Egypten under 15:de dynastin.

Hyksos (= "härskare", alternativt "härskare över bergslandet"), bildat av hekau hasut. Hyksos var den egyptiska benämningen på den främmande härskardynasti från Asien som kring 1650 f.kr. erövrade makten i nedre Nildeltat och därmed inledde den andra mellantiden i Egyptens historia.

Hyksos tar maktenRedigera

Från mitten av 1600-talet f.Kr. – under en egyptisk nedgångsperiod – tog hyksos makten över Nildeltat och gjorde en av de erövrade städerna till sin huvudstad under namnet Avaris. De kom snart att behärska större delen av Egypten, även om den underkuvade egyptiska kungadynastin med sina faraoner fanns kvar söderut i den gamla egyptiska huvudstaden Thebe. Exakt hur hyksos kunde ta makten är okänt eftersom egyptierna – när de väl hade gått segrande ur en strid eller maktkamp – hade för vana att skriva om historien och till och med utplåna namn, bilder och inskriptioner från stenväggar och ur dokument.

Avaris och dess faraonerRedigera

Huvudstaden Avaris som hade ett passande läge nära landrutten genom Sinaihalvön till Gaza, och låg en kort sträcka sjövägen från en av Nilens mynningar i Medelhavet (där Tell el-Dab’a ligger i dag) växte fort befolkningsmässigt och befästes kraftigt och omgavs av vallgravar. Vissa nya byggnader och tempel byggdes i kanaanitisk stil. Ett omfattande kulturellt utbyte med minoernaKreta har uppmärksammats genom fynd vid utgrävningar och gravarna innehåller ofta rester av hästar. Den med Hyksos till Egypten införda hästdragna stridsvagnen av indoeuropeisk typ anses ha varit ett viktigt verktyg vid erövringen av nildeltat. Flera av Hyksoskungarna själva bar vid sidan av sina egyptiska namn även namn av semitiskt ursprung och en väsentlig semitisk folkgrupp fanns i området.

Hyksos och den 15:de dynastin i Avaris härskade, troligen med hjälp av vasallstater under de 14:de och 16:de dynastierna, över nedre och mellersta Egypten i över 100 år. Omkring 1550 f.Kr. avsattes de av inhemska egyptiska furstar från Thebe, ledda av farao Ahmose/Amosis som tillhörde den 17:de dynastin.

På grund av de många skilda kulturella inslagen under hyksostiden har diskussionerna om dynastins ursprung pågått länge utan att vetenskaplig konsensus uppnåtts; utöver att Hyksos kommit från Asien, vilket bekräftas av egyptiska källor.

Återförenandet av EgyptenRedigera

Seqenenre TaoRedigera

Slutet för Hyksosdynastin påbörjades enligt skrifter från det nya Egyptiska riket mot slutet av Egyptiens 17:de dynasti då Seqenenre Tao var Farao av övre Egypten(1560 eller 1558 f.kr-1555 f.kr). Apepi som var Hyksoskung och farao av nedre och mellersta Egyptien skall då ha skickat ett meddelande till Seqenenre Tao och krävt att Thebe skulle avbryta sin tradition av flodhästjakt då djuren lät så högt att de störde hans sömn ända borta i Avaris. Den egentliga anledningen var dock troligare att Hyksosfaraoerna hade gjort storm och ökenguden Set (som av Egyptierna under perioden ansågs vara en ond gud) till sin huvudgud då han liknade Hyksos ursprungliga huvudgud Hadad och Sets heliga djur var flodhästen[1].

Seqenenre Tao verkar ha inlett diplomatisk korrespondens med Apepi efter detta meddelande men började samtidigt utföra mindre räder vid gränsen mot hyksosfolken. Seqenenre Taos tid på tronen var kort och han avled efter mellan 3-5 år som farao. Hans mumie visar att han dött av ett yxslag mot huvudet och det är troligt att han avled under en räd mot Hyksos.

