Förvisningen

film från 2007 regisserad av Andrey Zvyagintsev

Förvisningen (ryska: Изгнание, Izgnanije) är en rysk dramafilm från 2007 i regi av Andrej Zvjagintsev, med Konstantin Lavronenko och Maria Bonnevie i huvudrollerna. Den handlar om en man som besöker sitt barndomshem tillsammans med sin fru och deras två barn, och där får veta att frun är gravid med en annan mans barn. Filmen bygger löst på romanen The Laughing Matter från 1953 av William Saroyan. Lavronenko vann priset för bästa skådespelare vid filmfestivalen i Cannes, där filmen hade premiär.

Förvisningen
(Izgnanije)
GenreDrama
RegissörAndrej Zvjagintsev
ProducentDmitrij Lesnevskij
ManusOleg Negin
Andrej Zvjagintsev
Artjom Melkumjan
Baserad påThe Laughing Matter (1953) av William Saroyan
MedverkandeKonstantin Lavronenko
Maria Bonnevie
OriginalmusikAndrej Dergatjev
Arvo Pärt
FotografMichail Kritjman
KlippningAnna Mass
ProduktionsbolagREN film
Premiär18 maj 2007
Speltid157 minuter
LandRyssland
SpråkRyska
IMDb SFDb Elonet
Yle Arenan

Medverkande

redigera
  • Konstantin Lavronenko – Alexander
  • Maria Bonnevie – Vera
  • Aleksandr Baluev – Mark
  • Dmitrij Uljanov – Robert
  • Vitalij Kisjtjenko – läkare
  • Maksim Sjibajev – Kir
  • Jekaterina Kulkina – Eva
  • Jelena Ljaboda – Veras röst

Tillkomst

redigera

Filmen tog tre år att göra. Manuset bygger löst på William Saroyans roman The Laughing Matter från 1953 och hade ursprungligen mycket dialog, men Zvjagintsev blev missnöjd under provfilmningarna och strök stora delar av dialogen.[1] Inspelningen tog 103 dagar och skedde i Frankrike, Belgien, Moldavien och Ryssland. Tiden och platsen i filmen är medvetet diffus och blandar drag från olika delar av Europa.[2]

Utgivning

redigera

Filmen hade premiär vid filmfestivalen i Cannes 2007, där Lavronenko fick priset för bästa skådespelare.[3] Den släpptes i Ryssland 4 oktober 2007. I Sverige gick den upp på bio 23 november samma år.[4]

Mottagande

redigera

Carl-Johan Malmberg skrev i Svenska Dagbladet: "Det är en märklig film, på många sätt beundransvärd, men också monoton i det plågsamma grepp den tar på åskådaren. [...] Spänningen ligger i såväl yttre som inre skeenden; vi är nära kammarspelens Bergman och familjeberättaren Tarkovskij, fast med enklare, ibland subtilare medel." Malmberg gav filmen högsta betyg och kallade den "en cinematografisk poesi utan motstycke i dagens filmkultur".[5]

Källor

redigera

Externa länkar

redigera