Isidoros av Pelusium

egyptisk munk, präst och lärd man

Isidoros av Pelusium (grekiska: Ἰσίδωρος ὁ Πηλουσιώτης), född cirka 355–360,[1] död cirka 435–440,[2] var en egyptisk munk,[3] präst och lärd man, som skrev ett stort antal brev om kyrkliga angelägenheter.[4] Han levde och verkade i och omkring Pelusium, en stad belägen i nordöstra Nildeltat i Egypten.[2] Isidoros var en av sin tids mest produktiva författare sett till det som har bevarats i form av omkring 2 000, oftast korta, brev.[3]

Isidoros av Pelusium
Isidoros av Pelusium
Ikon föreställande den helige Isidoros
präst, munk, möjligen abbot.
Föddcirka 355–360
Pelusium, Egypten
Dödcirka 435–440 (ca 80 år)
Sydöst om Pelusium, Egypten
Känd för sina 2 000 brev.
Vördas inomÖstortodoxa kyrkorna,
koptisk-ortodoxa kyrkan,
östliga katolska kyrkor,
orientaliskt ortodoxa kyrkor,
grekisk-ortodoxa kyrkan
Helgondag4 februari

Det finns relativt få trovärdiga dokument med information om Isidoros liv.[4] Han fick sin utbildning i Pelusium och sedan troligen i Alexandria, varefter han återvände till Pelusium och kom att arbeta med högre utbildning som privatlärare.[5] Därefter sökte han sig till ensamheten i öknen varifrån han återkom till Pelusium och tjänade som präst.[6] Under senare delen av sitt liv levde han som munk i ett kloster,[7] där han också dog vid hög ålder.[8] Det var under sin tid i klostret som han skrev merparten av sina brev,[8] vilka främst riktade sig till folk i trakten av Pelusium eller på andra platser i Egypten,[8] och genom dessa kom han att påverka i frågor av såväl offentlig som kyrklig karaktär.[9]

Isidoros var känd för sin stränga regelefterlevnad och sin asketiska livshållning,[10] och han var en stark förespråkare för att man ska leva som man lär.[10] Han bekämpade det han ansåg vara kätterska läror, framför allt nestorianismen.[10] Inom östkyrkan betraktas Isidoros som ett helgon vars högtid firas den 4 februari.[11]

BiografiRedigera

Källor och hagiografiska skildringarRedigera

 
Målning i Abu Serga-kyrkan i Koptiska Kairo föreställande patriark Severos av Antiochia, den förste att bevittna Isidoros och dennes brev.

Det finns få vederhäftiga källor med information om Isidoros liv.[4] Det äldsta vittnesbördet till Isidoros och breven kommer från Severos av Antiochia i början 500-talet. Han bemöter Johannes av Caesarea och dennes användning av Isidoros brev.[12][13] Severos tillbakavisar Johannes påstående att Isidoros var biskop av Pelusium och menar att han i stället var präst där vid tiden för patriark Kyrillos av Alexandria, biskoparna Eusebios av Pelusium och Hermogenes av Rhinokorura.[4][14] Nästa omnämnande av Isidoros sker cirka 549 genom biskopen av Hermiane, Facundus, som skriver att det i Konstantinopel finns en samling om 2 000 brev skrivna av en egyptisk presbyter vid namn Isidoros av Pelusium.[15] Och i slutet av 500-talet räknar Euagrios Scholastikos (ca 536–ca 600) upp Isidoros i sin Kyrkohistoria och säger att denne var berömd för sitt asketiska leverne och sin kunskap om den kristna läran, och eftersom han skrev till Kyrillos bör han ha varit samtida med honom.[16]

De hagiografiska berättelserna, eller helgonskildringarna, ger påtagligt olika uppgifter om Isidoros liv. Enligt de äldsta sägs han ha studerat de bibliska skrifterna och den grekiska litteraturen och därefter ha levt som munk i Nitriotis-öknen. Han ska sedan ha vigts till präst av Athanasios av Alexandria (patriark 328–339, 346–373), innan han förvisades av Theofilos av Alexandria (patriark 385–412) och återvände till öknen varifrån han kom att förmana personer i sin samtid genom att skriva brev till dem.[4] De senare skildringarna blandar ofta samman honom med Isidoros av Alexandria (ca 450–ca 520). Där sägs han också ha varit en släkting till biskop Theofilos och dennes efterföljare, Kyrillos av Alexandria (patriark 412–444), och för att inte behöva bli patriark av Alexandria ska han ha flytt till Pelusium där han levde som munk.[5]

