Gustaf Rune Eriks

svensk författare

Gustaf Rune Eriks, född Gustaf Rune Eriksson 14 februari 1918 i Stockholm, död 12 maj 1999 i Stockholm, var en svensk författare som räknas till 40-talisterna och arbetarförfattarna.

Gustaf Rune Eriks.

Eriks arbetade som metallarbetare, busskonduktör och kontorist. Han var medarbetare i Arbetaren, Vi, BLM, 40-tal, Clarté och Läsbiten samt litteraturrecensent i Aftontidningen mellan åren 1944 och 1947.

Han skrev främst noveller, men debuterade 1943 med romanen Det blir bättre i vår, som även filmatiserats av Allan Edwall. Bland Eriks novellsamlingar återfinns bland andra Hänryckningens tid och Bortom orden. Hans mest kända novell heter Blått är det förlorades färg. År 1950 blev han tilldelad Svenska Dagbladets litteraturpris (delat med Tore Zetterholm, Hanserik Hjertén och Britt G Hallqvist).

År 1995 kom Olle Thörnvall ut med en avhandling om Gustaf Rune Eriks: Novellisten Gustaf Rune Eriks – en studie i hans liv och författarskap.

BibliografiRedigera

  • Det blir bättre i vår 1943
  • Hänryckningens tid 1944
  • Flickan som försvann 1946
  • Lyktorna 1947
  • Din ömhet är hunger 1948
  • Bortom orden 1950
  • Stenen och trädet 1954
  • Midnattstema 1955
  • Stadens ljus 1957
  • Lindansarens väg 1965
  • Städer och skeenden 1969
  • Från Slottet till Slussen 1981
  • Man och kvinna 1986
  • Blått är det förlorades färg 1995

Priser och utmärkelserRedigera