Öppna huvudmenyn

Global Maritime Distress and Safety System

(Omdirigerad från GMDSS)

Global maritime distress and safety system, GMDSS, är ett internationellt system som består av land- och rymdbaserad radioteknik samt radioutrustning på fartyg.

Det huvudsakliga syftet med systemet är att vid nöd eller behov av hjälp till sjöss, tillförsäkra en snabb, säker och automatiserad alarmering av i först hand myndigheter och organisation som ansvarar för sjöräddning, samt även andra fartyg i närheten av den nödställde.

GMDSS består en samling regler och standards som antagits av i första hand IMO och ITU. Reglerna från IMO är t.ex. genom SOLAS kapitel IV, tvingande för handelsfartyg i internationell trafik, men det finns även rekommendationer avseende GMDSS från IMO som omfattar i princip alla fartyg till sjöss. Reglerna från ITU är genom kapitel VII och IX i det internationella radioreglementet (ITU-RR) tvingande för alla som använder maritim kommunikation.

Reglerna från IMO antogs 1988 och omfattade då enbart fartyg som byggts efter den 1 februari 1992, den 1 februari 1999 blev kraven tvingande även för existerande fartyg.

HistorikRedigera

Historiskt har fartyg kollektivt varit ansvariga för att hjälpa varandra vid nöd, vilket reglerats i bland annat SOLAS V reg. 33 och satt i kraft i Sverige genom sjönödskungörelse (1952:581). 1985 trädde Sjöräddningskonventionen (SAR-konventionen) i kraft, vilken reglerar staters skyldigheter beträffande sjöräddning inom sina sjöräddningsregioner. Som ett komplement till SAR konventionen arbetade bl.a. IMO och ITU parallellt med att ändra kraven på fartyg så att det skulle passa ihop med SAR-konventionen. Syftet var att komplettera kravet så att fartyg i nöd eller behov av hjälp, i första hand ska kunna larma till ansvarig myndighet eller organisation i land, och fortsatt även kollektivt hjälpa varandra till sjöss. Med ändringarna på plats ändrades befälhavarens ansvar i SOLAS V reg. 33 och sjönödskungörelsen ersattes av förordning (2007:33) om befälhavares skyldighet vid faror för sjötrafiken och sjönöd.

SjöområdenRedigera

Eftersom GMDSS till mycket stor del bygger på internationellt överenskommen radioteknik, där varje radioteknik oftast har fysiska begränsningar med avseende på räckvidd, så delas täckningen från land upp i fyra sjöområden (sea areas) A1, A2, A3, A4.

Enligt kraven i SOLAS ska medlemsstatens regering definiera var de avser att vidmakthålla sjöområden A1 och A2, ifall detta inte är definierat så förtydligas i resolution A.801(19) att statens ansvarsområde automatiskt kommer att definieras som sjöområde A3.

A1Redigera

Ifall medlemsstatens regering har definierat sjöområde A1, så ska det inom detta område enligt resolution A.801(19), vara fullständig och kontinuerlig täckning via VHF mellan fartyg och land, via tal samt Digital Selective Calling (DSC). Definitionen bygger bland annat på att fartygets VHF-antenner sitter minst 4 meter över havet.

Stater har definierat sjöområde A1 med räckvidder på mellan 15 och 117 nautiska mil (27 - 217 kilometer).

A2Redigera

Sjöområde A2 är ett område utanför A1, där man från fartyg kan kommunicera med en kustradiostation på Medium Frequency (MF).

Ifall medlemsstatens regering har definierat sjöområde A2, så ska det inom detta område enligt resolution A.801, vara fullständig och kontinuerlig täckning mellan fartyg och land, via tal samt Digital Selective Calling (DSC).

Flertalet stater har definierat sjöområde A2 till ungefär 150 nautiska mil (280 kilometer).

A3Redigera

A3-området ligger utanför A1 och A2 och sträcker sig upp till 70 grader norr respektive 70 grader syd.

A4Redigera

A4-området ligger utanför A1, A2 och A3 och upptas till största delen av polarområden. (Nord om N70 och syd om S70)

KomponenterRedigera

DSC (Digital Selective Calling)Redigera

DSC-systemet bygger på att alla stationer (fartyg som kuststationer) har fått ett MMSI-nummer (Maritime Mobile Service Identity) som är unikt. Man kan skicka information direkt till en enda enhet, enheter inom ett geografiskt område, alla enheter eller till vissa grupper av enheter. På VHF använder man kanal 70 för att sända och ta emot den digitala informationen. MF använder 2187,5 kHz. HF-frekvenserna är: 4207,5 kHz, 6312,0 kHz, 8414,5 kHz, 125777,0 kHz, 16804,5 kHz.

