Kallbadhus

Kallbadhus är en badinrättning med en byggnadskonstruktion, som ska möjliggöra bad i vatten som inte är konstlat uppvärmt, bekvämt och skyddat. Kallbadhuset kan vara kombinerat med rum under tak för varma sötvatten- eller saltvattenbad och annan verksamhet. Ett kallbadhus är en mer eller mindre enkel byggnad, oftast vid en havsstrand eller sjöstrand, alternativt strandnära i själva vattnet.

Bad i romerska riket inkluderade ett frigidarium, som var ett rum med en kallvattenbassäng. I romerska bad var kallbad ett enskilt bad i en serie bad, som först innefattade varma bad i det heta caldarium och därefter det ljumma tepidarium. Det hade bland annat syftet att stänga porerna, som öppnats i det varma vattnet.

Kallbadhus började i modern tid byggas på 1800-talet. Den äldsta offentliga bevarade utomhusbadinrättningen i Storbritannien finns på torra land i Hampton Row i utkanten av Bath i Somerset, Cleveland Pools från 1815. Det är en swimmingpool, som ritades av John Pinch och som har ett hus i en båge i en tredjedels ring runt den halvcirkelformiga poolkanten. Den är ett byggnadsminne.

Historik i Sverige

I Sverige byggdes nästan lika tidigt som i England Gjörckeska badinrättningen på Riddarholmen i Stockholm, som öppnade 1827 och revs 1882, då det låg i vägen för bygget av Norstedts kontorshus.

Det första svenska kallbadhuset i en badort torde vara en flytande anläggning i kurorten Gustafsberg, som tillkom på 1820-talet. Tidigt under 1800-talet öppnades flera kallbadhus, utöver dem i Stockholm och Gustafsberg, oftast i saltvatten, till exempel Warbergs hafsbad 1866 och det i Malmö 1867, från 1868 flyttat till i Ribersborg. Mot slutet av 1800-talet kom kallbadhus i ropet och var då ofta ett verktyg för hälsovård, som en förlängning av de olika slags invärtes och utvärtes vattenkurer som sedan andra hälften av 1600-talet bedrivits på kurorter, vilka var belägna vid hälsokällor.

Omkring 1877 bildades Landskrona Badhus AB, som lät uppföra stadens förmodligen första kallbadhus vid hamninloppet.^[1] Andra kallbadhus på kustorter var Lysekils badinrättning, Bjärreds saltsjöbad från omkring 1900 och Borgholms kallbadhus.

Gjörckeska badinrättningen i Stockholm ersattes av en annan i närheten, också i Riddarfjärdens sötvatten, nämligen Strömbadet, ritat 1882 av arkitekt Axel Kumlien. Strömbadet revs 1936. Sjövattnet var då nedsmutsat, samtidigt som intresset för friluftsbad i slutna badinrättningar minskat. Både kurorts- och kallbadortskulturerna hade í stort sett dött ut vid tiden för andra världskriget och ersattes med bredare och längre semestrar av fritidsstugor, rörligt fritidsliv och fribad på offentliga badstränder och på annat håll i det fria.

Under 2000-talet har vissa gamla kallbadhus renoverats eller återskapats, till exempel Bjärreds saltsjöbad och Strömstads kallbadhus och ett fåtal nykonstruktioner tillkommit eller diskuterats, till exempel ett kallbadhus i Karlshamn och ett par föreslagna projekt i Riddarfjärden i Stockholm.

I några kallbadhus har badtraditionen levt vidare kontinuerligt, eller i stort sett kontinuerligt, sedan sekelskiftet 1800/1900, till exempel Ribersborgs kallbadhus, Varbergs kallbadhus, Saltsjöbadens kallbadhus, Borgholms kallbadhus och Lysekils badinrättning. I Varberg står idag ett kallbadhus, som är det tredje i ordningen och byggdes 1903. Beträffande Ribersborg stod det första kallbadhuset först vid Skeppsbron och kom efter rivning och återuppbyggnad på plats i Ribersborg 1898. Det renoverades och byggdes om 1902.^[2]