningar skildrar hur pojken kunde berätta om Blåkulla för kvarterets barn "att det var som om han var barnfödd där". Snart började rykten gå om att flera barn var förda till Blåkulla, bl a en flicka som bodde i Linds gård, och en annan flicka också från Gävle, som bodde hos en annan hökare. Hökarna tog då tog initiativ till att ordna med en vakstuga, en plats där man samlade barnen för att de inte skulle bli hämtade av trollkonor och flugna till Blåkulla om natten. Johan från Gävle, drabanten Myras pigor och skräddardotter Lisbet Carlsdotter m fl, var några av de som engagerades för att ta hand om barnen i vakstugan, de var i tjugoårsåldern, några var tonåringar, och några var som Johan barn. Föräldrarna bad även prästerna i församlingen, bl a pastor Dureaus från Katarina församling att medverka. Britta Sippel, Anna Sippel och Anna Månsdotter var de första kvinnorna som pekades ut som häxor. (Brita Sippel hade redan ett år tidigare utpekats av en annan flicka, som kom från Hälsingland, men det sågs då främst som att hon var undernärd och utan tillsyn och hon blev (tillfälligt) bättre omhändertagen)[2][3]

Så tog ryktena om bortförda barn fart, och några aktiva församlingsbor beklagade sig och skrev brev till kungen, att något måste göras för att få slut på barnaförnadet.

Första förhöretRedigera

Överståthållare Rålamb och borgmästare Olof Thegner ordnande med ett förhör, där Thegner var ordförande, där de också uppmanade föräldrarna att sluta med ryktesspridningen. Johan Johansson vittande inför rätten att det i själva verket var han som var häxan och att han hade förvandlat sig till Britta Sippel. Han dömdes då till döden (för trolldom) och fängslades, det spekuleras i om också detta främst var ett försök att stoppa den accelererande ryktesspridningen.

Kyrkoherden i Katarina fick order att lugna ned församlingen genom katekesförhör. Istället samlade han in fler barnvittnesmål. Föräldrarna i församlingen skrev flera böneskrifter i vilka de uppmanade Svea Hovrätt, och konungen, att ta upp processen igen.[4] Våren 1676 återupptogs förhören.

Första domenRedigera

Den första person som stod inför rätta var Anna Månsdotter, kallad Mössmakerskan.[5] Hon förnekade att hon kallat kyrkoherde Pontinus "den halte djävulen" men medgav att hon kände Britta Sippel men att denna var "både döpt och kristen". Hon anklagades för att ha gråtit över rykten men också för att inte gråta inför rätten och av barnen för att skava guldet av kyrkklockorna, ligga med Satan i Blåkulla under bordet och för att piska barnvittnen med flätade ormar.

Britta Sippel konfronterades med en hårtuss som ryttmästare Gråå huggit av henne då han huggit i väggarna med en yxa när hon attackerat en vakstuga, (kanske en av de vakstugor som ryttmästaren själv anordnade i sin gård i kvarteret Sandbacken). Barnen berättar att Satan piskat henne i Blåkulla med både ris och klubba. Två barberare och klockare Simonsson finner efter undersökning en stor röd fläck på hennes rygg. Hennes bägge döttrar vittnar mot henne. Sippel hotar vittnena och tar med sig en kniv i rätten. Hon förklarar att hon hellre blir avrättad för mord än oskyldigt dömd för häxeri.[6]

Då döttrarna vittnade mot hennes syster Anna Sippel, anklagade hon själv systern.

Anna Sippel är gift med en bagare och har det bättre ställt, hon räknar upp sitt statusmässiga umgänge, som Stadskaptenskan Margareta Remmer och sina kunder, t ex frun till Jean de la Valle och borgmästaren Thegner, för vilka hon tillverkat mediciner. Hon frias i första instans. En piga påstår att Anna Sippel har velat ha hennes första menstruationsblod, en annan piga att hon badade ovanligt ofta och att en hund spökade på tomten och att hon(pigan) blivit sjuk efter att hon lämnat sin anställning.[6][5] Vittnena berättar rykten om att Fan gett Anna Sippel en tunna pengar varje torsdag och att en skräddare, som hon spottat på då hon fängslades, har dött.

Alla tre döms till döden. Barnen bekräftade för rätten att Satan var förtvivlad men också glad för det värdiga motståndet.

