Eldir är i nordisk mytologi havsjätten Ägirs tjänare eller träl. Han nämns som tjänare (þjónustumaðr) i den inledande prosan till eddadikten Lokasenna, men Snorre Sturlasson kallar honom träl (þrall).[1] Tillsammans med sin kollega Fimafengr tycks Eldir ha ansvarat för arrangemangen kring ett mångomtalat gästabud som Ägir höll för asarna, men som Loke förstörde genom att råka i gräl med gästerna.
I Lokasenna är Eldir den förste som konfronterar Loke.[2] Han representerar ”det yttre försvaret” mot objudna intränglingar och fyller alltså samma funktion som den anonyme herde som söker avvisa Skirner i Skírnismál 12.[3]
Gästabudet i Asgård redigera
Snorre berättar i Skáldskaparmál att Ägir en gång råkade styra sina steg till Asgård. Han mottogs då med stor gästfrihet av Oden i Valhall, undfägnades väl och fick god underhållning. Han imponerades storligen av vad han såg.
|
När Ägir gjorde sig redo för hemfärd bjöd han Oden och alla asarna hem till sig inom tre månader. Han ville nämligen återgälda deras gästfrihet med ett stort eget gästabud.
Gästabudet hos Ägir redigera
De som stod för det praktiska genomförandet av Ägirs bjudning tycks ha varit Eldir och Fimafengr, varför gudarna särskilt prisade dem för deras insatser. Men gillet urartade snabbt, vilket berättas i Lokasenna:
|
|
Snorre beskriver serveringen som helt automatiserad: ”Vid det gillet bars allting fram av sig självt, både mat och öl och all utrustning som behövdes till gillet.”[7] Någon förklaring till varför Loke härsknade till ges inte, men traditionen kan ju ha innehållit en sådan, gissar Finnur Jónsson.[8] Genom dråpet bröt Loke mot platsens frid, vilket också var ett hån mot gudarna – som dock inte kunde göra mer än att jaga bort honom, ty även han skyddades ju av den helgade friden.
Senare återvände Loke till gästabudssalen. Han fann då Eldir utomhus och frågade vad gudarna nu pratade om. Eldir svarade att de var strängt upptagna av inbördes beundran; de prisade sina vapen och sina egna hjältedåd. Loke förkunnade då som sin avsikt att gå in i salen för att reta upp dem. Eldir avrådde:
|
|
Men Loke lyssnade inte på Eldirs tal utan trädde på nytt in i salen. Därmed börjar det egentliga Lokasenna – Lokes hån mot gudarna. Men om Ägirs båda tjänare berättas inget mer.
Namnen redigera
Eldir tycks betyda ”den som gör upp eld”, varför han har antagits vara Ägirs kock.[9][10] Fimafengr verkar betyda ”den raske behovstäckaren”,[11] av fimi (”rask”) och fengr (ordagrant ”fångst”, men också ”anskaffning, förråd, lager” och liknande).[12] John Lindow gissar att namnet kan tolkas ”snabb betjäning” (”hurrying service”),[13] men måste samtidigt medge att eftersom serveringen tycks ha varit helt automatiserad kan det inte ha funnits mycket för Fimafengr att göra.[14] Frågan är om inte Lindows uppdelning av tjänarnas ansvarsområden i matlagning och servering är alltför modern. Björn Collinder tolkar Fimafengr som ”den raske skaffaren”,[15] och Nils Fredrik Sander översätter i sin nu föråldrade, men en gång mycket prisade utgåva av den poetiska Eddan, namnet Fimafengr till ”den raske fångstmannen”.[16] I så fall skulle alltså Fimafengr ha ansvarat för anskaffningen (”infångandet”) av maten, medan Eldir skötte tillagningen. Serveringen skötte sig själv.
Svenska namnformer redigera
Någon etablerad svensk form av namnet Eldir finns nog inte. Äldre översättare (t.ex. Nils Fredrik Sander, Arvid August Afzelius och Erik Brate) försvenskar namnet till Elder. Peter August Gödecke skriver Älde, liksom Björn Collinder (1957, 1970), som dock använder stavningen Elde. Karl G. Johansson och Mats Malm låter Eldir heta Eld.
Källor redigera
- Collinder, Björn, 1957, Den poetiska Eddan, Forum.
- Collinder, Björn, 1970, Snorres Edda, Forum.
- Faulkes, Anthony, 2007 (1998), Snorri Sturluson Edda, Skáldskaparmál 1, Viking Society for Northern Research. ISBN 978-0-903521-36-9
- Johansson, Karl G. och Malm, Mats, 1999, Snorres Edda, Klassikerförlaget. ISBN 91-7102-449-2
- Jónsson, Finnur, 1932, De gamle eddadigte, København.
- Lindow, John, 2001, Norse Mythology: A Guide to the Gods, Heroes, Rituals, and Beliefs, Oxford University Press. ISBN 978-0-19-515382-8
- Simek, Rudolf, 2007, Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer. ISBN 978-0-85991-513-7
Noter redigera
- ^ Skáldskaparmál, kap. 33.
- ^ Lokasenna, stroferna 1–5.
- ^ Lindow, 2001, sid 108.
- ^ Skáldskaparmál, kapitel G55.
- ^ Anthony Faulkes' normalisering, Skáldskaparmál, sid 1.
- ^ Finnur Jónsson, 1932, sid 100, Lokasenna, den inledande prosan.
- ^ Skáldskaparmál 33: At þeiri veizlu vannsk alt sjálft, bæði vist ok ǫl ok ǫll reiða er til veizlunnar þurfti.
- ^ Jónsson, 1932, sid 100, not till strof 1.
- ^ Jónsson, 1932, sid 100, not 1: ”den der tænder ild og koger”.
- ^ Collinder, 1957, sid 248: ”kocken”.
- ^ Jónsson, 1932, sid 100: ”den der behændig skaffer til veje, udfører”.
- ^ Simek, 2007, sid 82.
- ^ Lindow, 2001, sid 115.
- ^ Lindow, 2001, sid 107.
- ^ Collinder, 1957, sid 249 (Namnlistan), även Collinder, 1970, sid 131.
- ^ Fredrik Sander, 1893, Sämund den vises Edda, sid 444 (Fimafeng).