Kerenskijoffensiven
Kerenskyoffensiven (ryska: Наступление Керенского), den sista ryska offensiven under första världskriget, ägde rum i Galizien mellan den 1 juli och 19 juli 1917 Östfronten gick från Rigabukten söderut till Donaudeltat vid Svarta Havet. Ryssland hade stöd av Rumänien och i väster stod tyska och österrikiska arméer.
Bakgrund redigera
Efter Februarirevolutionen 1917 då Tsar Nikolaus II av Ryssland abdikerade, bildades en övergångsregering under furst Georgij Lvov. Regeringen stod fast vid att fortsätta kriget mot Centralmakterna och utnämnde Aleksandr Kerenskij till krigsminister.[1]
Bolsjevikernas ledare, Lenin, Bucharin och Trotskij tvingades fly till Schweiz i april. De ville ha fred för att genomföra revolutionen. Lenin fick hjälp av den tyska regeringen, som ordnade en hemlig tågtransport till det neutrala Sverige.[2] Den 13 april passerade Lenin Stockholm och tog nattåget till Haparanda. Därifrån fortsatte ett tåg över Torne älv och kom in i Storfurstendömet Finland, som tillhörde Ryssland.[3]
Kerenskij inspekterar östfronten redigera
För att sätta sig in i läget reste Kerenskij till fronten, och träffade befälhavaren general Alexei Brusilov. Tillsammans reste de med militärfordon utmed östfronten. Kerenskij höll emotionella tal till soldaterna att det gällde att strida för friheten och försäkrade de allierade:
| ” | There is no Russian Front. There is only one United Allied Front. | „ |
| – Aleksandre Kerenskij, maj 1917[4][a] | ||
Brusilov och Kerenskij var överens om att soldaterna inte var motiverade för strid så länge som det politiska kaoset pågick, Kerenskij var ändå positiv.[5]
Offensiven redigera
Den 18 juni 1917 deklarerade Kerenskij i Petrograd[b] att en ny offensiv mot Österrike-Ungern skulle genomföras. Bolsjevikerna, som ville ha fred och fortsätta revolutionen protesterade.[1]
General Brusilov var framgångsrik mot den österrikiska armén i Galizien och det underlättade för de allierade på Västfronten. USA som gått med i kriget fick tid att träna upp sin orutinerade armé.[5] Den tyska armén förstärktes i öster med divisioner från Västfronten. När de ryska soldaterna mötte motstånd började många desertera. I Petrograd minskade förtroendet för övergångsregeringen vilket bolsjevikerna utnyttjade.[2]
Efterspel redigera
I september 1917 inledde Tyskland Operation Albion i Östersjön. Efter ett sjöslag vid Moon, Estland landsteg den tyska armén på Ösel och ryska flottan tvingades dra sig tillbaka.
Efter stormningen av Vinterpalatset natten till den 8 november, flydde Kerenskij från Petrograd förklädd till sjuksköterska. Efter att ha vistats i Storbritannien bosatte han sig i Paris.[6]
Efter Oktoberrevolutionen byggde Bolsjevikerna metodiskt upp en armé, den Röda armén under ledning av Trotsky[7] Som en reaktion uppstod det Vita gardet en reaktionär militär organisation. Det blev kärnan till den Vita armén, som byggdes upp av amiral Koltjak, befälhavare över Svartahavsflottan. Följden blev inbördeskrig både i Ryssland och Finland mellan ”De röda” och de ”Vita”.
Översättning och Kommentar redigera
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ [a b] ”July Offensive” Arkiverad 5 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine., Läst 27 december 2016.
- ^ [a b] Keegan 2003, sid. 357.
- ^ Lif 2004, sid. 49.
- ^ ”Kerenskys tal vid fronten” Arkiverad 19 december 2016 hämtat från the Wayback Machine.. Läst 28 december 2016.
- ^ [a b] ”Military History Online”. Läst 27 december 2016.
- ^ Lif 2004, sid. 205-215.
- ^ ”Ryska inbördeskriget”. Läst 29 oktober 2016
Tryckta källor redigera
- Keegan, John; Forsman Lennart (2003). Det första världskriget. NoK pocket, 99-0119834-8 (1. pocketutg.). Stockholm: Natur och kultur. Libris 9115807. ISBN 91-27-09712-9
- Lif, Anders (2004). 1917: en berättelse om Sigfrid Edström, Asea, Västerås och revolutionen. Västerås: Affidavit. Libris 9625702. ISBN 91-88541-69-X