För att ett fartyg ska vara godkänt enligt GMDSS måste man ha en separat antenn och mottagare för DSC-signalerna.

EPIRB (Emergency Position Indicating Radio Beacon)Redigera

Det finns tre typer av EPIRB:er som är godkända enligt GMDSS. COSPAS/SARSAT-epirb, COSPAS/SARSAT-epirb med inbyggd GPS och VHF-epirb.

COSPAS/SARSAT (Cosmicheskaya Sistyema Poiska Avariynych Sudov/Search And Rescue Satellite Aided Tracking) systemet består av 4 polära satelliter som lyssnar på 406 MHz. Det finns även ett par geostationära satelliter som tar emot en positionssignal från EPIRB:er med inbyggd GPS. Dessa kan även ta emot signal från vanliga EPIRB:er. När en COSPAS/SARSAT-satellit tar emot ett nödmeddelande så lyssnar den på vilken frekvens den fick det på och använder dopplereffekten för att lokalisera EPIRB:en som sänder. Denna data från mätningarna skickas ner till en LUT-station som räknar fram var den nödställde är. Denna data skickas i sin tur till ett MCC och därifrån till ett MRC.

VPIRB (VHF Position Indicating Radio Beacon) sänder digital information (DSC) på VHF kanal 70, och samtidigt ett nödanrop med syntetiskt tal på VHF kanal 16. Enda produkt på marknaden (hösten 2010) är den australiska "Mobilarm V100" PLB, och används främst som personlig nödsändare till egna fartyget vid "man över bord"-situation, eller som kustnära nödsändare för fartyg i area A1.

En satellit-EPIRB ska sända på två frekvenser. 406 MHz till satelliter och den ska även sända på 121,5 MHz för att man ska kunna pejla in den från flygplan och andra fartyg. En GMDSS-godkänd EPIRB ska sitta så att den har fri sikt uppåt och inte kan fastna i någonting ovanför den. Den aktiveras när den lossnar från sin hållare när skeppet har sjunkit en meter under ytan och börjar sända ut fartygets MMSI-nummer. Detta sänder den i 0,44 sekunder på 406 MHz och så sänder den en ton på 121,5 MHz i 50 sekunder. Detta fortsätter den med i 48 timmar.

SART Search and Rescue TransponderRedigera

SART är en radartransponder som är avsedd för personligt bruk. Den lyssnar på den frekvens som de tre-centimeters marinradar-stationerna använder. Kraven för dessa är att de på 1 meters höjd över vattenytan ska kunna "triggas" av en radar på 15 m höjd 5 nautiska mil bort. De flesta yrkesfartyg har sina antenner högre upp än 15 m. Den ska även kunna "triggas" av en luftburen radar (ungefär 1 000 m upp) på 40 nautiska mils avstånd. Batterikapaciteten ska vara 96 timmar i standbyläge och den ska kunna sända i 8 timmar. SART:en ska sitta vid dörren på kommandobryggan och man ska ta med sig den i livbåten när man går i. Vem som är ansvarig för detta är olika från fartyg till fartyg men det är ofta ett av befälen som har ansvaret.

AIS-SARTRedigera

En AlS SART och liknande AlS-sändare har ingen status som IDUA (Initial distress and urgency alerts) inom GMDSS, dvs de är inte att betrakta som en första nödsignal. AIS-SART och liknande sändare har till uppgift att göra sin omgivning (närområde) uppmärksam, men är inte klassade som nödsändare. Det finns i dagsläget inget styrande internationellt regelverk som föreskriver att en räddningscentral (RCC) måste ha en teknisk funktion som uppmärksammar sändningar från dessa sändare, inte heller finns det något regelstöd for att registrera denna typ av sändare. Beslutet innebär att JRCC inte ska registrera AIS-SART och liknande sändare. Enheten är inte är en nödsändare utan är endast avsedd for lokal lokalisering.

NAVTEXRedigera

En apparat för textmeddelande med väderprognoser och navigationsvarningar.

Maritima mobila tjänstenRedigera

Den maritima mobila tjänsten består av marin VHF, HF- och MF-radiokommunikation för samtal mellan fartyg och land, också bärbara radiosystem för lokal kommunikation (VHF).

InmarsatRedigera

Satellitkommunikation för sjöfarten.