Andra domenRedigera

De fortsatta rättegångarna gick mycket snabbare än de tre första fallen, som hade tagit längre tid. De unga pigorna Margareta Matsdotter och Maria Jöransdotter anmälde sig själva som häxor. Rannsakningen gick snabbt och att barnens olika vittnesmål inte stämde överens, föreföll inte utgöra ett hinder för att döma, särkilt eftersom de anklagade i det här fallet själva ansåg sig skyldiga, de sa bara att barnen säkert mindes rätt. Flera vittnen pekade ut den döda Karin Johansdotter kallad Smeds-Karin (tog livet av sig i häktet) och den gamla skepparfrun Anna Persdotter kallad Lärkan som sina läromästare. Anna nekade och dömdes därför först till att brännas levande, men övertalades av sina medfångar att bekänna och blev därför halshuggen först. Att hon skulle lida tortyr innan avrättningen genom att tvingas hålla heta föremål såsom "eldkåhl" eller "hett jern" i händerna, såsom flera av kommissionens ledamöter föreslog, verkar inte ha verkställts. Dessa tre var de enda anklagade kvinnorna i Katarina häxprocess som bekände sig som skyldiga till trolldom.

Hovrätten fick nu order att upprätta en kommissorialrätt för Stockholm under ledning av hovrättsdomare Coyet, med sex präster och sju "världsliga" ledamöter. Bland ledamöterna fanns Urban Hjärne, kaplanen i Storkyrkan Eric Noraeus och Gotlands häradshövding Chronander.

VittnenaRedigera

Lisbet Carlsdotter var en fattig skräddardotter, mellan 16 - 20 år (uppgifterna skiftar), boende på Högbergsgatan i kvarteret Pelarbacken, i närheten av både Anna Månsdotter och systrarna Sippel. Lisbet Carlsdotter blev från och med rättegången mot Britta Sippel, tillsammans med Myrapigorna, ett av rannsakningarnas mest använda vittnen. I ett senare skede, när vittnena började ifrågasättas, beskrivs hon av flera vittnen som en nyckelperson, som tillsammans med Myras pigor, hökaren Hindrich Abrahamsson, Stallmästare Thomas Getrop, änkan Karin Melis-Wijkman m fl, varit aktiva och drivande i ryktesspridningen.[7] Även klockaren i församlingen, Erik Simonsson kallad Falken, förekommer ofta i protokollen och hans pojkar sas vara förda till Blåkulla. Det här är bara några av många, många inblandade vuxna och barn. Många barn vittnade om hur de i vaktstugorna plötsligt påstods ha varit i Blåkulla där de ska ha syndat och att de var tvungna att hålla med. Om de vägrade, sågs det som ett tecken på att de höll på att bli utlärda (till trollkonor), och då kunde de själva bli anklagade för trolldom.

Myras pigor, var två finska pigor Agnis Eskilsdotter, 20 år, och Annika Hindrichdotter, 23 år, som tjänade hos drabanten(red i Drottningens livvakt) Myra, som hade en gård nära Nytorget.

Kerstin Jacobsdotter (11 år) uppmärksammades för sitt skickliga sätt att få krampanfall av häxornas attacker. Senare tvingades hon demonstrera inför rätten att hon tränats upp till detta.

Lisbet Wellendorf och hennes storebror Mattis vittande om att de tvingats anklaga Anna Månsdotter av sin mor. (Lisbets Wellendorphs föräldrar verkar ha tillhört de mer aktiva i jakten på trollkonor, de arrangerade vakstuga i Urvädersgränden, och när deras hyresvärd, organistens Kroll i Tyska kyrkan, beklagade sig över allt spring och oväsen i samband med detta, blev han också anklagad, för trolldom. Skolmästare Chron, Lisbets styvfar, ska ha slagit en av de anklagade och dömda kvinnorna över munnen, när hon mötte honom på gatan.)

Melcher Olsson, en yngre man, påstod sig ha slagits med Satan i Blåkulla och fått med sig blad med namn på barn som förts dit. Han erbjöd sig att sälja bitarna med dessa namn till barnens föräldrar för att rädda barnens själar för en daler per styck. Han stal sedan en kyckling och skrev ned barnets namn på ett papper. Om det var felstavat skyllde han på att man i Blåkulla gjorde allt bakvänt. Efter allt för mycket drickande togs han fast på bar gärning och dömdes till gatlopp.

Tredje domenRedigera

Anna Simonsdotter och Malin Matsdotter fälldes på vittnesmål från sina egna barn och avrättades. Matsdotter brändes levande för att hon vägrade bekänna.

