Johann Jakob Wilhelm Heinse, född den 15 februari 1749 i Thüringen, död den 22 juni 1803 i Aschaffenburg, var en tysk författare. Han tillhörde Sturm und Drangtiden.
| Wilhelm Heinse | |
 Wilhelm Heinse, 1779. | |
| Född | Johann Jakob Wilhelm Heinse 15 februari 1746[1] Langewiesen[2][3], Tyskland |
|---|---|
| Död | 22 juni 1803[1][4][3] (57 år) Aschaffenburg[5] |
| Begravd | Altstadtfriedhof Aschaffenburg |
| Utbildad vid | Jenas universitet Erfurts universitet  |
| Sysselsättning | Författare[2][6][7], diktarjurist, vitter, översättare[6], bibliotekarie, konsthistoriker |
| Redigera Wikidata | |
Heinse var under sina ungdomsår omfattad med mycken tillgivenhet av Wieland och Gleim. En tid följde han en äventyrare, kapten von Liebenstein, som hade ett olyckligt inflytande på honom, samt kallades 1774 av Johann Georg Jacobi att delta i redaktionen av tidskriften "Iris" i Düsseldorf. Besöken i denna stads tavelgallerier väckte Heinses konstsinne, och 1780-84 fick han, med understöd av Jacobi, vistas i Italien. Därefter trädde han i tjänst hos kurfursten av Mainz, vilken utnämnde honom till "lektor" (1787) samt hovråd och bibliotekarie i Aschaffenburg (1789).
Efter debuten med en volym Sinngedichte (1771) följde översättningarna Begebenheiten des Enkolp (1773) från Petronius, Die Kirschen (samma år) från Dorat och Laidion (1774) samt prosatolkningen av Det befriade Jerusalem och Orlando furioso. Heinses tre romaner, Ardinghello, oder die glückseligen Inseln (1787), Hildegard von Hohenthal (1795-1796) och Anastasia und das Schachspiel (1803), är fulla av estetiska resonemang, som på flera ställen alldeles överflyglar berättelsen, men i gengäld bjuder på en rikedom av fina iakttagelser och en konstuppfattning, som är modernare och mer utvecklad än både Winckelmanns och Lessings.
Framställningen är glödande färgstark; i tillfredsställandet av de sinnliga begären utmynnar Heinses lära, som är en utlöpare av genitidens åskådning. Litterärt utgår Heinse delvis från Wieland, men överträffade denne i uttryckets kraft. Hans Briefe über die Düsseldorfer Galerie (i Wielands "Merkur", 1776) är mönster av konstkritik och konstbeskrivning. Laube utgav hans Sämmtliche Schriften (1838).
Källor redigera
Noter redigera
- ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, läs online, läst: 10 oktober 2015, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] unknown value, Гейнзе, Entsiklopeditjeskij leksikon.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Emil Kneschke, Heinse, Wilhelm, vol. 11, Allgemeine Deutsche Biographie band 11, 1880, s. 651–653.[källa från Wikidata]
- ^ unknown value, Гейнзе, Entsiklopeditjeskij leksikon.[källa från Wikidata]
- ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014, licens: CC0.[källa från Wikidata]
- ^ [a b] Archive of Fine Arts, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
- ^ Charles Dudley Warner (red.), Library of the World's Best Literature, 1897, läs online.[källa från Wikidata]
Tryckta källor redigera
- Heinse, Johann Jakob Wilhelm i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)
Vidare läsning redigera
- Haglund, Rolf: "Lycksalighetens öar". I tidskriften Janus, nummer 16 (1981:4), sidorna 3-23