KamoseRedigera

Kamose kom till makten som Farao av Thebe och övre Egypten efter att Seqenenre Tao avlidit och under Kamoses tredje år på tronen inledde han en kampanj mot mellersta och nedre Egypten. Kamoses armé tog sig via Nilen till Nefrusy som var Hyksos sydligaste fästning. Fästningen överraskades och övertogs snabbt av Kamoses armé som sedan fortsatte att plundra på vägen in i nedre Egypten där de nådde huvudstaden Avaris. Avaris belägrades aldrig men dess kringliggande byar och odlingsmark brändes och skövlades. En budbärare tillfångatogs i området som bar på ett meddelande där Apepi bad konungen av Kush om hjälp att besegra övre Egypten. Om ett sådant meddelande nådde Kush riskerade Egyptierna att bli anfallna söderifrån medan de var upptagna i norr och de skulle då tvingas utkämpa ett tvåfrontskrig. Kamose skickade en del av sin armé till vad som idag är Bahariya oasen i Libyska öknen och skar därmed av ökenvägen från Libyska öknen söderut. På så sätt hindrade han framtida meddelanden från att nå Kush. Han begav sig sedan tillbaka till Thebe med sin armé och verkar där ha firat sin stora seger över Hyksos, även om det hela egentligen verkar ha varit en väldigt lyckad räd. Efter detta vet man inte vad som hände med Kamose. Han omnämns inte mer i samtida skrifter och verkar ha dött strax efter att ha nått tillbaka till Thebe. Det är möjligt att han avled av skador eller sjukdom som han drabbats av under kriget.[2]

Efter Kamoses räd drog Hyksos sig tillbaka från mellersta Egypten för att fokusera på att istället skydda nedre Egypten. Apepi verkar strax därefter ha avlidit och han efterträddes av Khamudi som kom att bli Hyksos sista farao.

AhmoseRedigera

Ahmose I som kom att grunda den 18:de faraodynastin tog tronen efter Kamose och det är oklart hur lång tid han var Farao innan han återupptog kriget mot Hyksos. Detaljerna om kampanjen står att finna på väggmålningarna i Ahmose, son till Ebanas grav. Denna Ahmose var inte samma person som farao Ahmose utan han var son till en av Seqenenre Taos soldater och hans släkt var nomarker i området. Ahmoses gravskrift berättar att det krävdes flera anfall innan Avaris slutligen erövrades av farao Ahmose och att han själv till fots följt faraon som red i en stridsvagn dragen av hästar. Detta är den första omnämnandet av stridsvagnar i Egyptisk historia. I det sista slaget vid Avaris skall Ahmose (soldaten) ha tagit flera händer (som bevis för att han dräpt fiender) och han tillfångatog även fyra personer, en man och tre kvinnor. Som belöning för sitt mod i strid lät faraon honom behålla fångarna som slavar. I skriften står " Sen plundrades Avaris, sen tog jag bytet: en man och tre kvinnor, totalt fyra personer. Sen gav hans majestät mig dem som slavar"[3].

Avaris fall resulterade i att Hyksos tvingades fly från Egypten. Enligt Ahmoses gravskrift jagades de ut av armén som följde dem genom Sinai-öknen och in i södra Levantin. Där, i Negrev-öknen, belägrades den befästa staden Sharuhen i tre år innan den slutligen intogs och brändes. Den egyptiska armén vände sedan hemåt. Det framgår inte av gravskriften hur långt tid som gick mellan att Avaris intogs och invasionen av Levantin. Det framgår inte heller hur länge Farao Ahmose varit på tronen vid tiden för kriget. Slutresultatet blev dock ett åter igen enat Egypten och den 18:de faraodynastins uppkomst.

