Öppna huvudmenyn
Sigurd dödar Fafne. Illustration av Arthur Rackham publicerad 1911.

Fafne eller Fafner, isländska Fáfnir, son till Hreidmar, broder till Regin och Utter, var i nordisk mytologi en drake som vaktade en guldskatt. Han var från början en dvärg, som hade förvandlat sig till drake just för att vakta skatten.

Skatten var en bot till Hreidmar för att Loke dödat hans son Utter. Utter kunde precis som brodern Fafne anta djurhamn och Loke var vid jakten ovetande om att uttern han dödat och därefter delat med Oden och Höner var den förklädde dvärgen Hreidmars son. Hreidmar tog Oden och Höner som gisslan och krävde i bot att Loke skulle fylla utterskinnet med guld och därefter täcka det guldfyllda skinnet med mer guld.

Hreidmar föreslog att Loke skulle stjäla Andvares fantastiska skatt vilket säkert skulle fullgöra boten. Andvare var en skarptandad gädda vilken inte gick att fånga med spö eller vanlig lina. Loke lyckades dock med hjälp av havsjättinnan Rans nät snärja gäddan och avtvinga honom skatten inklusive en magisk ring. Ringen ruvade enligt Andvare på en förbannelse som förorsakade våldsamma olyckor för sina ägare.

Loke ville behålla ringen för sig själv, men ringen behövdes för att täcka över det sista morrhåret på Utter och därvid fullgöra boten. Ringen spred sin ondska och girighet och medan Regin var borta och arbetade med dvärgarna beslutade sig Fafne för att döda Hreidmar och själv äga hela skatten. Därefter förvandlade Fafne sig till en drake för att bättre kunna försvara sin skatt och hålla plundrare borta.

I sagan om Sigurd dödades Fafne med svärdet Gram av Sigurd, som på så vis tog drakens skatt. Han fick därefter tillnamnet Fafnesbane, "den som dödade Fafne". När Sigurd sedan tillredde Fafnes hjärta över en öppen eld, brände han sig på ett finger och sög på det. Men när drakens blod kommit på hans tunga, förstod han fåglalåt och hörde då fåglarnas uppmaning att döda även Regin för att ensam komma i besittning af Fafnes guld.

Se ävenRedigera

KällorRedigera

Fafner i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)