Ungdomsåren och utbildningenRedigera

Merparten av det vi känner till om Isidoros kommer från den samling om 2 000 brev som han själv antas ha skrivit.[1] Det finns inga säkra uppgifter om exakt när och var Isidoros föddes,[17] men sannolikt var det någon gång omkring 355 eller 360 och i området kring Pelusium.[1][5][18][a] Dateringen av hans födelse till 350-talet eller början av 360-talet[20] bygger på antaganden om andra hållpunkter i hans liv som vuxen, traditionens uppgift om att han levde till mycket hög ålder,[7] och dessutom en uppgift i hans egna brev om att han föddes efter Johannes Chrysostomos (som föddes cirka 349).[21]

Pelusium var beläget i nordöstra Nildeltat i Egypten och var i början av 400-talet en medelstor stad och provinshuvudstad i den romerska provinsen Augustamnica prima.[1][2] Det var en viktig hamnstad för transporter såväl på Nilen som på Medelhavet och ett viktigt nav för transporter på land. Kristendomen hade ett starkt fäste i regionen och alla städer och större samhällen hade en församling med en egen biskop.[2] Det var vid denna tid som monasticismen etablerades inom kristendomen i Egypten och som kontroverserna om treenigheten och kristologin var som intensivast.[2]

 
Målning föreställande Isidoros av Pelusium. Från Menologium Basilianum (ca 1000), Vatikanbiblioteket, Rom.

Isidoros fick en gedigen och mycket god utbildning i Pelusium och troligen Alexandria.[1][5][22][23] I Pelusium lärde han sig att läsa och skriva, och han förvärvade grundläggande kunskaper om den klassiska grekiska litteraturen, såväl prosa som poesi.[18] Under sin fortsatta högre utbildning i staden studerade han olika vetenskaper,[24] dialektik, matematik, astronomi, medicin och retorik.[18] Rimligen slutförde han sin utbildning i Alexandria, där han kunde fullända sina färdigheter i retorik och samtidigt fördjupa sina kunskaper inom vetenskap, litteratur och kultur.[25] Eftersom han senare kom att verka som lärare (sofist) måste han ha utbildat sig på ett universitet, ett högre lärosäte, och det närmaste låg i Alexandria.[23] Möjligen studerade han här tillsammans med den grekiske filosofen Synesios (brev 144 & 232)[26], en lärjunge till Hypatia,[5][27] och senare biskop av Ptolemais och ytterliga fyra städer, Pentapolis, i Libyen.[28] Ett rimligt antagande är att Isidoros också fick en teologisk utbildning på kateketskolan i Alexandria.[25]

Den världsliga karriärenRedigera

När Isidoros återvände till Pelusium blev han läromästare i retorik och argumentationsteknik.[5] Av stadens styrande femhundramannaråd (grekiska: βουλή, boulē) utnämndes han till privatlärare, en så kallad sofistēs (grekiska: σοφιστής), åt studenter på högre nivå, och han kom därigenom i kontakt med de unga personer som aspirerade på uppburna tjänster inom förvaltningen, liksom med deras föräldrar.[1][25] Av denna anledning skaffade sig Isidoros ett stort kontaktnät av personer som han höll kontakt med under deras karriäravancemang,[29] och när de nådde högre poster inom förvaltningen hade Isidoros genom dem tillgång till beslutsvägar som de lokala biskoparna saknade. Han kom därför också att få ett större inflytande än vad de flesta biskopar hade.[9]

Den kristna tillvaronRedigera

Efter att ha arbetat som lärare, lämnade Isidoros för en tid det offentliga livet för att ägna sig åt ett andligt och asketiskt liv.[25] Detta skedde sannolikt senast 390–395[7] och han bör därför ha varit i 30–40-årsåldern. Isidoros sökte sig till ett liv i stillhet i Nitriotis-öknen[20] (natronbygden) där Natronsjöarna ligger, söder om Alexandria.[b] Där studerade han de kristna skrifterna mot bakgrund av de kappadokiska fädernas förkunnelse.[5] Detta var en period av andlig mognad för Isidoros och det fick honom att upptäcka sin kallelse inom kyrkan.[25]