GalleriRedigera

ReferenslitteraturRedigera

  • Bietak M., Avaris, the Capital of the Hyksos. Recent Excavations at Tell el-Dab'a, 1996
  • Redford D., Egypt, Canaan and Israel in ancient times, 1992
  • Redford D., The hyksos in history and tradition, Orientalia, 39, 1997, 1-52
  • Charlotte Booth: The Hyksos period in Egypt. Princes Risborough, Shire 2005. ISBN 0-7478-0638-1
  • Eliezer D. Oren (Hrsg.): The Hyksos, new historical and archaeological perspectives. Kongressbericht. University Museum Philadelphia. University of Pennsylvania, Philadelphia 1997. ISBN 0-924171-46-4
  • Aharoni, Yohanan and Michael Avi-Yonah, The MacMillan Bible Atlas, Revised Edition, pp. 30-31 (1968 & 1977 by Carta Ltd.).
  • Bimson, John J. Redating the Exodus. Sheffield, England: Sheffield Academic Press, 1981. ISBN 0-907459-04-8
  • von Beckerath, Jürgen. Untersuchungen zur politischen Geschichte der zweiten Zwischenzeit in Ägypten (1965) [Ägyptologische Forschungen, Heft 23]. Grund för många studier om denna period.
  • Ellis, Ralph. (2001) Tempest & Exodus: the biblical exodus inscribed on an ancient Egyptian stele. Edfu: Cheshire ISBN 0-9531913-8-9
  • Gardiner, Sir Alan. Egypt of the Pharaohs (1964, 1961). Anses fortfarande som det klassiska arbetet på engelska. Sid 61–71 kronologi-granskning.
  • Gibson, David J., Whence Came the Hyksos, Kings of Egypt, 1962
  • William C. Hayes :
    • "Chronology: Egypt—To End of Twentieth Dynasty." Chapter 6, Volume 1 of The Cambridge Ancient History, Revised Edition. Cambridge, 1964. Med bibliografi t.o.m. 1964. Detta är CAH:s kronologi: ett grundläggande arbete.
    • "Egypt: From the Death of Ammenemes III to Seqenenre II", in Chapter 2, Volume 2 of The Cambridge Ancient History, Revised Edition (1965) (Fascicle 6).
  • Helck, Wolfgang; Die Beziehungen Ägyptens zu Vorderasien im 3. und 2. Jahrtausend v. Chr. (1962) [Ägyptologische Abhandlungen, Band 5].
  • William A. Ward, i Orientalia 33 (1964), sid. 135–140. En viktig översiktsartikel
  • Hornung, Erik. Untersuchungen zur Chronologie und Geschichte des Neuen Reiches (1964) [Ägyptologische Abhandlungen, Band 11]. Med en utvikbar jämförande kronologisk tabell över 18e, 19e, och 20e dynastierna.
  • James, T.G.H. "Egypt: From the Expulsion of the Hyksos to Amenophis I", in Chapter 2, Volume 2 of The Cambridge Ancient History, Revised Edition (1965) (Fascicle 34).
  • Montet, Pierre. Eternal Egypt (1964). Översatt från franska av Doreen Weightman.
  • Pritchard, James B. (Editor). Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament(ANET), 3:e uppl. (1969). Denna utgåva har ett utförligt Supplement med ytterligare översättningar, vilka är standard samlingen till engelska inom området.
  • Donald Bruce Redford :
    • History and Chronology of the Eighteenth Dynasty of Egypt: Seven Studies. (1967).
    • "The Hyksos Invasion in History and Tradition" Orientalia 39 (1970).
  • Ryholt, Kim SB. The Political Situation in Egypt during the Second Intermediate Period c.1800-1550 B.C. (1997) by Museum Tuscalanum Press.
  • Van Seters, John. The Hyksos: A New Investigation (1967). Två relevanta översikter är: Kitchen, Kenneth A. "Further Notes on New Kingdom Chronology and History", in Chronique d’Égypte XLIII, No. 86, 1968, pp. 313–324; och Simpson, William J. Review, i Journal of the American Oriental Society 90 (1970), sid. 314–315.
  • Torgny Säve-Söderbergh; "The Hyksos Rule in Egypt", Journal of Egyptian Archaeology 37 (1951), pp. 53–71.
  • Winlock, H. E. The Rise and Fall of the Middle Kingdom in Thebes (1947). Fortfarande en klassiker med värdefull information.

NoterRedigera

  1. ^ Assmann, Jan. (2008). Of God and gods : Egypt, Israel, and the rise of monotheism. University of Wisconsin Press. sid. 47-48. ISBN 978-0-299-22553-7. OCLC 550576265. https://www.worldcat.org/oclc/550576265. Läst 9 april 2020 
  2. ^ Encyclopedia of the archaeology of ancient Egypt. sid. 57. ISBN 0-415-18589-0. OCLC 38738991. https://www.worldcat.org/oclc/38738991. Läst 9 april 2020 
  3. ^ Pritchard (ed.), Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament (ANET), sid 232f

Se ävenRedigera