Erik Falk (historiker)
svensk historiker
Erik Valdemar Falk, född 18 februari 1873 i Norra Råda, död 6 oktober 1944 i Bromma, var en svensk historiker. Han var bror till Herman Falk, son till Otto Falk och sonson till Herman Adolf Falk.
| Erik Falk | |
 | |
| Född | 18 februari 1873[1] Norra Råda församling[1], Sverige |
|---|---|
| Död | 6 oktober 1944[1] (71 år) Bromma församling[1], Sverige |
| Medborgare i | Sverige |
| Sysselsättning | Historiker[1] |
| Föräldrar | Otto Falk[1] |
| Släktingar | Erik Falck (syskon)[2] Herman Falk (syskon)[1] |
| Redigera Wikidata | |
Falk blev filosofie doktor 1912, och var från 1907 adjunkt och från 1912 lektor vid högre allmänna läroverket å Östermalm.
Han författade bland annat Sverige och Frankrike från Gustav II Adolfs död till upplösningen av det svensk-franska förbundet 1632–34 (1911), Dantes uppfattning av stat och kyrka (1917) och Familjen Medici (1925). Falk utgav även läroböcker för gymnasiet i allmän och svensk historia.
Erik Falk är begraven på Norra Råda kyrkogård.
Källor redigera
- Svensk uppslagsbok. Malmö 1931.
- Erik Falk (historiker) i Svenskt biografiskt lexikon
- Erik Valdemar Falk på Gravar.se
Noter redigera
- ^ [a b c d e f g] Erik Valdemar Falk, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
- ^ Bengt Falck, läst: 31 juli 2019.[källa från Wikidata]