Efter detta växlade Isidoros karriär från en sekulär till en prästerlig.[29] Han vigdes till präst i Pelusium,[30] sannolikt av biskop Ammonios,[6][31] och han kom att arbeta under Ammonios[29] med vilken han synes ha haft ett gott förhållande.[25] Under flera år verkade Isidoros som en av de ledande inom kyrkan i Pelusium.[32] Men förhållandena ändrades dramatiskt till det sämre efter att Ammonios dog och efterträddes som biskop av Eusebios.[32] Denne Eusebios tillträdde troligen omkring år 413,[33] eller möjligen något tidigare.[c][35] Isidoros stod inte ut med hur Eusebios utlade ordet och det fick till följd att han lämnade staden[32] och på nytt ”flydde” ut i öknen,[36] till ett cenobitiskt klostersamfund[20] en bit sydöst om Pelusium, kanske nära den ännu inte återfunna byn Afnaion.[8][33][36] Där kom han att under de följande två till tre årtiondena fram till sin död leva ett liv som skriftställare och munk, med bön, fasta och arbete.[33] Det är också mycket möjligt att han med tiden kom att tjäna som abbot inom sitt klostersamfund.[10][36] Det absoluta flertalet av hans bevarade brev har skrivits under denna tid.[8][32][33]

Det är inte heller känt exakt när Isidoros dog men det var under hans tid i klostret i öknen när han hade uppnått hög ålder,[8] efter år 435[37] och senast år 450, kanske i perioden 435–440.[8] Det faktum att flera av breven är ställda till biskopar som tillträdde sin tjänst efter konciliet i Efesos år 431, visar att Isidoros fortfarande var vid liv några år efter 431. Men det finns inga tecken som tyder på att något av de bevarade breven skrevs efter år 435, även om brev som saknar teologiskt innehåll eller hänvisningar till någon identifierbar händelse kan vara skrivna därefter.[38] Han kan knappast ha levt längre än till år 449, eftersom han i sina brev aldrig nämner det andra konciliet i Efesos ("rövarkonciliet") 449 eller konciliet i Chalkedon 451.[39] Kyrillos av Alexandria dog år 444 och det finns heller ingen indikation i något av breven på att Isidoros känner till detta, och han bör följaktligen ha dött också före år 444.[21][38] En tid omkring 435–440 är därför trolig.[38] Om så är fallet och om han föddes någon gång 355–360 skulle han ha blivit omkring 80 år gammal.

Breven och deras budskapRedigera

Tillkomst och antalRedigera

Det enda som Isidoros har efterlämnat i skrift är den omfattande samlingen om drygt 2 000 brev.[32][39] Det ansågs länge att han också hade skrivit tre böcker,[8] och att dessa hade försvunnit.[10][39] Men dessa verk är egentligen bara längre utläggningar i breven. Adversus Gentiles (Mot grekerna) återfinns i brev 954, De Fato (Angående ödet) i brev 1470 och i brev 646 finns ett lovtal till dygden.[8][40] Breven skrevs på grekiska och samlades i fyra kodexar, och senare översattes de till latin.[41] I vissa grekiska handskrifter är de arrangerade i en annan ordning.[41][42]

Den äldsta bevarade handskriften innehållande 600 av breven är från år 985.[43] Övriga bevarade handskrifter består av några hundra till som mest tusen brev.[44] Den rådande sammanställda korpusen med brev, numrerad från 1 till 2 000, bygger på den grekiska samlingen om likaså 2 000 numrerade brev.[42] Brevens bevarandehistoria är komplicerad,[2] men oaktat sättet på vilket de har förts vidare finns inget bevarat brev med ett nummer högre än 2 000,[45] varför denna ursprungliga samling inte gärna kan ha innehållit fler än 2 000 brev.[46] Emellertid kan det ändå ha funnits fler brev.[46] Ett antal brev som tidigt har översatts från syriska återfinns inte i samlingen om 2 000.[47] Detta ger stöd åt Severos av Antiochias (465–538) uppskattning att Isidoros skrev nästan 3 000 brev.[13][47][48][d] Alla breven tros vara skrivna mellan åren 390 och 435,[13] och den absoluta majoriteten mellan 410 och 433.[49]

Personidentifikationen och uttolkningenRedigera

 
Isidoros av Pelusium. Freskomålning från Korsets kloster i Jerusalem.

