Häxmästaren av Angmar

Häxmästaren av Angmar, Häxkungen av Angmar, är en romanfigur i bokserien Härskarringen av J.R.R. Tolkien. Han nämns även i flera andra av hans verk såsom Sagor från Midgård och Silmarillion.

Häxmästaren var ledaren för Nazgûlerna och skiljde sig i flera avseenden från övriga Nazgûler. Han var nämligen inte rädd för vatten som de andra Nazgûl och blev inte lika lätt förvirrad som de.^[1] Han var en trollkarl och kung sedan han blivit Nazgûl, och var troligen en av de tre Nazgûlerna av Númenoransk härkomst.^[2]

HistorikRedigera

Efter att Sauron förintat alvriket Hollin som efter förstörelsen fick namnet Eregion år 1697 under andra åldern stal han de Maktens Ringar som smitts av alverna där, och gav nio av dem till dödliga kungar, krigare och trollkarlar. Med ringarnas hjälp blev de mäktiga och förmögna, och de kunde göra sig osynliga när helst de ville. Men livet blev outhärdligt för dem och de slutade åldras, och en efter en, oavsett om deras vilja var ond eller god till att börja med, föll de under Saurons och Den Enda Ringens makt.^[3] De blev till Nazgûler, ringvålnader, Saurons dödligaste tjänare.

Den som senare blev känd som Häxmästaren av Angmar var en av dessa. Han uppträdde för första gången år 2251, andra åldern, liksom de övriga Nazgûlerna. Han var den kraftfullaste av de nio och Saurons främste befälhavare.

I samband med att Sauron föll i Sista Alliansens krig 3441, andra åldern, flydde Nazgûlerna österut och höll sig dolda under mycket lång tid framöver.

Tiden i AngmarRedigera

Mer än ett årtusende efter Sista Alliansens krig, år 1050, tredje åldern, började Sauron bygga upp sin makt i Dol Guldur, inte långt ifrån Glitterfälten. Runt år 1300 grundade Häxmästaren riket Angmar, med syftet att förstöra Arnors splittrade rike, detta för att Gondor fortfarande var starkt i söder.^[4] Huvudstaden var Carn Dûm som låg vid Dimmiga Bergens slut i norr. Där dvaldes onda män, orcher och andra ondskefulla varelser som Häxmästaren samlade under sin fana. Ingen visste vid denna tid att Häxmästaren var Nazgûlernas ledare; de flesta antog att han var en mäktig Mörk Númenoran.

Oenighet fortsatte att plåga Arnors riken, som delats upp i Arthedain, Cardolan och Rhudaur; och det rådde konstant inbördeskrig mellan dem. Häxmästaren gjorde allt för att uppmuntra detta sakernas tillstånd och skickade in spioner och förrädare bland dem. År 1349 togs Rhudaurs styrelse över av en ond herreman, som i hemlighet var allierad med Angmar. 1409 angrep Angmar Cardolan och Rhudaur; Rhudaur föll först och Cardolan föröddes och deras sista prins dog. Amon Sûls torn raserades, men palantíren räddades och fördes norrut till Fornost.

Häxmästaren anföll Arthedain upprepade gånger och han kunde mycket väl ha förintat hela Arnor den gången, om det inte varit för den tappre kung Araphor och de förstärkningar som Círdan sände. Vid samma tid sände Elrond efter förstärkningar från Lothlorien och tack vare dessa drevs Häxmästaren tillbaka.

Men Angmar läkte sina sår, återuppbyggde sina arméer, och förberedde sig för det slutliga angreppet mot Arthedain. Pesten 1636 utplånade de sista Dúnedain i Cardolan, som gömde sig i Kritåsarna. Vid samma tid skickade Häxmästaren kummelgastar som därefter bebodde många av gravkumlen där. Angmar återupptog sina angrepp på 1800-talet och Arthedain var hårt ansatt. 1974 sände Arvedui ett meddelande till Eärnil II av Gondor för att Häxmästaren förberedde nådastöten.

