Svalstjärtskolibri[2] (Eupetomena macroura) är en fågelart i familjen kolibrier.[3][4] Den förekommer i Sydamerika från Guyanaregionen till Bolivia. Beståndet anses vara livskraftigt.

Svalstjärtskolibri
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningSeglar- och kolibrifåglar
Apodiformes
FamiljKolibrier
Trochilidae
SläkteEupetomena
ArtSvalstjärtskolibri
E. macroura
Vetenskapligt namn
§ Eupetomena macroura
AuktorGmelin, 1788
Utbredning

Utseende redigera

 

Svalstjärtskolibrin är en förhållandevis stor kolibri med en längd på 15–17 centimeter och en vikt på upp till nio gram. Fjäderdräkten är blå och grönaktig och ett kännetecken för arten är dess långa och kluvna stjärt, som ofta beskrivs som påminnande lite om den hos en svala.

Utbredning och systematik redigera

Arten förekommer i Sydamerika och delas in i fem underarter med följande utbredning:[3]

  • Eupetomena macroura macrouraGuyanaregionen till norra, centrala och sydöstra Brasilien samt Paraguay
  • Eupetomena macroura simoni – nordöstra Brasilien (södra Maranhão, Piauí och Ceará till Minas Gerais)
  • Eupetomena macroura cyanoviridis – sydöstra Brasilien (Serra do Mar i södra São Paulo)
  • Eupetomena macroura hirundo – östra Peru (Huiro)
  • Eupetomena macroura bolivianasavann i nordvästra Bolivia (Beni)

Släktskap redigera

Fågeln placeras traditionellt som ensam art i släktet Eupetomena, men genetiska studier[5] visar att den står mycket nära sorgkolibrin som därmed allt oftare inkluderas i Eupetomena.[4]

Levnadssätt redigera

Som andra kolibrier livnär sig svalstjärtskolibrin på nektar, dock kan den även fånga små insekter i flykten. Den förekommer i savannliknande biotoper med buskar och träd. Fågeln häckar mellan åtminstone oktober och mars i Brasilien, till juni i delstaten São Paulo.[6]

Status och hot redigera

Arten har ett stort utbredningsområde, men både populationsstorlek och trend är okända.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN anser inte att den är hotat och kategoriserar den därför som livskraftig (LC).[1] Den beskrivs som ganska vanlig,[7] dock sällsynt i Guyanaregionen och först noterad i Argentina i juli 1993.[6]

Källor redigera

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Eupetomena macroura . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 18 januari 2018.
  2. ^ BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ [a b] Rasmussen P & D Donsker (Eds). 2020. IOC World Bird List (v10.2). doi :  10.14344/IOC.ML.10.2.
  5. ^ McGuire, J.A., C.C. Witt, J.V. Remsen, Jr., A. Corl, D.L. Rabosky, D.L. Altshuler, and R. Dudley (2014), Molecular Phylogenetics and the Diversification of Hummingbirds, Current Biology 24, 910-916.
  6. ^ [a b] Schuchmann, K.L. & Kirwan, G.M. (2018). Swallow-tailed Hummingbird (Eupetomena macroura). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/55395 6 oktober 2018).
  7. ^ Stotz, D.F., Fitzpatrick, J.W., Parker, T.A. and Moskovits, D.K. 1996. Neotropical Birds: Ecology and Conservation. University of Chicago Press, Chicago.

Externa länkar redigera