Eleonorafalk (Falco eleonorae) är en fågel i familjen falkar (Falconidae) som övervägande häckar kring Medelhavet.[2] Den livnär sig framför allt på flyttfåglar och häckar därför ovanligt sent på året, mellan juli och september.

Eleonorafalk
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult eleonorafalk, ljus morf.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningFalkfåglar
Falconiformes
FamiljFalkfåglar
Falconidae
UnderfamiljEgentliga falkar
Falconinae
SläkteFalco
ArtEleonorafalk
F. eleonorae
Vetenskapligt namn
§ Falco eleonorae
AuktorGené, 1839
Utbredning

Utseende

redigera
 

Eleonorafalken är en slank medelstor falk med lång stjärt. Den har en längd på mellan 36 och 42 centimenter och ett vingspann på mellan 90 och 105 centimeter. Den förekommer i två morfer. Den ljusa morfen är mörkbrun till mörkgrå på ovansidan och blekt brun på bröstsidan med distinkta, svarta streck likt lärkfalken, dock utan dennas rödaktiga lår. Den mörka är mörkbrun med något ljusare ränder på bröstet men undantagsvis helt svart. Den skiljer sig från den liknande lärkfalken genom kindfläckens obrutna kontur och brun färg på undersidan istället för väl avgränsade röda "byxor".

Eleonorafalkens vanligaste läte är ett skrovligt och nasalt "kjeh kjeh kjeh kjeh". Nära boet hörs varnande "kak kak" och "kekeke...".[3]

Utbredning

redigera

Eleonorafalken är en flyttfågel som häckarSardinien, i Egeiska övärlden, i Cypern, längs Kroatiens, Italiens och Nordafrikas kuster, på de östligaste Kanarieöarna och längs Spaniens medelhavskust. Den övervintrar framför allt på Madagaskar, men även i östra Afrika och på Maskarenerna.

 
Utbredningsområde
Gult - häckningsområde
Blått - övervintringsområde

Förekomst i Sverige

redigera

I Sverige har fågeln observerats vid 23 tillfällen, framför allt i Skåne samt på Öland och Gotland.[4] Fynden är ojämnt fördelade årsvis; 2006 sågs sex individer, varefter det dröjde till 2015 tills arten sågs igen, då vid fyra tillfällen.[4]

Ekologi

redigera

Eleonorafalken livnär sig framför allt på flyttande fåglar, varför den häckar i juli-september när födotillgången är som störst. Den fångar även insekter. Häckningen sker i kolonier på öar och klippbranter som gärna vetter mot havet. Den glider mycket på plana vingar på jakt efter byten.[3] Flykten är avspänd med elastiska vingslag och kan påminna om en labb.[3]

 
Ägg från eleonorafalken.

Status och hot

redigera

Eleonorafalken är relativt fåtalig, men har ett stort utbredningsområde och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] I Europa, som omfattar minst 95 % av artens utbredningsområde, tros det häcka 14 300–14 500 par.[1]

Fågelns svenska och vetenskapliga namn hedrar Eleonora av Arborea (1350–1404), hjältinna i Sardiniens kamp för självständighet från Aragonien och som utfärdade en lag som skyddade duvhök och falkar vid deras bon.[5]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2013 Falco eleonorae Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ [a b c] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 118. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b] Eleonorafalk, BirdLife Sveriges raritetskatalog
  5. ^ Jobling, J. A. (2015). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2015). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

redigera