Det finns många problem med att rätt kunna tolka informationen i breven. De är ofta korta och troligen också beskurna av den eller dem som sammanställde dem[50] inte långt efter Isidoros död.[51] De är innehållsmässigt vaga och saknar ofta konkreta historiska uppgifter, vilket gör det svårt att identifiera händelser som omnämns däri. Många historiska sammanhang som är självklara för brevskrivaren och mottagarna, förklaras aldrig.[50] Breven är också svårtolkade på grund av deras tilltrasslade bevarandehistoria.[2] Brevmottagarna identifieras bara i rubriken, och det är därför svårt att veta vilka de är. Dessutom förekommer många brev ställda till samma namn, ibland med, ibland utan titel, och det är av den anledningen vanskligt att avgöra om det avser samma person eller flera personer med samma namn.[52]

DidymosRedigera

Exempelvis finns 17 brev ställda till Didymos (7 till endast Didymos, 6 till prästen Didymos, 1 till Didymos och Heron och 3 till Didymos Scholastikos), något som fått vissa att dra slutsatsen att Isidoros och Didymos den blinde (ca 313–ca 398) har skrivit till varandra. Inget i breven identifierar dock vem eller vilka som döljer sig bakom namnet,[52] och följaktligen finns inga säkra tecken på att vissa av breven skulle rikta sig till just Didymos den blinde.[53]

Mottagarna och Isidoros missionRedigera

Trots dessa svårigheter kan Isidoros två tusen bevarade brev ses som en guldgruva för information om det senantika beskyddarskapet (patronaget) och samspelet inom de sociala nätverken.[1] Breven riktar sig till biskopar, präster, tjänstemän inom den civila förvaltningen, munkar och andra bosatta i Pelusium.[32] Omkring hälften av breven utgörs av svar på frågor som andra har ställt honom i brev skickade till honom.[50] En genomgång av breven visar att de riktar sig till fler än 420 namn – däribland till 104 myndighetspersoner, 34 av de styrande i Pelusium, 171 personer inom kyrkan och 64 inom klosterväsendet.[8][54]

Som munk isolerade sig Isidoros från världen, samtidigt som han ansåg att man måste förbli ”i världen”, och han engagerade sig därför i alla möjliga problem som var aktuella på hans tid.[51] Han ingrep i händelser för att förklara, kommentera, uppmana, uppmuntra, förmana, klandra eller hota.[51] Han åtog sig alla slags uppdrag – prästerliga, beskyddande och medlande, till stöd för sin kyrka och för sin stad.[9] Genom att använda sitt inflytande och sina relationer kunde han stödja särskilda ändamål där han kunde agera som välgörare.[9] Med en närapå ohämmad frispråkighet, kunde han fördöma de orättfärdigheter som stadens styrande och domarna pålade folket, eller uppmana biskopar och präster att leva mer moraliskt, i enlighet med evangeliet.[51] Hans stora erfarenhet och mångsidighet tillät honom att ge råd i frågor om utbildning och retorik, samtidigt som han med precision kunde uttyda svåra passager i de bibliska skrifterna eller kasta ljus över vandringen längs det asketiska livets smala väg.[51] Med stöd av att han själv var präst, kunde han påminna andra medlemmar av prästerskapet om kyrkoämbetets plikter, på samma gång som han kunde uppmana de troende att visa prästämbetet aktning.[51]

Till den världsliga maktenRedigera

Isidoros vände sig till högt uppsatta rådmän och verkade som talesperson för Pelusium.[55] Han skrev också till flera högt uppsatta personer vid domstolen i Konstantinopel, personer han hade goda förbindelser med.[56] Han skrev till och med två brev till kejsar Theodosius II,[57] som tillträdde som sjuåring 408 och regerade till 450.[58] Det ena brevet var en framställan till kejsaren om att utöva sin makt med mildhet och att därför mildra skatterna för pelusierna, det andra en vädjan till honom om att deltaga i konciliet i Efesos, vilket hölls år 431, och då se till att hans underordnade inte skulle ingripa aktivt i de teologiska debatterna och därigenom riskera att den kristologiska frågan skulle underställas statens intressen.[33][57]

Till den kyrkliga maktenRedigera

 
Fresk från Chora-kyrkan i Istanbul föreställande patriark Kyrillos av Alexandria. 11 brev som Isidoros skrev till honom har bevarats.