UpplösningenRedigera

Stadskaptensfrun Margareta Remmer hade arresterats, anklagad bl a av ryttmästare Peder Gråås barn. Gråå hade tidigare fällts av Stadskapten Remmer för smuggling. I en vakstuga hade ett barn talat om grevinnorna de la Gardie, Maria Eufrosyne av Pfalz och Maria Sofia Oxenstierna.

Margareta Matsdotter "Duvan" torterades till bekännelse, men ångrade sig när tortyren upphört. Hennes fall blev föremål för häftig diskussion. Man tog upp att den var framkallad av tortyr och att barnvittnena var otillförlitliga. Coyet ville bekräfta dödsdomen, Noreaus, Rålamb, Leufstadius och slutligen Hjärne ville upphäva den. Chronander ifrågasatte barnvittnen och medanklagades vittnesmål. Man beslöt att vara skeptisk mot barnvittnesmål.

Kaplanen i Storkyrkan, Erik Noraeus var en av de som nu tvivlade över att domstolen rätt kunde bedöma anklagelserna (han lämnade till sist in en skriftlig begäran om att inte längre delta i själva domarna, eftersom han inte ansåg det förenligt med sitt ämbete.) Andra ledamöter i rätten som Olof Sparrman var mycket vidskepliga. Chronander ville ta ställning till straffet först och skulden sedan, vilket enligt den tidens praxis innebar att man kunde ge ett mildare straff, eftersom man alltid måste döma till döden om personen var bevisad skyldig, medan man annars kunde döma till "halv skuld".

Den 11 september 1676 var vändpunkten. Annika Thomsdotter (15 år), en stadsvaktsdotter, väckte misstankar om ekonomiska kompensationskrav med sitt vittnesmål om att hon piskats så hårt i Blåkulla att hon förlorat sin plats som piga och pressades till dess hon erkänt att hon lärt sig allt om Blåkulla av Myraspigorna. Tillfrågad om hon kände till fler menedare nämnde hon Kjerstin Jönsdotter, som också erkände och pekade ut Myraspigorna och Lisbet Carlsdotter. Sjutton barn erkände sig ha begått mened: 9 efter att alla ledamöter utom Hjärne, Coyet, läkare Olaus Bromelius och Noraeus lämnat rättegången, eftersom sessionen hade dragit ut på tiden.[6] Det är under dessa förhör som Urban Hjärne, förut inte särskilt aktiv som ledamot, gör sin största insats.

Myrapigorna vägrar erkänna att de vittnat falskt och fängslades.

Lisbet Carlsdotter bekände gråtande efter att ha lovats straffimmunitet att hon ljugit tvingad av Johan Johansson Grijs och Myraspigorna (hon nämner också Olov Svebelius, pastor primarius i Storkyrkan och senare ärkebiskop, som höll tidiga förhör i Katarina kyrka, men det tar hon senare tillbaka) Hon har hållit fast vid lögnen för sina föräldrars skull, för att de inte ska få skämmas över henne, och sina morbröders skull "som har höga ämbeten"). Rätten identifierade Johan från Gävle, Lisbet Carsldotter, Myras-pigorna och två andra pigor som de drivande i "komplotten". De trolldomsanklagade kvinnor som ännu inte avrättats, friades, däribland Stadskaptenskan Remmer som hade suttit häktad i flera månader.

Ryttmästare Gråå och hans familj lämnade staden. Hökaren Hindrich Abrahamsson gjorde avbön och lovade att straffa sin piga själv, och skickade bort henne från staden, vilket förmodligen räddade livet på henne. Johan Johansson dödsdom bekräftas (han var redan avrättad). Lisbet Carlsdotter och en av Myras-pigorna, Agnis Eskilsdotter avrättades den 20 december 1676, på Hötorget, "starkt ropande till Gud om sina synder till straff". Carlsdotter dömdes "såsom Guds heliga namns faselige försmäderska, såsom en morderska, såsom en menederska, såsom en vederstyggelig lögnerska och såsom många enfaldiga barnasjälars fördärverska".[8] Hennes dom föregick av diskussioner med tanke på att man faktiskt hade lovat henne straffrihet, och särskilt ledamoten Chronander var upprörd över att hon ändp dömdes till döden. Flera vittnen dömdes till piskstraff: Annika Persdotter (15 år), som vittnat både mot sin mor Bitta Sippel och sin moster, och i slutet av rättegångarna även mot sin far, Jöran Sippel, dömdes att piskas tolv gånger fyra dagar i rad, kyrkoplikt och ett års tukthus. Hon dog dock på Barnhuset i sviterna av piskstraffet.

