Internering av japaner i USA under andra världskriget

Under andra världskriget, efter attacken mot Pearl Harbor, byggdes interneringsläger för japanskamerikaner i USA, till vilka cirka 110 000 japaner och amerikanska medborgare (62 procent) med japanskt ursprung tvångsförflyttades från USA:s västkust och internerades. Samtidigt tvingades ytterligare 10 000 personer flytta till andra delar av landet, dock utan att interneras.

Sandstorm vid interneringslägret i Manzanar i Kalifornien 1942.
Läger i Jerome, Arkansas

Interneringslägren, officiellt kallade War Relocation Camps, "krigsomplaceringsläger," uppfördes huvudsakligen i landets inre, avlägsna delar.

USA:s president Franklin D. Roosevelt godkände interneringen genom att underteckna order 9066, vilken tillät lokala militära befälhavare att definiera "militära områden" som "undantagsområden," från vilka "vissa eller samtliga personer [fick] uteslutas." Tolv dagar senare användes denna befogenhet för att förklara alla personer med japanskt ursprung bannlysta från hela Stillahavskusten, inklusive hela Kalifornien och större delen av Oregon och Washington. USA:s högsta domstol fann 1944 att uteslutandet, avhysningen och interneringen inte stred mot grundlagen, med motiveringen att inskränkningar i en etnisk grupps medborgerliga rättigheter ansågs tillåtna om det finns ett "trängande allmänt behov."[1]

Samtidigt som staten internerade personer med japanskt ursprung stred flera amerikanska enheter bestående av personer med japansk härkomst i Italien, Frankrike och i Stilla Havet. En del av dessa soldater rekryterades även från interneringslägren.

De som tvångsförflyttades tvingades att på kort tid sälja sina egendomar, ofta till priser under marknadsvärdet. I slutet av 1944 började myndigheterna stänga vissa av lägren, och människorna fick börja återvända. Viss kompensation för förlorad egendom utbetalades 1948,[2] men de flesta internerna kunde inte helt återfå vad de förlorat. År 1988 undertecknade president Ronald Reagan en lag i vilken den amerikanska staten officiellt bad om ursäkt för interneringen. Lagen förkunnar att statens handlingar var grundade på "rasfördomar, krigshysteri och misslyckat politiskt ledarskap,"[3] och 1990 började staten betala ersättning till då levande före detta interner.

Platser där läger anlades

redigera

Se även

redigera

Källor

redigera