De bevarade breven handlar om bland annat trossatser, Skrifterna, kättare och kyrko- och klosterordningen.[10] Vad gäller kyrkans män finns inte mindre än 11 bevarade brev ställda till Kyrillos av Alexandria[59] patriark av Alexandria 412–444,[58] där Isidoros dels uppmanar och riktar kritik mot Kyrillos angående kyrkomötet i Efesos som ägde rum år 431, dels anklagar den nye biskopen i Pelusium, Eusebios, för att ha mottagit mutor för att prästviga två ovärdiga kandidater, vilkas missbruk av ämbetet får fortgå utan åtgärder.[59] Isidoros skrev till både Theofilos av Alexandria, patriark av Alexandria 385–412, och dennes efterträdare, Kyrillos, och anklagade dem för att vara fientligt inställda till Johannes Chrysostomos.[4] Isidoros hade aldrig hört Chrysostomos men var en stor beundrare av honom och hans skrifter,[60] och han förblev hans lära trogen.[5][10] Isidoros skrev brev också till biskop Gregorios av Nyssa (ca 330–ca 395).[5]

FörebildernaRedigera

För Isidoros är Demosthenes läraren i vältalighet, retorn, framför alla andra.[61] Bland filosoferna nämner han med respekt Sokrates; han är rätt så bekant med Aristoteles etik, men det är framför allt Platon som han beundrar.[62] Bland historikerna finns Thukydides, som han med säkerhet har läst, liksom Plutarchos och dennes Jämförande levnadsteckningar, vars moraliska exempel har påverkat honom. Däremot är den för den klassiska bildningen så viktige Herodotos mestadels bara omnämnd vid namn och endast undantagsvis citerad. Vad gäller de judiska författarna, är han sympatiskt inställd till Filon av Alexandria och Flavius Josefus.[63] Bland de kristna författarna kan nämnas Klemens av Alexandria, Basileios av Caesarea och Gregorios av Nazianzos, vilka Isidoros alla åberopar, och framför allt Johannes Chrysostomos, som han hyser stor beundran för.[63]

Teolog och exegetRedigera

Isidoros var en skicklig teolog och en utmärkt exeget, och han deltog i sin tids teologiska debatt.[64] Samtidigt var han i formell mening ingen verklig teolog, emedan Gud för honom inte var någon som man skulle samtala med, utan någon att kontemplera över. Han övergav det retoriska spelet för att kunna träda in i den gudomliga stillheten genom att söka sig till ensamheten och kunna meditera över de bibliska skrifterna.[65] Han menade att teologin och exegetiken skulle tjäna den levande tron hos människorna och han kom framför allt att verka som andlig ledsagare. Han gav i hundratals brev själavårdande råd till troende och uppmuntrade dem att söka dygdens väg eller att gå vidare i sina liv.[64]

Förutom dessa brev med personliga och andliga anvisningar, finns också brev med mer allmänt undervisande kateketiskt innehåll, till exempel när det gäller liturgin, dopet, eukaristin och botgöringen. Det finns exempelvis uppmaningar om att inte försumma de fattiga. Han talar med måttlig entusiasm om äktenskapet. I några få fall visar han prov på regelrätt avsky mot skilsmässor och annat som han betraktar som sexuella avvikelser, som konkubinat, äktenskapsbrott, prostitution och polygami. Men han tar endast undantagsvis upp sådana frågor och de är långt ifrån de problem som han verkligen stred för.[64]

