Öppna huvudmenyn

Nils Fartegnsson (Normerad nusvensk stavning. I de latinska medeltidsbreven återges dopnamnet i latiniserad form: Nicolaus Farthiegnsson), sannolikt född i slutet av 1200-talet och levde ännu 1352, var en norrländsk storman som ägde gods och mark i Ångermanland, Medelpad och Gästrikland. Av kung Magnus Erikssons förmyndarregering förlänades han ett område vid Luleälven i samband med det första kända koloniseringsprojektet i Norrbotten, men det är okänt om projektet förverkligades. Området innefattade det som senare skulle kallas Edefors laxfiske.

Medeltidsarkeologen Leif Grundberg knyter Nils till en norrländsk elit som skymtar i södra Ångermanland och östra Medelpad med stort ekonomiskt inflytande i stora delar av Norrland, och kallar Nils Fartegnsson för mellannorrländsk storman.[1]

Innehåll

I de medeltida källornaRedigera

Nils Fartegnsson nämns i fyra medeltida brev:

Det första är daterat 5 juli 1324, utan ort, med vilket Nils skänker ärkebiskopen den del i Indalsån som Nils far hade ägt.[2]

Det andra brevet utfärdades den 16 juli 1324 i Umeå, då Nils Fartegnsson närvarade vid tinget och såsom vittne undertecknade ett donationsbrev rörande ett hemman i Kåddis.[3]

Det tredje brevet är utfärdat den 2 februari 1327, då Nils Fartegnsson ingår som en av de penningstarka parterna i det konsortium som kronan och kyrkan bildat för ett koloniseringsprojekt vid Lule älv: ”Vi Olof av Guds nåde ärkebiskop i Uppsala, Johannes Ingimarsson, kunglig ombudsman över Hälsingland, Nils Farthiegnsson och Peter Ungi kungöra härmed för alla dem det nu och framdeles vederbör, att då området och floderna mellan Skeldepth och Ulu med kunglig myndighet förlänades att bebyggas och uppodlas, erhöllo vi förenämnda hela den flod, som kallas Lule med angränsande områden, kallade till-lider, ävensom dess bifloder, kallade tväråar (...) och hava så delat detta sinsemellan, att vi Olof och våra efterträdare efter oss skola för evärdeliga tider äga av hela det förenämnda området en tredjedel och jag Johannes Ingimarsson och mina arvingar den andra tredjedelen och vi förenämnda Nikolaus och Peter den övriga och sista tredjedelen ...” Parterna kom överens om att dela lika på kostnaderna för att bebygga och odla upp området, liksom på inkomsterna av detta.[4][5]

Till skillnad från när det gäller Nils Abjörnssons förläning vid Piteälven finns det inga uppgifter om att kolonisationsprojektet vid Luleälven faktiskt ledde till någon inflyttning eller nyodling.[6] Däremot nämns i ett dokument från 1331 att två av de ovannämnda intressenterna, Johan Ingemarsson och ärkebiskop Olof, ägde varsin tredjedel i ett laxfiske i Luleälven, sannolikt det som senare blivit känt som Edefors laxfiske.[7][8]

Med det fjärde brevet, daterat 1352 utan ort och datum, ger Nils Fartegnsson sin son Johan Nilsson ansvarsfrihet beträffande räkenskaperna för de gods han anförtrott honom söder om Ödmorden (det vida skogsbälte som skiljer den norrländska rikshalvan från Gästrikland och Uppland).[9]

SläktRedigera

Den enda namngivna släkting till Nils Fartegnsson som kan beläggas i de medeltida källorna är ovan nämnde sonen Johan.

Försök att identifiera Nils far FartegnRedigera

I det ovannämnda brevet 1324 anges att Nils Fartegnssons ej namngivne far ägt en andel i Indalsån. Utifrån Nils patronymikon har man i släktforskarlitteraturen gjort försök att se Nils Fartegnssons far i någon av de tre norrländska Fartegn som nämns åren 1300, 1314 och 1324, varav två anges vara bosatta i Ångermanland. Det har dock inte gått att påvisa någon förbindelse mellan dem och Nils Fartegnsson.