Efter att några av vittnena straffades, och trots en del motstånd bland de som fortfarande trodde att barnen hade varit förda, upphörde ryktesspridningen. Urban Hjärne skrev att de som tidigare "intet annat gjorde än rände därmed och klagade sig, huru de föras, piskas och anfäktas etc., de tiga nu vackert stilla, gå lömske och fälla modet. Inga nya trollkäringar givas mera an."[9] Hjärne framstår som aktiv i slutskedet av rättegångarna, och skrev under våren 1677 ett långt betänkade om hur vittnena uppförde sig under rättegångarna och hur man kunde bedöma deras trovärdighet.[10] Hans betänkande satte fokus på vittnena, i historieskrivningen, och gjorde några få pigor och barn till syndabockar[11] för det alltigenom inkonsekventa rättsliga förfarandet. Källorna berättar dock en helt annan och mer komplex historia, om olika maktkamper mellan domstol, kyrka och församlingsbor, och mellan mer eller mindre vidskepliga medlemmar i de olika rättsinstanserna, och kanske inte minst mellan bemedlade och mindre bemedlade.

De åtaladeRedigera

  • Britta Sippel, "Näslösan", avrättad 29 april 1676.
  • Anna Sippel, avrättad 29 april 1676.
  • Anna Månsdotter, "Vipp-upp-med-näsan", avrättad 29 april 1676.
  • Karin Johansdotter, "Smeds-Karin" , begick självmord i fängelset.
  • Maria Jönsdotter, "Ängsjöpigan", avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände)
  • Margareta Matsdotter, avrättad i maj 1676 (angav sig själv och erkände)
  • Anna Persdotter, "Lärkan", avrättad i maj 1676 (erkände)
  • Malin Matsdotter, "Rumpare-Malin", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn)
  • Anna Simonsdotter Hack, "Tysk-Annika", avrättad 5 augusti 1676 (angiven av egna barn)
  • Margareta Staffansdotter Remmer, frikänd
  • Karin Ambjörnsdotter, dömd till döden men frigiven
  • Margareta Matsdotter, "Dufvan", dömd till döden men frigiven

KällorRedigera

  • Jan Guillou: Häxornas försvarare Piratförlaget (2002), ISBN 916420037X
  • Alf Henrikson: Sveriges historia - volym 2,Bonniers (1982)
  • Carl Adlersparre: Historiska samlingar, del 4 och 5, utdrag ur den Kungliga Trolldomskommissionens protokoll som tryckt text.
  • Häxorna i Katarina, Per Anders Fogelström (publicerad i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1960)
  • Kommisorialrätt i Stockholm ang trolldomsväsendet. (Rättegångsprotokoll, digitalt tillgängliga via Nationell Arkivdatabas)
  • Sisela Lindblom: Brinn! Norstedts 2021, ISBN 9789113112916

ReferenserRedigera

  1. ^ Stockholms bouppteckning år 1678.
  2. ^ Riksarkivets ämnessamlingar. Miscellanea.Trolldom och annan vidskepelse. 
  3. ^ Lindblom, Sisela. Brinn! Norstedts, Stockholm, 2021 
  4. ^ Adlersparre, Carl. Historiska samlingar, del 4 
  5. ^ [a b] Carl Adlersparre: Historiska samlingar, del 4 och 5, utdrag ur den Kungliga Trolldomskommissionens protokoll som tryckt text. 
  6. ^ [a b c] Häxorna i Katarina, Per Anders Fogelström (publicerad i Samfundet Sankt Eriks årsbok 1960) 
  7. ^ ”vittnesmål ur Adlersparres Historiska samlingar”. https://lisbetcarlsdotter.com/2021/07/10/utdrag-ur-narkespigans-mosters-vittnesmal/. Läst 12 januari 2022. 
  8. ^ Grimberg, Carl. ”420 (Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/4/0422.html. Läst 26 februari 2021. 
  9. ^ Grimberg, Carl. ”421 (Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/4/0423.html. Läst 26 februari 2021. 
  10. ^ Carl Adlersparre: Historiska samlingar, del 5, utdrag ur den Kungliga Trolldomskommissionens protokoll som tryckt text. 
  11. ^ ”I Lisbet Carlsdotters kvarter”. https://lisbetcarlsdotter.com/2021/04/16/en-sladderjanta-och-en-lymmel-med-daligt-pabra/. Läst 23 december 2021. 

Externa länkarRedigera