Öppna huvudmenyn

Enköpings station är en järnvägsstation i Enköping, Uppsala län.[1] Stationen har en plattform med två spår (samt ytterligare tre spår utanför dessa). Plattformen nås via en gångtunnel under spåren. Via gångtunneln når man även området norr om järnvägen.[2]

Enköpings station
Enköping station 2010.JPG
Enköpings station
Stationsinformation
OrtEnköping
Öppnade1876
Trafikeras avSJ
Kapacitet
Antal spår5
Läge
Koordinater59°38′41″N 17°05′17″E / 59.64475°N 17.08816°Ö / 59.64475; 17.08816
StationssignaturEp

HistorikRedigera

I början av år 1871 fick Enköpings befolkning veta att Stockholm-Westerås-Bergslagens Järnvägsaktiebolag hade bildats. Planerna var att sträckan skulle gå från Sedvalla eller Västerås via Bred-Sparrsätra-Härkeberga-Litslena-Husby-Sjutolft och vidare mot Stockholm. Man var inte ett dugg intresserad av Enköping. Man ville undvika konkurrensen från ångbåtstrafiken mellan Enköping och Stockholm.

Enköpings befolkning ville bli en del av detta och gjorde allt de kunde för att få medverka. Rådstugan i Enköping meddelade bolaget att om de ville dra sträckningen genom Enköping så skulle staden gratis låta bolaget använda mark och dessutom skulle de få fri grustäkt i stadens grustag. Till rådstugans besvikelse imponerade inte erbjudandet på bolagsledningen, vilken ansåg att det skulle kosta mycket mer än så.

Då skickade Enköping kronofogde Wallin och handlare Östlund till Stockholm för att ha ett möte med bolagsledningen för att erbjuda aktieköp för 50 000 kr under förutsättningen att järnvägens sträckning ändrades så att den gick genom staden och de ville även att en station skulle byggas.

Enköping hade svårt att få ihop pengar till erbjudandet då stadens totala inkomst låg på 20 000 kronor detta år. Men förmögna enköpingbor erbjöd sig dessutom att själva köpa aktier i bolaget. Bolagsledningen gick med på det och på den vägen var det. Det enda kruxet var att man visste inte riktigt var man ville placera järnvägen. Överingenjör Claes Adolf Adelsköld skickades till Enköping för att se efter var man kunde tänkas lägga den. När han kom tillbaka föreslog han att järnvägen skulle gå från Fanna, över Korsängsfälten, förbi hamnen och sedan vidare mot Västerås. Eftersom järnvägens främsta syfte var att frakta gods så ansåg man att den skulle ligga vid hamnen, för då kunde man även dra nytta av ångbåtarna. Man var inte längre rädd för konkurrensen från båtarna.

Man hade haft problem med ekonomin, eftersom ett lån på 5 miljoner från staten blev avslaget av riksdagen. På grund av den bristande ekonomin erbjöd sig en affärsman vid namn Souilé från Paris att köpa hela företaget för 865 000 kronor. Men man tackade då nej, eftersom de som satt i bolagsledningen trodde att man skulle lyckas med projektet i alla fall. Dock krävdes för detta en hel del besparingar och nedskärningar av kostnaderna. Den mest märkbara konsekvensen av dessa besparingar blev att stationen, som ju först var tänkt att ligga vid hamnen, nu kom att placeras norr om staden. Anledningen till detta var att kostnaderna för inlösen av mark skulle bli för höga. Den mäktiga åsen hindrade en placering av stationen i närheten av stadens bebyggelse varför järnvägen kom att byggas norr om åsen långt bortom den dåvarande bebyggelsen. Stationsbyggnaden kunde inte ens ses från staden.

Järnvägen mellan Stockholm och Västerås invigdes den 12 december 1876 av konung Oscar II, och på denna sträcka fanns Enköpings station med en nybyggd järnvägsstationsbyggnad. Det nya stationshuset fungerade även som postkontor och postgången till huvudstaden förbättrades. Enköpings befolkning ökade mycket under åren efter att Enköpings Centralstation invigdes, tack vare detta.[2] Den förblev i privat ägo till 1939, då den köptes upp av staten. Den kallas nu Mälarbanan.

KällorRedigera

  1. ^ Enöpings centralstation på Jernhusen Arkiverad 2 april 2015 hämtat från the Wayback Machine., Läst 22 mars 2015
  2. ^ [a b] Stationsinfo, Enköping, Läst 22 mars 2015
  • Troedsson, Ingegerd, Nyber, OH Lars, Gryse, Thore, Kobbe, Hans, Sandblom Sven, Historia om Enköpingsbygden, 2006
  • Mälarbanan - då och nu, 1997