Lasioglossum imitatum är en biart som först beskrevs av Smith 1853.[4][2] Den ingår i släktet smalbin, och familjen vägbin.[5][4] Inga underarter finns listade i Catalogue of Life.[5]

Lasioglossum imitatum
Lasioglossum imitatum, hane
(färgerna förändrade efter döden).
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamLeddjur
Arthropoda
UnderstamSexfotingar
Hexapoda
KlassEgentliga insekter
Insecta
OrdningSteklar
Hymenoptera
ÖverfamiljBin
Apoidea
FamiljVägbin
Halictidae
SläkteSmalbin
Lasioglossum
UndersläkteDialictus[1]
ArtLasioglossum imitatum
Vetenskapligt namn
§ Lasioglossum imitatum
Auktor(Smith, 1853)
Synonymer

Halictus imitatus Smith, 1853
Halictus inconspicuus Smith, 1853
Halictus stultus Cresson, 1872
Chloralictus sparsus Robertson, 1902
Halictus hortensis Lovell, 1905
Dialictus imitatus (Smith, 1853)
Dialictus inconspicuus (Smith, 1853)
Lasioglossum (Chloralictus) inconspicuum (Smith, 1853)

Lasioglossum (Chloralictus) sparsum (Robertson, 1902)[2][3]
Hitta fler artiklar om djur med

Beskrivning redigera

Huvudet, som är mycket brett och fyrkantigt hos honan, och mellankroppen är metalliskt ljusgröna. Munskölden är svartbrun på den övre halvan, metalliskt mässingsfärgad på den undre. Antennerna är mörkbruna, undersidan på de yttre delarna orange till rödbrun hos honan, rödaktig hos hanen. Benen är bruna, med orangegula fötter på de fyra bakre benen hos honan, gula fötter på alla sex benen hos hanen. Vingarna är halvgenomskinliga med ljust rödbruna ribbor och rödbruna vingfästen. Bakkroppssegmenten är mörkbruna med genomskinligt gulbruna bakkanter. Behåringen är vitaktig och tämligen gles; hanen kan dock ha något kraftigare behåring, framför allt i nedre delen av ansiktet. Som de flesta smalbin är arten liten; honan har en kroppslängd på 3,4 till 5 mm och en framvingelängd på 2,9 till 3,6 mm; motsvarande mått hos hanen är 4,2 till 4,3 mm för kroppslängden och 3 till 3,2 mm för framvingelängden. Storleken skiljer sig kraftigt åt mellan de olika kasterna (drottningar, arbetare och hanar).[1]

Utbredning redigera

Utbredningsområdet omfattar södra Kanada från sydligaste Alberta till Nova Scotia, samt nästan hela USA med västgräns från västligaste Montana till Arizona och det sydöstligaste hörnet av Kalifornien, samt sydgräns från Arizona över New Mexico och mellersta Texas till Georgia och nordligaste Florida. Arten är vanlig.[1]

Ekologi redigera

Lasioglossum imitatum är polylektisk, den flyger till blommande växter från ett mycket stort antal familjer: Akantusväxter, svaltingväxter, sumakväxter, flockblommiga växter, oleanderväxter, järneksväxter, korgblommiga växter, balsaminväxter, berberisväxter, katalpaväxter, strävbladiga växter, korsblommiga växter, klockväxter, kaprisväxter, kaprifolväxter, nejlikväxter, benvedsväxter, kornellväxter, Cyrillaceae, ebenholtsväxter, törelväxter, vinväxter, ljungväxter, ärtväxter, näveväxter, hortensiaväxter, strävbladiga växter, kransblommiga växter, lagerväxter, liljeväxter, linväxter, fackelblomsväxter, malvaväxter, kransörtsväxter, lotusväxter, dunörtsväxter, vallmoväxter, kermesbärsväxter, grobladsväxter, gräs, slideväxter, portlakväxter, ranunkelväxter, brakvedsväxter, rosväxter, måreväxter, vinruteväxter, videväxter, stenbräckeväxter, flenörtsväxter, Smilacaceae, potatisväxter, malvaväxter, violväxter[1], desmeknoppsväxter, paradisblomsterväxter, vindeväxter, harsyreväxter och gurkväxter[3]. Honorna flyger från februari till november, hanarna från april till oktober.[6]