Eärnil besvarade Arveduis bön och skickade sin son Eärnur och en, med Gondors mått mätt, mindre flotta under hans ledning året därpå. Men Eärnur nådde inte fram i tid. Fornost hade fallit och Arnor fanns inte mer och Arvedui hade dött i Forochels isvik, då de allierade ryckte fram för att krossa Angmar.

De allierade bestod av Eärnurs, Lindons, och resterna av Arnors trupper, samt ett kompani hober från Fylke som aldrig återvände. Häxmästaren hade blivit för självsäker och istället för att strida innanför Fornosts murar mötte han de allierade ute på slätten. Striden vid Fornost utkämpades och redan i början av slaget drevs Angmars styrkor tillbaka mot Fornost. Men Eärnurs huvudstyrka, som bestod uteslutande av kavalleri, föll över honom norrifrån och Angmars styrkor slaktades.

Häxmästaren själv försökte fly till Carn Dûm men Gondors kavalleri, med Eärnur i spetsen, hann ifatt honom och samtidigt ryckte en styrka under Glorfindel ut från Vattnadal. Därefter blev Angmar så fullständigt besegrat att inte en enda av hans tjänare väster om Dimmiga Bergen överlevde slaget.

Då Häxmästaren såg att hans makt spriddes för vinden fick Eärnur skulden för detta och han red fram och försökte döda honom. Men Eärnurs häst kunde inte stå emot Häxmästarens anstormning och Eärnur fördes långt bort. Då gav Häxmästaren upp ett fasansfullt hånskratt, och de som hörde det skrattet glömde det aldrig. Men samtidigt red Glorfindel upp på sin vita springare, och Häxmästaren tvingades fly fältet, och ingen kunde se vart han tagit vägen i mörkret.

Eärnur ville förfölja Häxmästaren, men Glorfindel höll tillbaka honom och uttalade sin berömda profetia:

Han kommer inte återvända till dessa länder. Ännu ligger hans öde långt fram i tiden, och inte av en mans händer kommer han falla.

- Glorfindel, Appendix A.

Minas Morguls herreRedigera

Häxmästaren flydde från Angmar till Mordor där han samlade de övriga Nazgûl år 1980. Tack vare förräderi föll tornet vid Cirith Ungol och år 2000 började Nazgûlerna belägra Minas Ithil. Två år senare föll staden i deras våld och palantíren beslagtogs (och placerades långt senare i Barad-dûr för Saurons bruk). Större delen av Ithilien övergavs av Gondor och Osgiliath övergavs helt och förföll allt mera.

Eärnur övertog tronen år 2043 efter sin fars död, men kunde aldrig glömma den förödmjukelse han utsattes för av Häxmästaren uppe i norr. Samma år som Eärnur kröntes skickade Häxmästaren en utmaning om envig dem emellan, men Mardil lyckades hålla tillbaka konungens vrede den gången. Men sju år senare upprepades utmaningen och Eärnur red tillsammans med en liten eskort till Minas Morguls port och hördes aldrig av mer. Det antogs i Gondor att han dött av Nazgûlernas tortyr, men eftersom det inte fanns några vittnen till händelsen regerade rikshovmästarna "tills konungen kommer åter". Detta eftersom Eärnur inte hade några barn och att man ville undvika en upprepning av ättefejden långt tidigare.

Efter Eärnurs död bidade Häxmästaren sin tid och Nazgûlerna höll sig dolda i Minas Morgul. De byggde upp sina arméer, inklusive en ny ras av uruker. År 2475 sände han ut dem för att inta Osgiliath, som de också lyckades inta. Men de drevs ut av Boromir I, men hädanefter låg Osgiliath helt i ruiner. Boromir lyckades också återta Ithilien och till och med Häxmästaren började frukta honom. Men han kom att regera i endast 12 år sedan han fått ett förgiftat Morgulsår. Nazgûlerna drevs aldrig ut ur Minas Morgul så länge tredje åldern varade, och utgjorde ett ständigt hot mot Gondor.

