Edvard Sylou-Creutz

norsk kompositör och politiker

Edvard Sylou-Creutz, född 7 maj 1887 i Kristiania, död 21 maj 1945, var en norsk pianist.

Sylou-Creutz började redan som barn att spela piano, men tvingades avbryta studierna och först i 20-årsåldern kunde han återuppta dessa på allvar. Han var en längre tid elev till Agathe Backer-Grøndahl och studerade samtidigt musikteori hos Iver Holter och Catharinus Elling. Han studerade även i Berlin och Wien under flera år; särskild betydelse för honom fick Harold Bauer. Som pianist gick han sina egna vägar. Han gav talrika konserter och skrev många artiklar i tidskrifter.

Sylou-Creutz blev sedermera medlem i Nasjonal Samling och i mars 1940 sökte han en tjänst i radiosändningarna från Nazityskland till Norge och anställdes som programpresentatör och nyhetsuppläsare.[1] Han fortsatte sina sändningar efter den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940.[2] I slutet av april och början av maj 1940 gjordes förberedelser för att avveckla des tyskbaserade sändningarna till Norge och i stället använda Norsk Rikskringkasting (NRK). Sylou-Creutz återvände till Norge i början av juni och fortsatte sin karriär i hemlandet.[3] I september 1940 ökade nazisterna kontrollen över NRK; förkrigstidens riksprogramchef Olav Midttun avskedades. Sylou-Creutz blev programdirektör för musik och Eyvind Mehle programdirektör för talsändningarna.[4] Samma år tillkännagav Sylou-Creutz att all judisk musik skulle förbjudas i norsk radio och att samtliga utövare skulle vara medlemmar i Nasjonal Samling.[5]

I samband med 100-årsminnet av Edvard Griegs födelse den 15 juni 1943 skulle Sylou-Creutz hålla den officiella Griegkonserten i Stavanger. Stadens orkester erbjöds 10 000–15 000 kronor i offentliga medel för att medverka, men vägrade. Sylou-Creutz tvingades spela ensam för en publik på 48 personer, varav 40 hade fått gratisbiljetter. Samma dag framförde för övrigt den icke-nazistiske konstnären Ivar Johnsen ett enkelt stycke av Grieg i Fornøyelsesparken i Stavanger i regnväder för en publik på mellan 1 000 och 2 000 personer.[6]

Källor redigera

Noter redigera

  1. ^ Dahl, Hans Fredrik (1978): Dette er London. NRK i krig 1940-1945, Oslo: Cappelen, s. 113-114 ISBN 8202039282
  2. ^ Dahl, s. 128
  3. ^ Dahl, s. 133
  4. ^ Dahl, s. 186
  5. ^ Braham, Randolph H. (1983): Contemporary Views on the Holocaust Arkiverad 27 april 2015 hämtat från the Wayback Machine., Springer: s. 121 ISBN 9780898381412
  6. ^ Voksø, Per og Berg, Johan (1994): Krigens dagbok – Norge 1940-1945, Oslo: Forlaget Det Beste, s. 338, ISBN 8270101664