Öppna huvudmenyn
Esbjörn Reuterholm. Kopparstick.

Esbjörn Christian Reuterholm, född 12 mars 1710, död 20 januari 1773Svidja (i Finland), var en svensk friherre och riksråd.

Han var son till Nils Esbjörnsson Reuterholm och far till Gustav Adolf Reuterholm.

Tidiga årRedigera

Reuterholm blev 1728 e.o. kanslist vid Generalförrådskassakontoret i Krigskollegium samt 1729 i Justitierevisionen, men ägnade sig därefter inte längre åt tjänstemannabanan, med undantag av att han en kortare tid vikarierade som lagman i Skåne samt biträdde sin far i skötandet av dennes landshövdingesyssla i Stora Kopparbergs län. Däremot tjänstgjorde han vid hovet, från 1739 som hovjunkare och från 1744 som kammarherre, och erhöll vid sitt avsked ur hovtjänsten hovmarskalks titel.

Reuterholm var en av frihetstidens märkligare personligheter, en verklig karaktär, men av något besynnerlig natur. Han var arbetsam, ordningsälskande ända till pedanteri, orädd, viljestark, ärlig i sin övertygelse och rättrådig, såvida han inte förblindades av partifanatism. Detta hände dock inte så sällan, och då blev han oresonlig, hänsynslös och hätsk. Han synes ha lämnat tjänstemannabanan för att ägna sig åt jordbruk, som han energiskt bedrev, först på Tunbyholm i Skåne och efter 1753 på Svidja, där han skall ha levt sju år i fullkomlig avskildhet från omvärlden. Vid sidan av jordbruket upptog även litterära sysselsättningar hans tid. Han var en energisk skribent, även om hans stil var i hög grad omständlig och tung. Sina från fadern ärvda handskriftssamlingar utökade han med omfattande egna, som han omsorgsfullt registrerade, men som 1758 gick förlorade genom brand, och längre fram skrev han en mängd uppsatser i politiska frågor.

Politisk karriärRedigera

Först vid 1760 års riksdag började Reuterholm ägna sig åt det politiska livet och framträdde som en energisk mössa. Hattarnas äventyrliga krigspolitik, slöseri med statsmedel och korruption fick i honom en skoningslös domare. Han var en ivrig vän av frihetstidens statsskick, och i överensstämmelse med dennas anda var hans uppfattning av friheten i hög grad aristokratiskt byråkratisk. Men även om han fordrade auktoritet åt ämbetsverken, ställde han också stora krav på dem och var en obeveklig motståndare till byråkratiskt självbestämmande. Sedan han i början av 1765 års riksdag väckt uppmärksamhet genom den stränga granskning han som medlem av bankodeputationen genomförde av hattarnas hushållning med banken, inkallades han, vid hattväldets fall, 11 september 1765, i Riksrådet.

I Riksrådet befanns han emellertid alltför självständig för att helt kunna gå i partidisciplinens ledband. Så t. ex. motsatte han sig den förföljelse, som mössorna lät utsätta den för herrnhutism anklagade, men dittills av hattarna skyddade prästen Anders Carl Rutström, och drog därigenom på sig en skarp anmärkning från prästerna och bönderna i Stora deputationens lagutskott kort före slutet av 1765-66 års riksdag. Vid ett par tillfällen tog han till och med kungens parti, när rådets pluralitet tycktes honom inskränka kungens rätt, och hans många anmärkningar mot ämbetsverken för försumlighet och andra tjänstefel torde även ha väckt oro bland mössorna.

Otvivelaktigt var det Reuterholms stränga rättskänsla, som i allmänhet gjorde sig gällande i dessa tvister, men ibland förleddes han av sin benägenhet för rättshaverism och av sitt despotiska lynne att själv kränka rättvisans krav. I synnerhet blev detta fallet i hans strid 1768 med Kammarkollegium, som genom en dom i en jordatvist (det s. k. Cronackerska målet) tycktes honom ha förgripit sig på de adliga privilegierna och genom invändningar mot rådets av Reuterholm förestavade slutliga utslag i målet retade denne till ursinnig vrede. Under hattväldet hade mössorna brukat ogilla tillsättandet av utomordentliga domstolar såsom ledande till partiförföljelse, men nu genomdref dock Reuterholm, att Kammarkollegium skulle lagföras inför en sådan domstol, nämligen en avdelning av hovrätten, bildad på sådant sätt, att Reuterholm till bisittare i den lät välja ut de ivrigaste mössanhängarna bland hovrättens ledamöter. Det missnöje denna sak uppväckte inom ämbetsmannavärlden torde i väsentlig mån ha bidragit till mösspartiets snart därefter inträffade fall. Yid detta visade Reuterholm sig som en energisk partiman.

Han motsatte sig kung Adolf Fredriks yrkande (i februari 1768), att en urtima riksdag skulle sammankallas för att avhjälpa den kris, som förorsakats av mössornas finanspolitik. Då konungen (i december samma år) för att genomdriva sin vilja avsade sig regeringsmakten, ville Reuterholm, att rådet ändå skulle regera med hjälp av namnstämpeln, och då ämbetsverkens "inaktivitetsförklaring" tvingade rådet till eftergift, protesterade han mot de begångna "olagligheterna". Vid den under dessa omständigheter tillkomna riksdagen i Norrköping 1769 fick hattarna överhanden, och Reuterholm blev då tillsammans med sina meningsvänner inom rådet ställd till rätta för sitt förhållande både i den Cronackerska saken och i riksdagsfrågan. Orädd, som alltid, var han den ende av de anklagade, som försvarade sig, men blev liksom de övriga avsatt.

Då mössorna i början av Gustav III:s regering återfick makten, inkallades han ånyo, i oktober 1771, i rådet, men avsattes 1772 genom Gustav III:s statskupp. Under den akt af denna, som Jacob Magnus Sprengtporten utförde i Finland, blev Reuterholm, som då vistades på Svidja, av Sprengtportens utskickade, fänriken Cosswa (Mikael Anckarsvärd), lockad ombord på dennes jakt och förd fången till Sveaborg. Enligt Sprengtportens uppgift behandlades han där väl, men enligt hans son (G.A. Reuterholm) ådrog han sig genom fängelserummets bristande hygien den sjukdom, som, sedan han inom kort blivit frigifven, följande år orsakade hans död.

Den välkända partiskriften Upplysning för svenska folket om anledningen, orsaken och afsigterna med urtima riksdagen 1769 har tillskrivits Reuterholm, men är med stor sannolikhet inte författad av honom.

KällorRedigera