Valda citat ur Isidoros brevRedigera

 
Isidoros stora förebild Johannes Chrysostomos, avbildad i en cirka 1000 år gammal mosaik i Hagia Sofia.
Theofilos, som var besatt av byggnationer och dyrkade guld [...] utnämndes av Egypten till att förfölja den fromme mannen och sanne teologen. [– – – Johannes var] den bysantinska kyrkans och alla kyrkors mittpunkt.
– Isidoros, brev 1:152 och 1:156 om Johannes Chrysostomos.[e]
Överge din stolthet, släpp ditt högmod, kom ihåg att du bara är aska ... Använd inte prästerskapets vapen mot själva prästämbetet.
– Isidoros, brev 5:131 sagt till onyttiga och högdragna pastorer.[f]
Det var inte för murarnas skull utan för själarnas, som den himmelske konungen kom för att besöka oss. [...] Om jag hade kunna välja skulle jag hellre ha levt i den apostoliska tiden – då kyrkobyggnaderna inte var prydda på detta sätt utan kyrkan var utsmyckad med nåd – än i dessa dagar då byggnaderna är prydda med all sorts marmor men kyrkan är naken och tom på andliga gåvor.
– Isidoros, brev 2:246 åsyftande biskop Eusebios av Pelusiums kärlek till kyrkobyggnader.[g]
Tidigare skulle herdarna ha dött för sina flockar; nu förgör de fåren genom att bringa själen på fall ... Tidigare delade de ut sina ägodelar åt de behövande; nu lägger de beslag på det som tillhör de fattiga. Tidigare var de dygdiga, nu bannlyser de dem som är det.
– Isidoros, brev 3:223.[h]
Tidigare avstod män från biskopsämbetet på grund av dess myndighets makt; nu kastar de sig över det på grund dess rikedoms makt ... Värdigheten har urartat och gått från ett prästämbete till ett förtryck, från förvaltarskap till härskarskap [despotism]. Ty de hävdar att de inte förvaltar som uppassare utan bestämmer som herrar.
– Isidoros, brev 5:21 till en biskop.[i]
När de som kröntes till prästämbetet levde sina liv enligt evangelierna och likt apostlarna, hyste man naturlig fruktan inför prästämbetets suveränitet, men nu är det suveräniteten som fruktas av prästerskapet, eller snarare av dem som verkar fullgöra prästämbetet men genom sitt uppträdande skymfar det.
– Isidoros, brev 5:268 till patriark Kyrillos av Alexandria.[j]
Vissa tror att själen förintas med kroppen ... vissa föreställer sig att allt styrs av slumpen; vissa har anförtrott sina liv åt ödet, behoven och rikedomen ... vissa menar att himlen styrs av försynen, men att världen inte gör det.
– Isidoros, brev 4:163, där han redogör för en mängd uppfattningar som florerar på hans tid.[k]

