Josef Auinger
Josef Auinger, född 1 december 1897 i Enzendorf, död 11 maj 1960 i Grieskirchen[1], var en tysk promoverad jurist och SS-Obersturmbannführer. Under andra världskriget var han bland annat chef för Sonderkommando 7b i Sovjetunionen och kommendör för Sicherheitspolizei (Sipo) och Sicherheitsdienst (SD) i ungerska Pécs.
| Josef Auinger | |
 Obersturmbannführer | |
|---|---|
| Född | 1 december 1897 Enzendorf, Oberösterreich, Österrike-Ungern |
| Död | 11 maj 1960 (62 år) Grieskirchen, Oberösterreich, Österrike |
| Inträde | 1 april 1934 |
| Tjänstetid | 1934–1945 |
| Befäl | 1) Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B 2) Kommendör för Sicherheitspolizei och Sicherheitsdienst i Fünfkirchen (Pécs) |
Biografi redigera
Auinger deltog i första världskriget. Han studerade rättsvetenskap och blev polisjurist i Ottakring i Wien.
Efter Anschluss, Tysklands annektering av Österrike i mars 1938, var Auinger verksam vid Gestapo i Sankt Pölten. Efter att 1939 ha promoverats till juris doktor och Regierungsrat övertog han ledningen för Gestapo i Sankt Pölten.
Operation Barbarossa redigera
Den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen och inledde Operation Barbarossa. Enligt Adolf Hitler innebar kriget mot Sovjetunionen ett ideologiskt förintelsekrig och den ”judisk-bolsjevikiska intelligentian” måste elimineras.[2] Efter de framryckande tyska arméerna följde Einsatzgruppen, mobila insatsgrupper. Chefen för Reichssicherheitshauptamt, Reinhard Heydrich, gav insatsgrupperna i uppdrag att mörda judar, romer, partisaner, politiska kommissarier (så kallade politruker) och andra personer som ansågs hota Tredje rikets säkerhet. Beträffande insatsgruppernas massmord på judar mördades initialt endast män, men i augusti 1941 gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler order om att massmordet även skulle inbegripa kvinnor och barn.[3] Auinger efterträdde Adolf Ott som befälhavare för Sonderkommando 7b inom Einsatzgruppe B.[4]
Efter andra världskriget redigera
Auinger greps i september 1945 och utlämnades två år senare till Sovjetunionen. År 1956 frigavs han ur krigsfångenskapen.
Referenser redigera
Noter redigera
- ^ Matthias Gafke: Heydrichs Ostmärker. Das österreichische Führungspersonal der Sicherheitspolizei und des SD 1939-1945. WBG Academic, Darmstadt 2015, ISBN 978-3-534-26465-0, sid. 271
- ^ Weale 2013, s. 306.
- ^ Kershaw 2000, s. 469.
- ^ Klee 2007, s. 21.
Tryckta källor redigera
- Browning, Christopher R.; Matthäus, Jürgen (2004) (på engelska). The Origins of the Final Solution: The Evolution of Nazi Jewish Policy, September 1939 - March 1942. London: Heinemann. ISBN 0-434-01227-0
- Kershaw, Ian (2000) (på engelska). Hitler: 1936–1945: Nemesis. London: Allen Lane. Libris 3232757. ISBN 0-713-99229-8
- Klee, Ernst (2007) (på tyska). Das Personenlexikon zum Dritten Reich (2). Frankfurt am Main: Fischer Taschenbuch Verlag. ISBN 978-3-596-16048-8
- MacLean, French L. (1999) (på engelska). The Field Men: the SS Officers Who Led the Einsatzkommandos – the Nazi Mobile Killing Units. Schiffer Military History (1). Atglen, Pennsylvania: Schiffer Publishing. ISBN 0-7643-0754-1
- Weale, Adrian (2013). SS: en ny historia. Stockholm: Fischer & Co. ISBN 978-91-86597-41-2