Jakten på RingenRedigera

Sauron proklamerade sig öppet år 2951, och sände tre av ringvålnaderna till Dol-Guldur (Häxmästaren stannade i Minas Morgul), varav en tjänstgjorde som kurir. Vid någon tidpunkt mellan 3009 och 3017^[5] begav sig Gollum till Mordor och tillfångatogs till slut av Saurons tjänare. Detta var en lyckoträff för Sauron som därmed fick veta, genom tortyr, åtskilligt om hur Ringen kom i hans ägo. Men Gollums hat gentemot Sauron, eftersom han såg honom som sin främste medtävlare, var ännu starkare än hans fruktan. Därför vågade han lura Sauron att tro att Bilbo Baggers hemland låg i Anduins dal, inte långt ifrån de trakter Gollum själv härstammade ifrån. (Om Gollum hade berättat sanningen hade ringvålnaderna nått Fylke flera veckor tidigare.)

Sauron frigav Gollum och hoppades att hans tjänare, genom att skugga honom, skulle ledas till Ringen. Men Gollum fångades 1 februari 3018 av Aragorn II i utkanten av Döda träsken, och han förde honom till kung Thranduils rike. Saurons spioner i skogen upptäckte också att Gollum var, av allt att döma en människas fånge, och lite senare att också Gandalf anlänt till Thranduils rike. Men det tog tid innan dessa tidender nådde den Nazgûl som förde befälet i Dol-Guldur. Det tog också ytterligare tid innan Nazgûlen rapporterade vidare, eftersom han själv var angelägen att få fram mer information. Det borde alltså ha dröjt ända till slutet av april innan Sauron förstod att de Vise var underkunniga om Gollum. Detta torde ha fyllt honom med både vrede och rädsla och han förstod att tiden hastade.

Sauron ville fånga Gollum på nytt eller åtminstone beröva sina fiender detta byte. Han lät därför utnyttja hotet om krig för att störa sina fienders planer, och anföll samtidigt Gondor (Osgiliath) och Thranduils rike omkring den 20 juni. Men Gollum lyckades undfly både de vaktande alverna och orcherna och flydde västerut.

Häxmästaren ledde angreppet mot Osgiliath den 20 juni (ett viktigt syfte var att vinna en övergång för Nazgûlerna som avskydde vatten) med förhållandevis små styrkor, och vann övergången till stor del på grund av den skräck han spridde bland försvararna. När de tog sig över den stora bron i Osgiliath uppträdde de som osynliga gestalter emedan de inte hade några kläder, och således påbörjades jakten på Ringen.

Den 17 juli fick de kläder och hästar i närheten av Sarn Gebir som i hemlighet förts över floden.

De mötte Khamûl, 22 juli, vid Celebrants Fält som rapporterade att han inte kunde hitta Fylke i Anduins dalar. Men Häxmästaren var fast besluten att finna Gollum eller Fylke och beslöt att de skulle rida norrut. De fann varken Gollum eller Fylke och tiden gick och de återvände till Celebrants Fält. Där möttes de av budbärare från Barad-dûr med hotelser som förfärade till och med Häxmästaren själv. Tiden hastade och Sauron hade fått nys om profetian som var i omlopp i Gondor och Sarumans förrädiska handlingar, och slog fast att de Vise ännu inte hade Härskarringen. Han skickade därmed ringvålnaderna till Isengård (han menade att Saruman torde veta var Ringen fanns). Gandalf hann fly från Isengård med hjälp av Gwaihir innan de nådde fram. Men de fick [knapphändiga] upplysningar av Saruman angående Fylkes position och övertalades att rida dit. Han menade också att Gandalf var den ende som visste var Härskarringen fanns, så ringvålnaderna red mot Rohan i hopp om att finna honom.

Inte långt ifrån Isengård hann de ifatt Ormstunga som de förhörde. Ormstunga greps av en oerhörd skräck och berättade mer än han var tvungen till, van vid förräderi som han var: Han nämnde att Gandalf passerat genom Rohan och att Saruman visste mycket väl var Fylke låg. Häxmästaren förstod då att Saruman fört dem bakom ljuset, och han skonade Ormstunga. Men inte av barmhärtighet, utan för att han såg att denna varelse var ond och skulle skada Saruman om han fick leva.