Fartegn unge - sannolik sonRedigera

Mer stöd finns för antagandet att Nils Fartegnsson skulle vara far eller åtminstone en äldre släkting till Fartegn Unge (Fale hin Unge), en man av viss betydelse som nämns som verksam i Medelpad och Hälsingland i fem medeltida brev utfärdade åren 1342–1363. I brevet 1342, då han byter till sig jord i Ångermanland, anges han vara underlagman i Medelpad.[10] Denne Fartegn Unge ligger troligen begravd vid Sköns kyrka i Medelpad. Enligt en gammal tradition upptecknad 1601 av antikvarien Johannes Bureus sades en medeltida gravhäll på Sköns kyrkogård ha varit lagd över en hjälte vid namn Fale den unge, som i livstiden skulle ha räddat en kungason från att mördas och sedan ha hjälpt denne till makten. Namnet Fale är en dialektal form av Farde och Fartegn. På den ännu bevarade gravhällen finns uthugget samma vapen som återfinns i Nils Fartegnssons sigillavtryck vidhängt breven från 1324[3] och 1352: en vapensköld innehållande en krökt arm från sinister.[11][9][12]

Obelagda förbindelser till BureättenRedigera

Se även De både rikshjältarna Fale Bure
 
Statyn Fale Bure av Lars Widenfalk restes vid Sköns kyrka 2013 till minne av Fartegn unge.[13]

På ohållbara grunder förde Johannes Bureus in denne Fale som stamfader till sin egen släkt, den så kallade Bureätten.[14] Sammankopplandet av Fale hin unge med Bureätten har medfört att Nils Fartegnsson än idag finns införlivad i många släkttavlor som en av Bureättens förfäder, ofta med spekulativa kopplingar till annan lågfrälse.

DNA-studieRedigera

Nils Fartegnssons obelagda förbindelse till Bureätten i kombination med medeltidsbrevens uppgifter om dennes möjliga släktband till Medelpad och flytt till Norrbotten, ligger till grund för ett påstående som framförts i Läkartidningen 1995 av Karl-Henrik Gustavson, professor i klinisk genetik på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala, och docent Sten Jagell. Enligt artikeln skulle det finnas en genetiskt belagd koppling mellan Nils Fartegnsson och många nutida bärare av Sjögren-Larssons syndrom (SLS, Västerbottensyndromet). I Sverige förekommer sjukdomen i 42 familjer, varav 37 med släktband till Norrbotten och Västerbotten, främst Skellefteå och Piteå, flera med band till Bureätten. Dessutom kommer några familjer från Sundsvallsregionen. SLS-genen i båda grupperna härrör från samma mutation. 22 personer med SLS i Norr- och Västerbotten har kunnat spåras till fyra anpar födda runt år 1700, som inte har någon gemensam anfader minst tre generationer tillbaka, vilket gör det troligt att anlaget redan då var väl spritt i området, och kan ha införts för 700 år sedan. Nils föräldrar antas i studien vara släkt med de flesta med rötter i östra Medelpad eftersom det gått så lång tid, inklusive SLS-patienter från Sundsvallsregionen, och en av hans föräldrar förmodas därför ha burit på genen. [15][16][17]

Artikeln har kritiserats för att vara baserad på ett statistiskt orimligt resonemang. Det borde ha varit fler än Nils Fartegnsson (om han alls flyttade från Medelpad till Västerbotten) som flyttade mellan orterna under medeltiden, och det är orimligt att tro att en av de få möjliga nybyggarna vi har kunskap om, och som skulle ha många kända avkomlingar (om han nu hade band till Bureätten) också skulle vara den som var bärare av genen.[18] I artikeln redovisas inget källstöd för Nils Fartegnssons band till Bureätten.[19]