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Patriark Fotios I av Konstantinopel (ca 815–893) skriver i Bibliotheke 228 att Isidoros föddes i Alexandria.[19]
  2. ^ Nordisk familjebok, Uggleupplagan, Nātronsjöarna, 19:551–552.
  3. ^ Biskop Ammonios deltog i Eksynoden i Konstantinopel 403, där Johannes Chrysostomos fördömdes. Även om Ammonios då var gammal levde han sannolikt ett antal år därefter innan han efterträddes av Eusebios, men han dog troligen före Kyrillos utnämning till patriark av Alexandria år 412. I biskopslistan från konciliet i Efesos 431 rangordnas biskoparna efter tjänsteålder, och Eusebios kommer då på plats 111. Den som förefaller vara yngst i ämbetet i hans distrikt har nummer 152, så Eusebios har då rimligen varit biskop ett längre tag. På platsen före Eusebios står biskop Euoptios av Ptolemais, som Isidoros troligen kände (brev 715)[34] och som Evieux menar kan ha tillträtt 413. Eusebios kan alltså ha tillträtt som biskop någon gång i perioden 405 till 413, men Evieux menar att det, medräknat varaktigheten av Eusebios biskopat, är troligast att han tillträdde omkring år 413.[35] Några år tidigare ansåg dock Evieux att Eusebios kan ha tillträtt omkring år 408.[8]
  4. ^ Uppgiften i Menologium Basilianum (ca 1000) och hos Nikeforos Kallistos (ca 1256–1335) om att Isidoros skrev 10 000 brev verkar sakna grund, och det kan röra sig om en felläsning.[47]
  5. ^ "Theophilus, who was building-mad, and worshipped gold …" was "put forward by Egypt to persecute that pious man and true theologian" (Ep. i. 152); "the eye of the Byzantine church, and of every church" (Ep. i. 156).[66]
  6. ^ "Abate your pride, relax your superciliousness, remember that you are but ashes. . . . Do not use the arms of the priesthood against the priesthood itself" (Ep. v. 131).[67]
  7. ^ "It was not for the sake of walls, but of souls, that the King of Heaven came to visit us." "Could I have chosen, I would have rather lived in apostolic times, when church buildings were not thus adorned but the church was decked with grace, than in these days, when the buildings are ornamented with all kinds of marble, and the church is bare and void of spiritual gifts" (Ep. ii. 246; cf. ii.88).[19]
  8. ^ "once pastors would die for their flocks; now they destroy the sheep by causing the soul to stumble. . . . Once they distributed their goods to the needy; now they appropriate what belongs to the poor. Once they practiced virtue; now they ostracize those who do." (Ep. iii. 223).[68]
  9. ^ "once men avoided the episcopate because of the greatness of its authority; now they rush into it because of the greatness of its luxury. . . . The dignity has lapsed from a priest-hood into a tyranny, from a stewardship into a mastership [δεσποτείαν]. For they claim not to administer as stewards, but to appropriate as masters" (Ep. v. 21, to a bishop).[67]
  10. ^ "When those who were crowned with the priesthood led an evangelical and apostolical life, the priesthood was naturally dreaded by the sovereignty; but now it is the sovereignty which is dreaded by the priesthood, or rather by those who seem to discharge it but by their conduct insult it" (Ep. v. 268, to Cyril).[67]
  11. ^ "Some think that the soul is extinguished with the body . . . some have imagined that all is governed by chance; some have entrusted their lives to fate, necessity, and fortune . . . some have said that heaven is ruled by providence, but the earth is not" (Ep. iv. 163).[69]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g] Toca & Leemans 2019, s. 83.
  2. ^ [a b c d e f g] Leemans 2013, s. 31.
  3. ^ [a b] Boivin 2014, s. 3.
  4. ^ [a b c d e f] Evieux 1991, s. 1308a.
  5. ^ [a b c d e f g h i] Evieux 1991, s. 1308b.
  6. ^ [a b] Evieux 1991, s. 1308b–1309a.
  7. ^ [a b c] Evieux 1995, s. 315.
  8. ^ [a b c d e f g h i j k] Evieux 1991, s. 1309a.
  9. ^ [a b c d] Toca & Leemans 2019, s. 98.
  10. ^ [a b c d e f g] Guiley 2001, s. 159.
  11. ^ Evieux 1995, s. 295.
  12. ^ Boivin 2014, s. 18–19.
  13. ^ [a b c] Smith 1954, s. 205.
  14. ^ Boivin 2014, s. 19.
  15. ^ Boivin 2014, s. 19–20.
  16. ^ Boivin 2014, s. 21.
  17. ^ Evieux 1995, s. 308.
  18. ^ [a b c] Leemans 2013, s. 32.
  19. ^ [a b] Bright 1911, s. 545a.
  20. ^ [a b c] Toca 2017, s. 326.
  21. ^ [a b] Boivin 2014, s. 6.
  22. ^ Leemans 2013, s. 35.
  23. ^ [a b] Evieux 1995, s. 309–310.
  24. ^ Evieux 1995, s. 309.
  25. ^ [a b c d e f] Leemans 2013, s. 33.
  26. ^ Boivin 2014, s. 13.
  27. ^ Evieux 1995, s. 310.
  28. ^ Boivin 2014, s. 44–46.
  29. ^ [a b c] Toca & Leemans 2019, s. 83–84.
  30. ^ Evieux 1995, s. 312.
  31. ^ Evieux 1995, s. 313.
  32. ^ [a b c d e f] Toca & Leemans 2019, s. 84.
  33. ^ [a b c d e] Leemans 2013, s. 34.
  34. ^ Boivin 2014, s. 14–15.
  35. ^ [a b] Evieux 1995, s. 70.
  36. ^ [a b c] Evieux 1995, s. 314.
  37. ^ Smith 1954, s. 207.
  38. ^ [a b c] Evieux 1995, s. 88.
  39. ^ [a b c] Leclercq 1910, s. 185b.
  40. ^ Evieux 1995, s. 354–356.
  41. ^ [a b] Smith 1954, s. 206.
  42. ^ [a b] Evieux 1995, s. 6.
  43. ^ Boivin 2014, s. 22.
  44. ^ Boivin 2014, s. 23.
  45. ^ Evieux 1995, s. 350.
  46. ^ [a b] Evieux 1995, s. 351.
  47. ^ [a b c] Evieux 1995, s. 353.
  48. ^ Evieux 1995, s. 4.
  49. ^ Evieux 1995, s. 89.
  50. ^ [a b c] Toca & Leemans 2019, s. 85.
  51. ^ [a b c d e f] Evieux 1991, s. 1309b.
  52. ^ [a b] Toca & Leemans 2019, s. 86.
  53. ^ Toca 2017, s. 332.
  54. ^ Evieux 1995, s. 20.
  55. ^ Toca & Leemans 2019, s. 89.
  56. ^ Toca & Leemans 2019, s. 90.
  57. ^ [a b] Toca & Leemans 2019, s. 91.
  58. ^ [a b] Evieux 1995, s. 30.
  59. ^ [a b] Toca & Leemans 2019, s. 92–94.
  60. ^ Boivin 2014, s. 54–55.
  61. ^ Leemans 2013, s. 35–36.
  62. ^ Leemans 2013, s. 36.
  63. ^ [a b] Leemans 2013, s. 37.
  64. ^ [a b c] Leemans 2013, s. 45.
  65. ^ Evieux 1991, s. 1310a.
  66. ^ Bright 1911, s. 546a.
  67. ^ [a b c] Bright 1911, s. 545b.
  68. ^ Bright 1911, s. 545a–b.
  69. ^ Bright 1911, s. 547b.