Därefter delade han upp ringvålnaderna i fyra par och reda själv med det snabbaste in i Minhiriath. I närheten av Tharbad hann de ifatt en av Sarumans tjänare (den skelögde karln som Frodo mötte i Bri lite senare). Till Häxmästarens stora glädje bar mannen på detaljerade kartor över Fylke som Saruman ritat upp. Därmed fick Häxmästaren en betydligt klarare bild över det hela (även om han kände till länderna runt Bri någotsånär under sin tid i Angmar). Den skelögda karln skickades till Bri som en spion i Mordors tjänst, och Häxmästaren satte rädslans skugga på honom så att han inte skulle kunna förråda honom.

Ringvålnaderna kom till Sarne vad 22 september men utbygdsjägarna hindrade dem från att korsa vaden. De sände bud efter deras ledare, Aragorn II, men han var inte till hands, och ringvålnaderna dräpte eller skingrade utbygdsjägarna och korsade vaden. Häxmästaren sände tre ringvålnader under Khamûls ledning in i Fylke (Khamûl själv red till Hobsala). Häxmästaren begav sig till Kritåsarna, där han manade fram kummelgastar för att hindra ringbärarens flykt. Den 28 september lyckades en kummelgast tillfångata Frodo, men han räddades av Tom Bombadill.

Tidigt på morgonen den 30 september angrep tre Nazgûler Frodos bostad i Kricke gryt, utan att finna Frodo eller Ringen eftersom de redan gett sig av. Samma dag hade två andra Nazgûler trätt in i Bri, och hört att deras spion sett Frodo försvinna i tomma intet (sedan han av misstag tagit på sig Ringen). De angrep värdshuset den natten men hoberna, under Aragorns ledning, hade tagit sin tillflykt i ett annat rum och klarade sig oskadda.

Därefter mötte de Häxmästaren som slagit ett läger söder om Bri, i Andrath, och gav honom nyheter om deras misslyckande. Häxmästaren misstänkte att Frodo skulle fly österut mot Riftedal och sände därför fyra Nazgûler mot Väderklint. Själv ledde han fyra andra söderut längs Den Gröna Vägen utan framgång, och återvände till Bri. Efter midnatt, den 1 oktober, bröt de ned portarna och stormade fram igenom Bri. Men Frodo med vänner hade redan lämnat byn morgonen innan, och så snart de lämnat byn satte Gandalf efter dem.

Därefter red Häxmästaren, tillsammans med fyra andra Nazgûler, österut i stor vrede längs med landsvägen. De kände på sig att de var förföljda och gömde sig vid vägen då Gandalf red ifatt dem på Skuggfaxe. Häxmästaren ledde Nazgûlerna i en attack mot Gandalf på Väderklint under natten mot 4 oktober. Gandalf försvarade sig med eldmagi och skådespelet kunde ses av Frodo och Aragorn, detta trots att de befann sig tre dagar ifrån Väderklint. Vid gryningen kunde Gandalf fly norrut, men fyra Nazgûler förföljde honom fortfarande.

Natten den 6 oktober angrep Häxmästaren och de fyra övriga Nazgûlerna Frodo och de andra, i deras läger nedanför Väderklints topp. I deras närvaro tvingades Frodo ta på sig Ringen och han kunde därmed se Nazgûlerna som de såg ut i sin egen värld. De var vålnader iklädda grå kappor, med skarpa vita ansikten och nådlösa ögon. Häxmästaren var den längsta av dem och hade långt glänsande hår och en kungakrona på sin hjälm.

Häxmästaren anföll Frodo med ett långsvärd och en Morgul-klinga. Frodo högg mot Häxmästarens kappa och utropade Elbereths namn (Varda, Manwës drottning). Häxmästaren, som ropade högt av smärtan hennes namn bringade honom, högg Frodo med Morgul-klingan ovanför hjärtat vid axeln. En del av klingan gick sönder och började leta sig in mot hjärtat. Även om den senare togs bort i Riftedal av Elrond, fortsatte det gamla såret att plåga honom så länge han var kvar i Midgård.

