Dvärgalka[2] (Aethia pusilla) är en vadarfågel inom familjen alkor, den minsta i familjen och Nordamerikas vanligaste sjöfågel.[3]

Dvärgalka
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Least auklet (9154176142).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
FamiljAlkor
Alcidae
SläkteAethia
ArtDvärgalka
A. pusilla
Vetenskapligt namn
§ Aethia pusilla
Auktor(Pallas, 1811)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Utseende och läteRedigera

Dvärgalkan är en mycket liten och kompakt sjöfågel, endast knappt 16 centimeter lång. I alla dräkter är den tecknad i svart och vitt, med liten näbb och karakteristiska bleka strimmor på dels skapularerna, dels undervingens täckare. I häckningsdräkt har den fläckig buk och vit strupe, medan hela buken är vit utanför häckningstid. Från det vita ögat går ett vitt streck bakåt på det mörka huvudet. Arten är tystlåten utom vid häckningskolonin där den yttrar ett gällt tjatter eller raspande drill.[4]

 
Ett dvärgalkspar i häckningsdräkt.
 
Flygande dvärgalka i vinterdräkt.

Utbredning och systematikRedigera

Fågeln lever och häckar i östra Sibirien och västra Alaska, samt övervintrar i södra och norra Japan.[3] De största kolonierna finns i Aleuterna samt på St. Lawrence Island och Little Diomede Island. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

LevnadssättRedigera

FödaRedigera

Dvärgalkor lever huvudsakligen av hoppkräftor, framför allt de av släktet Neocalanus, men kan också inta exempelvis krill. Liksom alla alkor dyker de efter födan och använder vingarna för att "flyga" genom vattnet. Fågeln intar så mycket som 86% av sin egen kroppsvikt dagligen.[5]

HäckningRedigera

Dvärgalkan häckar i klippskrevor i stora kolonier om upp till en miljon individer, ofta tillsammans med andra alkarter. Den stora kolonin skyddar fåglarna från predatorer, men dvärgalkan kan lätt konkurreras ut av den större papegojalkan (Aethia psittacula) vad gäller boplats. Den lägger ett enda ägg som ruvas en månad av båda föräldrarna, som också hjälps åt att mata ungen, till skillnad från andra alkor med plankton och inte med fisk. Så fort ungen är flygg kan den rå för sig själv och födosöka på egen hand.[5]

 
Häckningskoloni på St. Matthews Island.

Status och hotRedigera

Arten har ett stort utbredningsområde och en mycket stor världspopulation på över 24 miljoner individer. Den tros dock minska i antal, till följd av predation från invasiva arter, störningar från människan samt miljöförstöring. Den minskar dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Aethia pusilla Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Sibley, David Allen (2003). The Sibley Field Guide to Birds of Western North America. Alfred A. Knopf, New York. sid. 215. ISBN 0-679-45120-X 
  5. ^ [a b] Jones, I. L. 1993. Least Auklet (Aethia pusilla). In The Birds of North America, No. 69 (A. Poole and F. Gill, Eds.). Philadelphia: The Academy of Natural Sciences; Washington, D.C.: The American Ornithologists’ Union.

Externa länkarRedigera