KällorRedigera

  • Boivin, Laurent (2014), ”Gravitas in the Desert: An Analysis of Selected Letters of Isidore of Pelusium and his Influence on the Secular and Ecclesiastical Affairs of the Fifth Century CE”, Online: 1–72. 
  • Bright, William (1911). ”Isidorus Pelusiota, an eminent ascetic”. i Henry Wace & William C. Piercy. (på engelska). A Dictionary of Christian Biography and Literature to the End of the Sixth Century A.D., with an Account of the Principal Sects and Heresies. Digital utgivare: “Christian Classics Ethereal Library”: A Dictionary of Early Christian Biography Grand Rapids, MI: Hendrickson Publishers, Inc. edition Online. London: J. Murray. sid. 545a–548b. Libris 2616166. ISBN 1-56563-460-8 
  • Evieux, Pierre (1991). ”Isidorus of Pelusium, Saint”. i Atiya Aziz S. (på engelska). The Coptic Encyclopedia, vol 4. Digital utgivare: Claremont Graduate University. Online. New York: Macmillan. sid. 1308a–1310b. Libris 4474951. ISBN 0-02-897025-X 
  • Evieux, Pierre (1995) (på franska). Isidore de Péluse. Theologie Historique, 99. Paris: Beauchesne. ISBN 2-7010-1301-1 
  • Guiley, Rosemary Ellen (2001). ”Isidore of Pelusium” (på engelska). The Encyclopedia of Saints. New York: Checkmark Books. sid. 158–159. Libris 5758317. ISBN 0-8160-4133-4 
  • Leclercq, Henri (1910). ”St. Isidore of Pelusium”. i Charles G. Herbermann, John J. Wynne (på engelska). The Catholic Encyclopedia: An International Work Of Reference On The Constitution, Doctrine, Discipline, And History Of The Catholic Church, vol 8. Digital utgivare: New Advent. New York: Robert Appleton Company. sid. 185b–186a. 
  • Leemans, Johan (2013). ”Die Briefe des Isidor von Pelusium: Bildung, Glaube, Kommunikation”. i Gemeinhardt, Peter & Günther, Sebastian (på tyska). Von Rom nach Bagdad: Bildung und Religion von der römischen Kaiserzeit bis zum klassischen Islam. Tübingen: Mohr Siebeck. sid. 29–49. ISBN 978-3161516795 
  • Smith, Morton (1954), ”The Manuscript Tradition of Isidore of Pelusium”, Harvard Theological Review 47:3: 205–210. 
  • Toca, Madalina; Leemans, Johan (2019). ”The Authority of a 'Quasi-Bishop:' Patronage and Networks in the Letters of Isidore of Pelusium”. i Cvetković Carmen Angela, Gemeinhardt Peter (på engelska). Episcopal Networks in Late Antiquity: Connection and Communication Across Boundaries. Arbeiten zur Kirchengeschichte, 1861-5996 ; 137. Berlin: De Gruyter. sid. 83–100. Libris q1qrpnmgn0sms7gl. ISBN 9783110551884 
  • Toca, Madalina (2017). ”Isidore of Pelusium’s Letters to Didymos the Blind”. i Vinzent, Markus (på engelska). Studia Patristica XCVI. Leuven: Peeters. sid. 325–332. ISBN 978-90-429-3592-1