Aragorn kom till hobernas räddning då han jagade bort Nazgûlerna med eld. Vid det här laget var ringvålnaderna säkra på att Ringen inte skulle kunna undfly dem längre, i tron att Frodo inte skulle kunna hålla ut länge till. Inte desto mindre var Häxmästaren bekymrad över händelserna på Väderklint: Han hade ansatts hårt av Gandalf och fruktade Aragorn. Dessutom hade Ringbäraren stått emot honom (trots att han inte var en mäktig person) och uttalat namnet Elbereth; vilket antydde att han stod i förbund med högalverna. Han kände även igen Frodos svärd från gravkumlet som ett av Dúnedains svärd, som gjordes i kriget mot Angmar. Han visste att om svärdet träffat honom hade det blivit hans bane (jämför med Glorfindels profetia). (Faktiskt kom Merry att använda exakt samma typ av svärd då han sårade Häxmästaren svårt vid Slaget vid Pelennor).

På grund av de här bekymren observerade Häxmästaren inte då Frodo och de andra drog sig tillbaka från Väderklint. Det var inte förr än den 7 oktober, då han och fyra andra ringvålnader återupptog jakten. Detta efter att de ridit längs landsvägen och över Sista Bron.

Den 11 oktober drev Glorfindel bort tre Nazgûler, inklusive Khamûl, från Sista Bron och stötte på två till (inklusive Häxmästaren). Tack vare att Glorfindel var en av högalverna kunde inte Häxmästaren konfrontera honom så länge det var ljust, med endast en följeslagare, så därför flydde han söderut.

Den 20 oktober samlade sig samtliga Nazgûler i närheten av Bruinens vad då de red ifatt Frodo med vänner. De förföljde Frodo, ridandes på Asfaloth, ända fram till vaden, Frodo tvingades att stanna sedan han korsat vaden. Nazgûlerna beordrade honom att ge upp Ringen, men Frodo vägrade. Då tvingade Häxmästaren ned sin springare i floden och lyfte sin hand; Frodos svärd bröts itu och han förlorade talförmågan.

Men plötsligt störtade en flodvåg fram, tack vare Elrond och Gandalf, som svepte iväg Häxmästaren och de andra två som befann sig i strömmen. De andra drevs ned i floden, av Glorfindel och de övriga på andra sidan, och sveptes bort. Kropparna av åtta hästar hittades senare och en mantel hittades nedströms. Tydligen red Häxmästaren med den nionde hästen hem till Mordor, som han förmodligen nådde i början av december. De övriga ringvålnaderna fick hjälp senare och återvände i hemlighet till Mordor.

Ringens KrigRedigera

När Häxmästaren åter befann sig i Minas Morgul började han förbereda sig inför det storskaliga angreppet mot Minas Tirith. Den 10 mars 3019 skickades en röd signal från Mordor (för att angreppet skulle inledas) och Morgul svarade med blixtrande blå flammor som fick marken att skaka. Ett hemskt skri ekade i dalen och så slogs Minas Morguls portar upp på vid gavel. Ut ur staden tågade den mäktigaste armén som någonsin lämnat staden sedan Isildurs dagar. Den leddes av Häxmästaren, sittande på en springare och iförd en kungakrona, och var i färd att tåga mot Osgiliath för att vinna flodövergången.

Samtidigt befann sig Frodo i Morguls dal, och då han såg Häxmästaren närma sig började hans sår plåga honom. Häxmästaren och hela armén stannade just före bron över Morgulduin, och det tycktes honom som att en främmande makt verkade i dalen. Frodos hand var nära att ta på sig Ringen (mot hans vilja), men så hittade han Galadriels ljusflaska i sin ficka, och glömde med ens alla sina bekymmer. I samma ögonblick red Häxmästaren snabbt vidare mot Anduin, och hans soldater följde honom. Innan de nådde fram till Osgiliath förenade de sig mot trupper från Harad som marscherat upp från söder.

