Förlagskrisen var en ekonomisk kris omkring 1970–1972 för svenska utgivare av kvalitetslitteratur som Bonniers och Norstedts förlag.[1][2][3]

Orsaker och förloppRedigera

Allmänt rådde fri prissättning i Sverige under efterkrigstiden, men bokbranschen hade dispens för fasta bruttopriser av kulturpolitiska skäl.[1] Fasta bruttopriser innebär att bokförlaget bestämde det pris som kunden betalar; detta är orsaken till att svenska böcker från 50‑ och 60‑talen har tryckta priser på bokomslaget som ”Pris 37:50, inb. 44:50”. Motiveringen för dispensen var att fri prissättning skulle leda till konkurrens som var ogynnsam ur kultursynpunkt.[1]

Försäljningen av kvalificerad skönlitteratur stagnerade under 60‐talet.[1] Förlagen ökade priserna och antalet titlar för att kompensera för hotande förluster.[1] Bokpriserna steg mer än dubbelt så snabbt som konsumentprisindex mellan 1955 och 1967 tills svenska bokpriser var högst i världen.[1] Fria bruttopriser infördes 1 april 1970.[1] Kvalitetsutgivningens olönsamhet – som förlagen varit ovilliga att diskutera offentligt – blev uppenbar när prissättningen blev fri. Facklitteraturutgivningen och massmarknadsutgivningen drabbades inte av nedgången.[1]

Returrätten försvann nästan i samband med att priserna släpptes fria.[3] Bokhandlarna tvekade att ta hem smala diktböcker, och förläggarna tvekade att ge ut sådan litteratur.[3]

Statistik om utgivningRedigera

Krisen för kvalitetsutgivning kan beskrivas med statistik över bokmarknaden. Under sista hälften av 50‑talet utgavs i genomsnitt 396 skönlitterära verk av svenska författare.[3] Till sista hälften av 60‑talet steg antalet visserligen till 446, men skönlitteraturens andel av bokutgivningen sjönk från 31,5 procent 1945 till 17,2 procent 1972.[3] Den nya pocketboktekniken användes till en början mest för utgivning av skönlitteratur: 1960 kom 58 skönlitterära pocketböcker mot 29 facklitterära pocketböcker.[3] Men pocketboksexplosionen gynnade snart facklitteraturen: 1969 utkom 441 facklitterära pocketar mot 217 skönllitterära.[3] Pocketsuccéer som Göran Palms Indoktrineringen i Sverige underströk en trend där facklitteratur i pocketupplaga överskuggade romaner och diktning.[3]

Skönlitteraturutgivningen började minska från slutet av 60‑talet: 1968 utgavs 1015 titlar, men 1972 blott 858.[3] Lyriken drabbades hårdast. År 1965 utgavs 18 debutanter, men 1973 bara 4.[3] Anmärkningsvärt är att Bonniers inte utgav en enda debutant under året 1973.[3] Parallellt förlorade kvalitetstidskrifter som BLM och Ord och Bild prenumeranter.

FöljderRedigera

Kvalitetsförlag minskade drastiskt sin utgivning och personalstyrka.[2] Bokklubbarnas betydelse ökade,[2] i synnerhet sedan bildandet av Månadens Bok offentliggjorts i december 1972 av ägarna Bonniers, Norstedts, Wahlström & Widstrand och Forum.[3] Statligt litteraturstöd infördes 1975.[3] Bonniers bildade 1977 dotterbolaget Alba för utgivning av kvalificerad skönlitteratur till lägre kostnad.

Nytänkandet med bokklubbar och Månadens bok visade sig vara affärsmässigt framgångsrikt.[3] Det fanns farhågor om att boklubbarna skulle leda till en bestseller-utgivning och hota boklådorna.[3] Farhågorna besannades inte; Månadens bok samarbetade med boklådorna, och utgivningen av svensk kvalitetslitteratur vände brant uppåt 1973‑1976.[3] Det kunde inte hävdas att bokklubbarna hotade bredden i utgivningen.[3]

Omstruktureringar, litteraturstöd och, troligen, vinster från Månadens bok gjorde alltså att situationen för kvalitetslitteratur förbättrades efter bottenåret 1972.[3] I slutet av 1970‐talet var krisen övervunnen.[3] Däremot ökade maktkoncentrationen i bokbranschen.[3]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h] Per I. Gedin, Litteraturen i verkligheten. Stockholm 1975.
  2. ^ [a b c] Eva Bonnier, Börs och katedral – sex generationer. Stockholm 2003.
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t] Johan Svedjedal, Gurun och grottmannen och andra litteratursociologiska studier. Stockholm 1996.