NoterRedigera

  1. ^ Grundberg, Leif (2006). Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer; Doktorsavhandling. Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 59. Studia archaeologica Universitatis Umensis, 1100-7028 ; 20. Umeå: Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet. Libris 10261967. ISBN 91-7264-202-5 (inb.). http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-924  (s. 97, 136, 161, 199 f)
  2. ^ ”Nils Farthiegnsson giver ärkebiskop Olof i Uppsala den del som utställarens fader ägt i Indalsån med tillhörande fiske och omgivningar (DS 2471).”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 3287. 5 juli 1324. http://www3.ra.se/sdhk/pdf/3287.pdf. Läst 23 mars 2012. 
  3. ^ [a b] ”Johan Ingemarsson, fogde i Hälsingland, Björn, kanik i Uppsala, Olof i Nordingrå, prost i Ångermanland, Nils Farthienxsson, Farthiegnus de Nesemi, Uno, lagman, Øndo av Nedraby, Gullanus Lagmansson intygar på tinget i Umeå att Johan av Kåddis och hans hustru Cecilia skänkt ärkebiskop Olof och Uppsala domkyrka deras gård Kåddis jämte alla deras lösören (DS 2475).”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 3291. 16 juli 1324. http://www3.ra.se/sdhk/bild/3291.JPG. Läst 28 mars 2012. 
  4. ^ ”Ärkebiskop Olof i Uppsala, Johan Ingemarsson, fogde över Hälsingland, Nils Farthiegnsson och Peter Unge överenskommer om delning sins emellan av Lule älv med dess omgivningar och bifloder (DS 2606)”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 3462. http://www3.ra.se/sdhk/pdf/3462.pdf. Läst 23 mars 2012. 
  5. ^ Westin Gunnar, Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar, red (1962). Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600. Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. sid. 145. Libris 126591 
  6. ^ Wallerström, Thomas (1995). Norrbotten, Sverige och medeltiden: problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. D. 1. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. sid. 94. Libris 2003698. ISBN 91-22-01676-7 
  7. ^ ”Johan Ingemarsson uppgiver hur han och ärkebiskop Olof delat nedanskrivna lägenheter, dem de gemensamt äger (DS 2850).”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 3801. 7 juli 1331. http://www3.ra.se/sdhk/pdf/3801.pdf. Läst 28 mars 2012. 
  8. ^ Westin Gunnar, Westin Gunnar, Olofsson Sven Ingemar, red (1962). Övre Norrlands historia. D. 1, Tiden till 1600. Umeå: Norrbottens och Västerbottens läns landsting. sid. 147. Libris 126591 
  9. ^ [a b] ”Nils Fardieknsson ger sin son Johan Nilsson ansvarsfrihet beträffande räkenskaperna för de gods han anförtrott honom söder om Ödmorden (DS 4879).”. Svenskt diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven, SDHK 6315. 7 juli 1352. http://www3.ra.se/sdhk/bild/6315.JPG. Läst 23 mars 2012. 
  10. ^ Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995-) 1996,: sid. 250–252 : tab..  Libris 2191025
  11. ^ Leonard Bygdén, Om ursprunget till den historiska myten om Fale Bure, tidningen Samlararen 1890
  12. ^ Kaj Janzon, Vapenlikhetsfällan. Vapen- och sigillbruk under svensk medeltid. En introduktion för släkthistoriker jämte rättlser till Svenska medeltidsvapen, Svensk Genealogisk Tidskrift 2015:1, sid 53
  13. ^ Fale Bure är tillbaka efter 800 år, Sundsvalls tidning 2013-05-20
  14. ^ Sikeborg, Urban (1996). ”Johan Bures släktbok över Bureätten: tillkomst och tillförlitlighet”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995-) 1996,: sid. 280–283.  Libris 2191025
  15. ^ Iselius L, Jagell S, Sjögren-Larsson syndrome in Sweden: distribution of the gene, Clon GFenet 1981; 19: sid 233-56.
  16. ^ Från runsten till gen. Orsaken till Sjögren-Larssons syndrom ringas in Arkiverad 17 mars 2012 hämtat från the Wayback Machine., Landstingets i Gävleborgs projektdatabas 1995.
  17. ^ Karl-Henrik Gustavson, Sten Jagell, Maritta Pigg, Claes Wadelius, Från runsten till gen : Orsaken till Sjögren-Larssons syndrom ringas in, Läkartidningen, 1995, volym 92 (nr 28-29/95), sid 2748-2750.
  18. ^ Olof Cronberg och Stig Cronberg i artikeln ”Sjuka familjer. Genetik och genealogi” i Arv och Anor, Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 1996, red. Kerstin Abukhanfusa, ISBN 91-88366-23-5.
  19. ^ Sikeborg, Urban (2011). ”Ifrån hednatid en talrik och hedrad släkt : den historiska framställningen av Bureättens äldre led”. Släktforskarnas årsbok (Stockholm : Sveriges släktforskarförbund, 1995-) 2011,: sid. 91–96 : tab..