Innan han red ut från Minas Morgul fick han en demonisk kraft av Sauron^[6]. Han var så kraftfull och fruktansvärd att till och med hans egna tjänare fruktade honom. Hans styrkor tog kontroll över Osgiliath den 12 mars och Faramir tvingades retirera till forten på västra stranden. Men fiendens styrkor var tio gånger större. Rammas Echor bröts sönder på flera platser, och Pelennors fält överröstes av Häxmästarens styrkor.

Häxmästaren sände iväg de andra Nazgûlerna på vingbestar, men höll sig själv dold. När Nazgûlerna föll över de retirerande männen av Gondor greps dessa av panik och flydde inför dem. Faramir utsattes för deras mörka andedräkt och föll till slut av en förgiftad pil, sänd av en sydrön. Men ett utfall under Gandalf och Imrahils skvadron kom till Faramirs hjälp, och förde honom och hans män tillbaka till staden.

Häxmästarens styrkor omringade Minas Tirith och började belägra staden. Häxmästaren var både grym och slug och hans syfte var att förlama staden med skräck och förtvivlan. Katapulter skickade en slags eldbomber över murarna och sedan också huvuden av de som fallit vid Osgiliath. De bevingade Nazgûlerna flög över staden och deras skrin fyllde staden med skräck.

När han såg att stadens motståndskraft började vackla inledde han huvudangreppet. Murbräckan Grond drogs fram till Minas Tiriths huvudport av väldiga dragdjur och troll. Häxmästaren själv uppträdde sedan på en svart springare och höjde sitt svärd. I det ögonblicket blev det alldeles stilla, och alla inblandade fylldes av skräck. Därefter ropade Häxmästaren högt tre gånger på något uråldrigt språk, och tre gånger slog Grond mot porten. Den tredje gången bröts porten itu som av ett blixtnedslag.

Därefter red Häxmästaren genom portvalvet (den förste fiende som gjort det). Alla flydde utom Gandalf, som sittande på Skuggfaxe, tålmodigt inväntat honom. En kortare ordväxling följde och så hördes Rohirrims horn vid gryningen ljuda långt borta, vilket fick Häxmästaren att fly från porten för att möta angreppet. För tillfället var han tvungen att retirera, men han var fortfarande herre över mäktiga krafter och hans arm var lång.

Ridandes på sin vingbest, och med en stor klubba av stål (mace), föll han över Theoden och hans livvakt och fyllde alla med skräck. Han träffade kungens häst, Snömane, med en pil som föll med kungen under sig (vilket blev hans bane).

Men så blev han utmanad av Dernhelm (egentligen Eowyn) som krävde att han skulle lämna kungen i fred. Hon avslöjade att hon var Eomunds dotter och Häxmästaren fylldes av tvivel (troligen på grund av Glorfindels profetia) och ondska. Hon fällde hans vingbest med ett skickligt hugg, vilket fyllde Häxmästaren med vrede. Han svingade sin klubba mot henne och krossade hennes sköld såväl som arm, och höjde sin klubba på nytt för att utdela nådastöten.

Men Merry hade, med sitt kummelsvärd, krupit mot honom bakifrån och högg honom i det ögonblicket bakom ena knäskålen. Häxmästaren ropade högt av smärta och han missade Eowyn. Med sina sista krafter drev Eowyn sitt svärd i utrymmet mellan hans krona och mantel, vilket blev hans bane. Kronan och manteln föll tomma ned på marken och således uppfylldes Glorfindels profetia.

Den 25 mars förstördes Den Enda Ringen i Domedagsberget, och Sauron och de återstående Nazgûlerna förstördes. De nio ringarna förlorade sin makt, och därmed vore det omöjligt för de nio ringvålnaderna att återvända till Midgård.

FilmatiseringarRedigera

I Peter Jacksons filmatisering spelas han av Lawrence Makoare och rösten är Andy Serkis. I Radioteaterns uppsättning av Sagan om Ringen är det Niklas Falk som ger rösten åt honom