Jon Ulrik Ekmarck
Jon Ulrik Ekmarck, född 16 april 1794 i Strängnäs, död 6 december 1830 i Uppsala, var en svensk historiker och sångtextförfattare. Han var bror till Carl Erik Ekmarck och Lars August Ekmarck.
| Jon Ulrik Ekmarck | |
| Född | 16 april 1794[1] Strängnäs stadsförsamling, Sverige |
|---|---|
| Död | 6 december 1830[1] (36 år) Uppsala församling, Sverige |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Historiker, organist, sångare |
| Släktingar | Carl Erik Ekmarck (syskon) Lars August Ekmarck (syskon) |
| Redigera Wikidata | |
Ekmarck blev vid tjugo års ålder student vid Uppsala universitet och promoverades till filosofie magister där 1824. År 1827 kallades han av Geijer till docent i fäderneslandets historia, men hade innehaft denna befattning blott i tre år, när han avled 1830.
Hans smärre skrifter, utgivna efter hans död 1837, innehåller förutom en mängd översättningar och excerpter ur andra författare följande originaluppsatser: Historiens bestämmelse, Folkvandringarna och Föreläsningar öfver påfven Gregorius VI (hållna i Uppsala 1829). Ekmarck han även skrivit Nya kyrkan eller förstånd och tro i förbund 1819 samt översatt Handbok uti europeiska statssystemets och dess koloniers historia av Arnold Hermann Ludwig Heeren jämte flera skrifter av samma författare.
Ekmarck var ogift.
Källor redigera
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på artikeln Ekmarck, Jon Ulrik Svenskt biografiskt handlexikon (SBH), utgiven 1906.
Noter redigera
- ^ [a b] Jon Ulrik Ekmarck, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
Vidare läsning redigera
- Jon Ulrik Ekmarcks lefnad, beskrifven af honom sjelf (utgiven postumt av brodern Carl Erik Ekmarck; Strängnäs 1837)