Lilli Helletofte Gyldenkilde, född 13 februari 1936 i Horsens, död 8 augusti 2003, var en dansk politiker för Socialistisk Folkeparti. Hon var folketingsledamot 1977-1994 och europaparlamentariker 1994-1996.

Lilli Gyldenkilde var dotter till hamnarbetaren Harry Rasmussen (†1982) och Solveig Pedersen (1915-1961).[1] Hon växte upp hos sina morföräldrar och efter konfirmationen flyttade hon till Köpenhamn.[1] Hon arbetade i 11 år på radiofabriken Eltra.[1] Hon flyttade därefter tillbaka till Horsens och arbetade på TV-fabriken Arena.[1] Hon blev sjukpensionär när hon var 27 år gammal efter att hon fått eksem av de upplösningsmedel som användes på fabriken.[1] Hon var gift tre gånger och fick tre barn.[1]

Gyldenkilde var till en början socialdemokrat och var i sin ungdom engagerad i Danmarks Socialdemokratiske Ungdom och i idrottsföreningen De Unges Idræt, som stod den danska arbetarrörelsen nära.[1] Hon var sedan medlem i Socialdemokratiet men lämnade partiet 1971 på grund av att hon motsatte sig partiets EG-vänliga (Europeiska gemenskaperna) linje.[1] Hon gick med i Socialistisk Folkeparti (SF) samma år och var ledamot i partiets valförbund i Horsens från 1972 och var dess ordförande 1974-1977.[1] Hon var ledamot i partistyrelsen (1976-1990) och i partistyrelsen i Vejle amt från 1974.[1]

Hon blev invald i Folketinget 1977 genom ett utjämningsmandat.[1] Från 1979 var hon partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson och var ledamot i Folketingets arbetsmarknadsutskott (1981-1994), i social- och kommunutskotten samt ledamot i Nordiska rådet (1984-1991).[1] Hon arbetade bl.a. för införandet av ekonomisk demokrati, opponerade sig mot sänkningar av a-kassan, arbetade för ett avskaffande av sjukpensionens lägsta belopp samt opponerade sig mot decentralisering och kommunalisering av ansvaret för sociala förmåner.[1] Hon efterträdde partikamraten Ebba Strange som SF:s representant i Folketingets presidium 1982, ett uppdrag hon innehade till 1994.[1] 1990 kandiderade hon till uppdraget som Folketingets talman men förlorade mot socialdemokraten Henning Rasmussen.[2] Vid kalla krigets slut 1989 fick hon en mer positiv inställning till EU och 1994 blev hon invald i Europaparlamentet med 119 000 röster. Hon var bl.a. ledamot i parlamentets social- och arbetsmarknadsutskott och i utskottet för kvinnors rättigheter.[3] Hon tvingades lägga ned sitt mandat 1996 på grund av sjukdom.[1]

Bibliografi redigera

  • Fra fabrik til folketing (1992)
  • Tanker ved et køkkenbord (1999)

Referenser redigera

Noter
Litteratur