Fortplantning redigera

Arten är eusocial, den konstruerar samhällen i bon utgrävda i marken, som består av en fertil hona (en drottning, samhällets grundläggare), arbetare (icke-fertila honor) och hanar.[7][8] Bona är ettåriga, precis som hos de flesta humlor. Den befruktade drottningen övervintrar och kommer fram på våren, då hon gräver ut ett bo där hon lägger sina ägg. Ur dessa kläcks arbetare, som tar över yngel- och bovården, medan deras moder fortsätter att lägga ägg. Så småningom kläcks könsdjur, hanar och drottningar. De senare övervintrar för att grunda nya bon nästa vår, medan det gamla boet och dess invånare dör.[8][7]

Utsatt för social parasitism redigera

Arten har vaktbin vid boet, som ska hindra främmande bin och predatorer att komma in. Trots det finns det ett annat smalbi, den nära släktingen Lasioglossum asteris (tidigare kallad Paralictus asteris), som uppträder som en social parasit på samma sätt som snylthumlor uppträder mot andra humlor: Honan tränger in i boet, tar över det, och tvingar innevånarna att föda upp hennes egen avkomma. Till skillnad från de flesta andra sociala parasitbin åstadkommer hon detta inte främst genom fysiskt våld, även om hon är kraftigt byggd och med stora käkar, utan med feromoner, som hindrar värdbina att angripa henne.[9]

Källor redigera

  1. ^ [a b c d] Jason Gibbs (2010). ”Revision of the metallic species of Lasioglossum (Dialictus) in Canada (Hymenoptera, Halictidae, Halictini).” (på engelska) (PDF, 44,5 MB). Zootaxa (Auckland, Nya Zeeland: Magnolia Press) 2591: sid. 156–161. ISSN 1175-5334. https://www.researchgate.net/profile/Jason_Gibbs2/publication/259621404_Revision_of_the_metallic_Lasioglossum_Dialictus_of_Canada_Hymenoptera_Halictidae_Halictini/links/54ee2d9d0cf2e55866f23092/Revision-of-the-metallic-Lasioglossum-Dialictus-of-Canada-Hymenoptera-Halictidae-Halictini.pdf. Läst 2 juni 2018. 
  2. ^ [a b] Jason Gibbs (2011). ”Revision of the metallic Lasioglossum (Dialictus) of eastern North America (Hymenoptera: Halictidae: Halictini.)” (på engelska) (PDF, 34,0 MB). Zootaxa (Auckland, Nya Zeeland: Magnolia Press) 3073: sid. 119–120. ISSN 1175-5334. http://www.mapress.com/zootaxa/2011/f/zt03073p216.pdf. Läst 26 september 2018. 
  3. ^ [a b] Lasioglossum imitatum (Smith, 1853)” (på engelska). Discover Life. http://www.discoverlife.org/mp/20q?search=Lasioglossum+imitatum. Läst 15 oktober 2018. 
  4. ^ [a b] Myers, P., R. Espinosa, C. S. Parr, T. Jones, G. S. Hammond och T. A. Dewey (2018). Lasioglossum imitatum (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). https://animaldiversity.org/accounts/Lasioglossum_imitatum/classification/. Läst 26 september 2018. 
  5. ^ [a b] Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A., Nieukerken E. van, Zarucchi J., Penev L. (red.) (2017). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2017 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2017/search/all/key/lasioglossum+imitatum/match/1. Läst 26 september 2018. 
  6. ^ Theodore, Mitchell (1960). ”Arkiverade kopian” (PDF, 13,3 MB). Technical bulletin (North Carolina Agricultural Experiment Station) (141): sid. 70–71. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160809213712/https://projects.ncsu.edu/cals/entomology/museum/downloads/Halictidae.pdf. Läst 22 maj 2018. 
  7. ^ [a b] ”Bees of New York” (på engelska) (Excel). Cornell University. 6 oktober 2015. https://pollinator.cals.cornell.edu/sites/pollinator.cals.cornell.edu/files/shared/documents/Bees-of-NY.xlsx. Läst 10 oktober 2018. 
  8. ^ [a b] Jason Gibbs. ”HALICTIDAE”. J. B. Wallis / R. E. Roughley Museum of Entomology. https://sites.google.com/site/dialictus/home/research/diversity/bees-of-tompkins-county/halictidae-halictinae-halictini. Läst 15 oktober 2018. 
  9. ^ Wcislo, Williamx T. (1997). ”Invasion of Nests of Lasioglossum imitatum by a Social Parasite, Paralictus asteris (Hymenoptera: Halictidae)”. Ethology (Blackwell Verlag GmbH) 103 (1). ISSN 1439-0310. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1439-0310.1997.tb00001.x. Läst 15 oktober 2018. 

Externa länkar redigera